Tsang-ai Grodfolket från Kina

Feng Shui, Kina, AD 69 :

Under sin kampanj för att få ett järngrepp om Kinas magiska och byråkratiska resurser har Eaters of the Lotus gått hårt fram mot sina fiender, bland dessa en hel del annorlunda (numera mytologiska) varelser som dittills levt i relativt fredlig samexistens med människan. Men nu har de som styr den stora generalisten (människan), kommit fram till att det inte längre finns platts för de mer specialliserade av Moder jords skapelser. En ras som fått lida av Lotusätarnas härjningar är Grodfolket som bor i de mer otillgängliga av södra Kinas träsk och floddeltan.

Grodfolket härstammar från grodor som flodgudinnan Tsiao gav intelligens och språket som gentjänst för att de svor att för alltid vara hennes tjänare. Under sin storhetstid var Gudinnans tjänare spridda längs alla floder och kuster i världen och kunde fritt idka flodhandel och sprida Tsiao-dyrkan över allt, iförda sina egna former. Sedan kom det ned några konstiga däggdjur från träden och spred sig över landet. Tsiaos tjänares barn levde kvar som fiskare och pråmkarlar (efter att deras välmenande fäder delat med sig av dammens och båtens hemligheter till de primitiva landfolket), numera i förklädnad när de träffade någon annan än sin egen sort. Men även detta börjar bli svårt nu när dessa Lotusätare börjar kunna tala med djupens demoner och klippornas elementarer som alla varit avundsjuka på Tsiaos tjänare för den uppmärksamhet och lyx de varit förunnande. De onda krafterna som viskar i shamanernas öron säger att om man äter torkade pulveriserade grodfolkägg till fisk så får man del av Gudinnans uppmärksamhet.....

Grodfolkets byar och bostäder är oftast nedgrävda i en flodbank eller under botten på en sjö med ingången under vattnet för kamouflagets skull. Då de kan andas under vattnet och mestadels lever på rå eller mycket lätt tillagad fisk så är detta inte till något större obehag.

De flesta av kolonins rum har någon form av luft och vatten genomströmning men en hel del rum är antingen helt vattenfyllda eller helt torra. Tyvärr måste ju luft intagen oftast vara på land men de brukar döljas bakom vattenfall, demonstatyer och liknande för att hålla borta nyfikna och klåfingriga människor.

På grund av att Grodfolket är en döende ras har ett stort mått av pessimism och en gnutta fatalism blivit en del av deras kultur och deras personlighet. Inget är lika bra som det en gång har varit och inget kan vara bra fören saker har ändrats. Att det inte går att ändra på något är ju självklart eftersom allt nytt inte är lika bra som förr osv. (Slingerbult i Narniaböckerna)

De finns de grodfolk som anser att hela orsaken till civilisationens nedgång är att man inte har givit tillräcklig akt på Ceremonielet under dyrkan av Gudinnan Tsiao. Andra anser att man borde ge sig ut på väpnad åter erövring av sina förlorade områden, trotts att det var flera kejserliga dynastier sedan man hade någon som helst militär makt att tala om.

Gudinnan avbildas på två sätt, antingen som en ganska vacker kinesisk kvinna med en aning simhud mellan fingrarna, liggande i en båt, eventuellt på en divan. Detta är bilden som visats utanför hennes tempel. I hennes huvud tempel så finns hennes bild som hon såg ut första gången som hon visade sig för de nyskapade grodmännen, en fet kvinnokropp med grön fjällig hud och paddhuvud med tre tungor stickande ur det öppna gapet. ( tänk stenålders statyetter med långa ben vikta så knäna kommer i höjd med axlarna) En mycket vackrare bild !

Grodfolk ser ut som storvuxna ganska bleka kineser med stora runda platta ansikten och dubbelhakor. Oftast är de något fetlagda med stora ögon utan ögonbryn, stor bred mun med ovanligt jämna tänder, nästan inga läppar, väldigt bred och platt näsa. De verkar av någon anledning oftast vara en aning svettiga och när de kommer direkt ur vattnet doftar de mycket svagt av färsk fisk. Om de inte har tillgång till vatten så mår de inte helt bra och om uttorkningen går långt börjar de lukta mer och ruttnare fisk. Saltvatten går bra om de får skölja sig en gång om dagen. I eldsken kan de ha en något grönaktig ton i hudfärgen.

I sin egen form så är de mellan två och två och en halv meter långa upprätt gående grodliknande humanoider. De har långa grodben, kraftiga lår och stora fötter med simhud mellan långa tår avslutade i klor., Massiv kropp med grova armar försedda med stora händer och vassa klor. Ett brett huvud utan hals, med stora ögon och en mun från ena sidan till den andra, fylld med flera rader vassa tänder och en lång tunga. Tänderna liknar hajtänder fast något mindre i förhållande till munnen. Deras hud är grön och brunspräcklig, slemmig men seg. Slemmet är mycket vidhäftande och giftigt vid längre hudkontakt eller när de kommer in i blodet. Händer och fötter har en något vidhäftande kvalitet i greppytorna.

Om en grodperson skulle skada sig av någon anledning så tar det inte lång stund innan han börjar läka, troligen en rest från gudinnans transformation an deras avlägsna förfäder rovgrodorna. Hos en del exemplar går läkeprocessen så fort att det nästan går att se hur såren försvinner.