Det är 1985-86. Jag är inte mer än 6-7 år. I en tid då reklamradion ännu inte fanns, och då Sveriges Radio till största delen bara spelade schlager, svensktopp och dansbandsmusik fick jag förlita mig till lokalradion som åtminstone sände ett par timmar om dygnet. Skivor hade jag inte några. Min bror och min syster hade däremot en del. Whitney Houstons självbetitlade debutskiva från 1985 var en. Idag det mest sålda debutalbumet av en soloartist och faktiskt en av de allra första skivorna som jag började tycka om. Jag upptäckte att det fanns annat än Lördagsgodis signaturmelodi och Anita, Televinken och Gullan Bornemark käcka och lärorika barnsånger. Jag började förstå vad verklig musik var. Tillsammans med mina syskon och en mycket enkel grammofon av märket DUX, som var så fruktansvärt känslig att den började hacka så fort någon gående passerade, lyssnade jag på skivan om och om igen. Blixtstilla satt jag där i soffan, och sög in varje enskild ton från den fantastiska ljudbild som den unga Whitney Houstons enorma röst skapade. Låtar som "You Give Good Love", "Greatest Love Of All" men framför allt "All At Once" var faktiskt min första kontakt med ”riktig” musik och vilken musik sen då!

Uppföljaren två år senare var nästan lika bra och gjorde henne till ett världsnamn, tillika den första kvinnliga artist som toppade Billboards albumlista. Whitney framstod fortfarande som den kristna helylletös som hon var, och dagens rykten om drogproblem var långt borta. Hennes redan då fantastiska röst växte och växte och varenda låt på Whitney bevisade hennes storhet. Låtar som "So Emotional" och "I Wanna Dance With Somebody (Who Loves Me)" är fullständigt perfekta produktioner som jag fortfarande inte har återhämtat mig från sedan jag hörde dem för första gången. De är pop/R&B-historia, javisst, men känns ändå lika viktiga och aktuella som de var för 13 år sedan. Därefter började Whitney falla en del. Efter de två magiska första skivorna kändes hon med undantag för låten "Run To You" från 1992, inte längre lika spännande och intressant, utan bara intetsägande. Knappast usel eller dålig, bara intetsägande. Okej, på soundtracket från filmen Bodyguard (1992), bevisar Whitney återigen sin storhet som sångerska men det betyder ingenting. Samtidigt gjorde hon skäl för att vara en av världens största souldivor.

Det dröjde ända till i fjol innan Whitney återigen producerade något som åter fick mig att börja brinna inombords. "My Love Is Your Love" är albumet som innehåller allt vi gått och väntat och hoppats på men som vi ändå inte riktigt vågade tro skulle komma. Men det gjorde den, tack o lov! Aldrig förr har Whitney vågat testa så många nya sounds som hon gör här. Lauryn Hill, Missy Elliott och Wyclef Jean är några som Whitney lät anlita till nya plattan och samarbetet fungerar alldeles utmärkt. Skivan förde Whitney tillbaka till den absoluta toppen men allt står ändå inte rätt till med souldivan.

I år har skandalerna kring souldivan duggat tätt. Samtidigt som hennes Greatest Hits album släpptes tidigare i år skriver medierna om drogproblem, etc. Att här älta hennes personliga problem känns dock oviktigt för med den nya låten "fine" har Whitney Houston än en gång visat att hon fortfarande kan. Hennes två första skivor och "My Love Is Your Love" innehåller så mycket stor musik att hon måste räknas till en av de viktigaste artisterna någonsin, och hennes röst till en av de största. Det kan ingen skandal eller drogrykte i världen ta ifrån henne.

Stefan Lydén