Från och med äldre bronsålder tillhör svärdet mannens viktigaste vapen, som man lade ner stor omsorg på. Först var greppet ofta gjutet för sig och fästet med nitar på klingan. Upptill avslutades det med en knapp.

Bronsålderns svärdstyper:

Krumsvärdet: en märklig typ av eneggat svärd av brons som har påträffats i ett fåtal exemplar i Norden. Krumsvärdet har tämligen tjock rygg och svärdsspetsen är omböjd som på en krumsabel. Svärden är gjutna i ett stycke och metallen är full av blåsor, vilket tyder på en inte alltför avancerad gjutteknik. Man är tämligen eniga om att den här typen av svärd hör till den tidiga/äldre bronsåldern i Norden och att de med största sannolikhet är tillverkade här. Krumsvärdets förebild är ännu så länge inte känd. Det är inte heller deras praktiska eller religiösa ändamål. Möjligen har vapnet tjänat som en statusförhöjande symbol för sin ägare, eftersom det gick åt ganska stora mängder brons för att gjuta krumsvärdet.

Grepptungesvärdet: Svärd från yngre bronsåldern, där fästetungan har långa sidokanter för att kunna infatta fästeplattor av organiskt material som ben eller horn.

Antennsvärdet: Beteckning för ett under yngre bronsålder från östra Central-Europa importerat svärd. Namnet kommer av knappens form med inåtrullade voluter. Greppet har ofta ringvulster och korta parerstänger. Antennsvärdet förekommer ibland i miniatyrform i den nordiska produktionen.

Möringensvärdet: En typ av bronssvärd döpt efter fyndorten Möringen i Schweiz. Detta svärd är tveeggat och har en bred klinga. Fästet är helgjutet med tvärvulster och utsvängd nederdel som upptill avslutas med en oval, skålad knapp. Man känner till 6 stycken svärd som importerats till Sverige.

Auveriersvärdet: Tvåeggat till Norden importerat grepptungesvärd (=fästetunga med långa sidokanter) som fått sitt namn efter en schweizisk boplats. Greppet är lätt utsvängt och belagt med organiskt material som fästs med nitar. Även delar av knappen är av organiskt material. Funnen i ett fåtal exemplar i Sverige.

Hallstattsvärdet: Hallstattsvärdet var ett vackert och effektivt svärd som producerades i specialverkstäder i Mellaneuropa. Det kännetecknas av en kraftig klinga med bred grepptunga och motställda hak vid klingans övre del. Det tillverkades av såväl brons som järn. En massiv klockformig knapp krönte fästet, och till slidan hörde en elegant doppsko (=metallbeslag nederst på svärdsskidan som hindrade svärdsklingans spets att genomborra den) med vingliknande flikar som man ibland ser avbildad på nordiska hällristningar. Hallstattsvärdet exporterades vida omkring, bl a till Norden. I Sverige har man funnit ca 15 st.

Övrigt: Svärd med åttakantigt fäste, svärd med korsformigt fäste, Lamellsvärd med inläggningar av organiskt material (sannolikt läder).

Järnålderns svärd:

Under romersk järnålder skulle importen av praktsvärd av hög kvalitet från kontinenten tillföra de nordiska vapensmederna kunskapen att bättre härda sina klingor. Både från det provinsialromerska området och från östra medelhavsområdet spreds tveeggade svärd mot Nordeuropa. Det eneggade järnsvärdet från keltisk tid skulle alltså under romersk influens ersättas; dels av det kraftfulla tveeggade svärdet, dels av ett kortsvärd kallat gladius och senare det långa huggsvärdet spartha. Ett annat känt svärd är det s.k scramsaxen med ursprung hos de östliga ryttarnomaderna.

Ett par tusen svärd från vikingatiden är kända från skandinaviskt område. Flertalet av dessa kommer från nordiska vapengravar, men en del har också hittats i vattendrag ute i Europa. Vanligast är det tveeggade svärdet, men också eneggade förekommer, särskilt i Norge och norskinfluerade områden. Båda har framför allt varit huggvapen. Fästet har i stort sett samma utformning hos både eneggade och tvåeggade svärd. Det består av kavle (handgrepp), där handen skyddas av ett undre och ett övre hjalt samt knapp. Överhjalt och knapp kan särskilt på sena typer vara smidda i ett stycke. Hjalt och knapp är i allmänhet smidda i massivt järn (sammanlagd vikt upp mot 1 kg). De pryds ofta av tauschering, någon gång av pålödda prydnadsbleck och tvinnade metalltrådar. Kaveln har täckts av sällan bevarat organiskt material som trä, ben eller omvirade band. Någon gång pryds kaveln även av metallbeslag. Till svärdet hör också svärdsslida och doppsko samt upphängningsbeslag. Svärdsfästets konstnärliga utsmyckning har använts för kronologisk uppdelning av svärdstyperna. Svärdsklingan är ibland försedd med ståleggar. Många svärd importerades från det frankiska riket under vikingatiden.