|
Namn du bör känna till i arkeologins historia (Sammanställt av Malin Eriksson 1997)
Seriationsmetodens fader. Som ung studerade Thomsen i
Paris. Då han återvänt hem till Danmark åtog
han sig att ordna en lokal samling med romerska och skandinaviska mynt.
Arbetet med myntsamligen kan ha gjort honom medveten om stilmässiga
förändringar och deras betydelse för den relativa dateringen
av artefakter. 1807 instiftades Dansk Kongelig Kommission For Oldsagers
Opbevaring, vilken hade till uppgift att samla in fornsaker från
hela Danmark. 1816 blev Thomsen kommissionens sekreterare och ombads
att kategorisera samlingen med danska fornsaker samt att göra den
tillgänglig för allmänheten. Man ansåg att han
var mycket passande för uppdraget, bl a till följd av hans
tidigare arbeten med myntsamlingen, men även för att han under
åren samlat ihop en ansenlig personlig förmögenhet (pengar
var inte precis något hinder för att avancera på karreärsstegen!).
Det första problemet som Thomsen stötte på
under arbetet med kategoriseringen av fornsakerna var hur materialet
bäst skulle kunna ställas ut och göras tillgängligt
för den breda massan. På ett tidigt stadium beslöt han
sig för att gå kronologiskt till väga genom att indela
den förhistoriska eller hedniska perioden i tre underavdelningar:
stenålder, bronsålder och järnålder. Föreställningen
om tre på varandra följande åldrar/perioder av sten,
brons och järn var inte bara spekulationer i början av 1800-talet;
forskarna hade redan viss bevisning för denna hypotes. Thomsen
började sortera och kalssificera artefakterna i samligen i olika
kategorier, t ex knivar för sig, yxor för sig och halsband
för sig. Därefter förfinade han indelningen ytterligare
genom att skilja på artefakterna utifrån material och form.
1836 publicerades Thomsens treperiodssystem, ett verk som för många
var en bekräftelse på någonting som man länge
anat men som ingen tidigare kunnat belägga vetenskapligt till följd
av brist på systematiskt empiriskat arbete. I all sin enkelhet
kom Thomsens system att revolutionera den arkeologiska forskningen i
Nord- och Mellaneuropa. Men Thomsen nöjde sig inte med det, utan började
undersöka i vilka sammanhang som artefakterna enligt bevarade anteckningar
hade återfunnits. Arbetet resulterade i följande utvecklingssekvens: Sven Nilsson (1787-1883): Utifrån etnografiska utgångspunkter formulerade
zoologen Nilsson under 1830- och 1840-talen en socialrevolutionistisk
modell för forntiden. Denna kom senare att bli utgångspunkten
för många inflytesrika forskare, t ex Lewis Morgan och Marx.
I motsatts till Thomsen var Nilsson främst intresserad av naturahushållningens
utveckling och inte av de tekniska framstegen. Liksom filosoferna under
1700-talet menade han att befolkningsökningen hade varit den främsta
orsaken till att skandinaviska jägar- och samlarfolk nödgades
bli boskapsskötare och sedan jordbrukare. Med vissa metoder försökte
Nilsson att direkt utifrån det arkeologiska materialet sluta sig
till hur jakt och fiska gick till i förhistorisk tid. Hans viktigaste
arbete är Skandinaviska nordens urinvånare. Urinvånarna
indelas på följande sätt: vilden som inte har någon
planmässig ekonomi utan lever för dagen, nomaden/herden som
kombinerar jakt och fiske med någon form av rörlig boskapsskötsel,
och slutligen åkerbrukaren som lever i ett samhälle med ett
mera bestämt samhällsskick. Det finns också ett fjärde
stadium med "specialisering". Jens J.A Worsaae (1821-1885): Ännu en betydelsefull bidragsgivare till den nordiska
arkeologins utveckling. Worsaae var den förste "professionelle"
förhistoriska arkeologen. Hans utgrävningar stödde Thomsens
kronologi genom att skaffa fram fler slutna fynd, samt genom stratigrafiska
undersökningar som på ett mer konkret sätt påvisade
kulturella förändringar genom tiderna. Worsaae spelade också
en viktig roll när det gällde utvecklandet av den tvärvetenskapliga
forskningen med anknytning till arkeologin. Redan 1837 hade man på
Själland, bara ett litet stycke från den egna tidens havslinje,
lagt märke till högar med mussel- och ostronskal. Högarna
innehöll dessutom förhistoriska artefakter. En kommission
sändes ut för att undersöka högarna och i denna
grupp ingick bl a Worsaae. Man kom fram till att de sk "kökkenmöddingarna"
var ett verk av människor och det slogs fast att de uppstått
omgiven av tall- och granskog (detta fastslogs via pollenanalys). Människor
hade bott på platsen under höst, vinter och vår men
inte sommartid. Spridningen av eldstäder och artefakter kring högarna
undersöktes också för att man skulle kunna inhämta
mer kunskap om den mänskliga aktiviteten på platsen. Det
enda man inte var riktigt överens om var tidsbestämmningen
av möddingarna. Den danske biologen Steenstrup menade att de var
neolitiska och sålunda samtida med megalitgravarna. Men eftersom
möddingarna inte innehöll några slipade eller polerade
stenredskap, ansåg Worsaae med rätta att de torde vara äldre
än så. Charles Darwin (1809-1882): Ännu under 1800-talets första hälft var många forskare i Europa påverkade av den bibliska skapelseberättelsens historiesyn. Grunden hade dock lagts till en radikal omvärdering av människornas allra äldsta historia. Observationer gjorda av en rad naturforskare ända sedan 1700-talet, bl a Cuvier, Spencer och Lyell, visade att jorden med sitt växt- och djurliv måste vara mycket gammalt och att en utveckling från lägre till högre måste ha skett. Den traditionella bibliska kronologin anslog sammanlagt 6000 år åt hela den mänskliga historien. Det slutliga genombrottet för insikten att även människan hade genomgått en lång biologisk och kulturell utveckling kom med Charles Darwins utvecklingslära. Darwin var en brittisk naturforskare och vändpunkten i hans liv kom i och med en jordenruntresa på vilken han följde med som obetald naturvetenskaplig volontär. Han fick tillgång till det välförsedda biblioteket ombord vilket gjorde att han vid sin hemkomst hade blivit en mycket kunnig naturforskare. Särskilt djupa intryck fick han vid besöket på Galapagosöarna där han gjorde upptäckten att det på de olika öarna fanns klart urskiljbara arter av finkfåglar som kunde tänkas härstamma från en och samma ursprungsart. Denna urart skulle ha förts till en av öarna med vinden och sedan spridit sig till de andra öarna där de på olika sätt anpassat sig till omgivningarna och de olika levnadsvillkoren. Darwin kom att påverkas starkt av bl a Lyell; en forskare som opponerade sig emot katastrofteorin (syndafloden) och den bibliska tolkningen av tingens uppkomst. Tanken att jordskorpans förändringar orsakats av mycket långsamma geologiska krafter tilltalade Darwin. 1859 presenterade han sitt stora verk On the origin of species by means of natural selection (Om arternas uppkomst). Huvudprinciperna i verket är följande: En enorm överproduktion sker i naturen där obeskrivlig trängsel råder. I varje kull som föds, i varje generation, varierar avkomman något inbördes; en är alltid stor och stark, en är alltid liten och orkeslös osv. Detta leder i sin tur till det naturliga urvalet, där den starkaste och livsdugligaste alltid vinner. En kamp för tillvaron och livet förs ständigt, ett allas krig mot alla. Denna kamp är alltid hårdare inom en art än mellan olika arter eftersom artfränder kräver samma livsbetigelser, medan individer av olika arter lättare kan leva sida vid sida. Det naturliga urvalets begrepp accepterades av många vetenskapsmän och medlemmar av allmänheten. Detta eftersom man därigenom fick en modell som gjorde det möjligt att tro på att en biologisk utveckling låg bakom de moderna livsformerna och förklarade de förändringar som kunde iakttas i de palentiologiska vittnesbörden. Darwins tankar ledde oundvikligt till slutsatsen att människorna härstammar från apliknande varelser. Därigenom blev människosläktets ålder ett brännande spörsmål som måste studeras empiriskt. Lewis Henry Morgan (1818-1881): Efter 1860 kom en verklig renässans för den teoretiska historien när etnologerna försökte komma fram till vilka utvecklingsstadier de europeiska samhällena genomgått i förhistorisk tid. Man jämförde moderna samhällen som antogs stå på olika utvecklingsstadier med de forna europeiska samhällena. En person som tog upp konturutvecklingen av mänsklighetens utveckling var Lewis H. Morgan, en amerikansk antropolog och en av grundarna av den evolutionistiska utvecklingen inom antropologin. I sitt stora arbete Ancient Society lanserade han den numera förkastade teorin att mänskliga samhällen genomgår en utveckling genom tre universella stadier: "vildhet", "barbari" och "civilisation". John Lubbock (1834-1913): Under 1860- och 1870-talen fortsatte arkeologerna att tro på det europeiska samhällets evolutionära ursprung, men vid den tidpunkten var de benägna att komma med rasmässiga förklaringar till att andra samhällen hade misslyckats med att utvecklas i samma utsräckning. Den darwinistiska förklaringen på dessa rasskillander som populariserades av engelsmannen Lubbock förstärkte de rasistiska åsikterna. Lubbock började studerade förhistorisk arkeologi efter att ha blivit inspirerad av Darwin. Han skrev bl a Prehistoric times. Boken innehåller en rad kapitel som i grov kronologisk ordning avhandlar arkeologiska ämnen somt ex användningen av brons i forna tider, megaliter och gravkummel, nordamerikansk arkeologi samt människosläktets ålder. Lubbock hävdar att på samma sätt som moderna elefanter ger information om de utdöda mammutarnas egenskaper, kastar moderna primitiva samhällen ljus över de förhistoriska människornas beteende. Boken innehåller en del skisser av levndssätt hos folk i moderna stamsamhällen. Kapitlen kommer uppenbart i geografisk ordning, inte utvecklingsmässig ordning. Lubbock betraktade de moderna europeérna som ett resultat av intensiv kuturell och biologisk utveckling. Han höll före att tekniskt mindre avancerade folk inte bara kulturellt utan också intellektuellt och känslomässigt mer primitiva än civiliserade folk. Vidare gjorde han gällande att det naturliga urvalet hade gett skiftande utslag bland europeérna, vilket hade fått till följd att de kriminellt benägna och de lägre klasserna var biologiskt underlägsna de mer framgångsrika över- och medelklasserna. Lubbock lade ner mycket möda på att framställa primitiva folkslag som oundvikligen små, eländiga och med en tankeförmåga som liknade ett barns. När han utformade sina argument om den europeiska civilisationens överlägsenhet, tog han sitt eget lands ledarskap för givet. Oscar Montelius (1843-1921): Under hela 1800-talet ökade mängden av arkeologiskt material överallt i Centraleuropa. Detta till följd av att man byggde vägar, järnvägar, kanaler och fabriker; av att man grundade museér och forskningsinstitut; och av att man inrättade lärartjänster i arkeologi vid universiteten. När man hade skaffat sig större kunskaper vände man blicken och intresset från megaliter, fornborgar och kummel till studiet av artefakter. Arkeologens främsta mål var att, ofta med fantasifulla kriterier, fastslå till vilket folkslag olika fynd hörde så att människor under samma tid av framväxande nationalmedvetande kunde lära sig mer om sin tidiga historia. I dessa tider utvecklade den svenske arkeologen Montelius den typologiska metoden, en förfining av Thomsens seriationsmetod. Han observerade variationer i form och dekoration för olika slags föremål överallt i Europa och sökte på grundval av dessa att utarbeta och sammanställa en serie regionala kronologier. Detta gjorde han genom att resa runt i Europa och studera olika samlingar av slutna fynd såsom skattgömmor och gravar. Dessa slutna fynd utgjorde enskilda rum och han kunde därför avgöra vilka artefakter som förekom tillsammans och vilka som inte gjorde det. Genom att ordna klungor av associerade föremål så att de inslag som mest likande varandra kom bredvid varandra skapade han en kronologisk räcka. På 1880-talet utarbetade Montelius sin typologiska metod och indelade den europeiska bronsåldern i sex perioder. Under det följande årtiondet indelade han den neolitiska tiden i fyra perioder och järnåldern i tio. Han ansåg först att dessa perioder var giltiga över hela Europa, men lade sedan märke till avsevärda regionala skillnader inom perioderna. Upptäckten innebar att han förkastade tanken på att alla delar av Europa hade nått samma utvecklingsstadium samtidigt. Montelius ansåg att han kronologi visade att den kulturella utvecklingen i förhistorisk tid hade skett i Främre Orienten och att de landvinningar som hade gjorts där sedan fördes till Europa medels vågor av diffusion och vandrande folkstammar som kom via Balkan och Italien. Många forskare höll med Montelius, men en del opponerade sig emot att centrum för diffusionen låg i Främre Orienten. --------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- Mellan 1913 och 1924 upptäckte man i Sydafrika människofossil som täckte hela mänsklighetens utveckling från den yngre paleolitiska tidens Homa Sapiens till den första skallen av Australopithecus som har identifierats. Louis Leakey (1903-1972) organiserade den första östafrikanska arkeologiska expeditionen från Cambridge. 1959 gjorde Louis och hans hustru Mary det första av många uppseendeväckande fynd av tidiga hominider. Deras upptäckt ansågs bekräfta Darwins slutsats att Afrika antagligen är mänsklighetens vagga. Den nationella arkeologin brukar betona det mer närliggande förflutna och fäster uppmärksamheten vid politiska och kulturella insatser som gjorts av inhemska gamla civilisationer. Det kulturhistoriska tillvägagångssättet stärkte under början av 1900-talet nationers och etniska gruppers stolthet och styrka. Den tyske professorn Gustaf Kossinna skrev 1911 Germanernas ursprung i vilken han, driven av fanatisk patriotism, förklarade att arkeologin var den mest nationella vetenskapen som fanns. Han menade också att de gamla germanerna var det ädlaste föremålet för denna forskning. Han angrep andra tyska arkeologer för deras intresse för klassisk arkeologi och egyptiologi och hävdade att detta var brist på patriotism och rent av ett svek mot den egna nationen. Kossina dog 1931, men hans tolkning av den tyska förhistorien blev den främsta beståndsdelen i det schema för historieundervisning i tyska skolor som den nazistiska regeringen gjorde upp. En av den moderna kulurantropologins grundläggare var Bronislaw Malinowski (se gärna detta arbete om Malinowski). Han delade sin tid mellan antropologiskt fältarbete, företrädelsevis i Söderhavsområdet, och vetenskapligt författarskap. Han ville framförallt studera helheter, sociala och kulturella komplex. Vad är det t ex för intressant med en pilbåge om det inte finns någon pil, en jägare, ett villebråd, en grupp människor som är besroende av villebrådet osv. Malinowski är nära förknippad med den sk funktionalismen. Inget enstaka beteende kan förstås annat än inom den kulturella och sociala ram inom vilken det hör hemma. Lika väl som ord skiftar innebörd efter sammanhang, skiftar saker och beteenden valör efter omgivande miljöer. Det energiska betonandet att kulturelementen måste tolkas och förklaras av sina specifika miljösammanhang är kanske det viktigaste draget i Malinowskis allmänna kulturteori. En annan känd representant för strukturalismen är den franske antropologen Claude Lévi-Strauss. Tillbaka till Stenröse och Teg
|