Benpärlor av tunna rörben har särskilt varait vanliga under hela stenåldern i Norden, men de har sällan blivit bevarade. Tandpärlor av djurtänder med hål borrat genom tandroten känner vi särskilt från Maglemose- och Ertebollekulturerna samt från gropkeramikerna. De flesta av tandpärlorna har sannolikt tjänat som prydnad på kläddeäkten. Genomborrade björntänder i gravar anses ha fungerat som amuletter (som ansågs ha magisk kraft). Pärlor av keramik och snäckskal förekommer, liksom pärlor av koppar- guld- och bronstråd. Enstaka glaspärlor förekommer i det nordiska bronåldersmaterialet.

Pärlor är av gravmaterialet att döma uppskattade föremål bland vikingatidens kvinnor. Även männen värdesatte dessa ting, åtminstone om man skall tro de skriftliga källor som finns bevarade. Araben Ibn Fadlan berättar bl a att man fick betala mycket för pärlor; en enda pärla kostade en dirham (silvermynt, tidig islamsk valuta). Han förtäljer också att männen gjorde halsband åt sina kvinnor. Pärlorna är under vikingatiden övervägande tillverkade av glas (ofta färgat).

Tillbaka till ordboken