gDrömmen och synen på magi
Tvekampen
Alvsång

Håriga tentakler

På besök hos Mamma

Orcherna har alltid fruktat det övernaturliga, mystiska och magiska, kanske är det därför inte så konstigt att shamanerna (dushatar) i en orchby har en oerhört hög status, näst efter stamhövdingen (durub) har de mest makt. I allmänhet betraktas magi av orcherna som något man gör bäst i att hålla sig undan ifrån. ”Sånt som kallt stål inte biter på ska man akta sig för”, lyder ett känt ordspråk. Även de egna shamanerna är något man fruktar och helst undviker. Till och med stamhövdingen fruktar att väcka shamanens vrede och rådfrågar honom ofta innan viktiga beslut. Shamanerna är en viktig del av orchbyn, med hjälp av deras mystiska kunskaper hjälper de på flera sätt byn med allt ifrån framtidstydning till botande av sjukdommar och tillverkning av gifter.
En shaman kan se det förflutna eller förutspå framtiden, tyda drömmar och spå i ben, tala med de dödas andar, förbanna med voodooliknande ritualer eller hela med tusentals svampar, örter och rötter. Detta och mycket annat övernaturligt är ting som en shaman kan tänkas kunna. Orchernas magi är dock inte så stark att den kan användas i strid genom att t ex sprida skräck hos fienden eller frammana blixtar och eldklot som vissa av alverna kan.

För att bli shaman måste man först ha gåvan, vilket endast en av tiotusen äger. Då kan man i tidig ålder bli lärling hos en gammal shaman, det är en lång, hård och krävande väg att gå innan man slutligen är fullärd. Helt bortförd från familj och vänner sätts han i lära på hemlig mark och när han en gång kommer tillbaka nästan 30 år senare är han en shaman, utan familj eller släktingar.

 Jag kan se skenet ifrån eldar djupt inne mellan de mäktiga bokarnas och pilarnas stammar. Inte en stor, stark eld, nej, en liten svagt glödande men ändock hemtrevligt lysande, som kontrollerat hålls så liten som möjligt. I övrigt är det mörkt och tyst, endast stjärnorna lyser upp den kalla, klara vinternatten. Kölden är svår och det kommer rimfrost ur min mun för vart andetag som jag tar, men skakande av köld pulsar jag i den lårdjupa snön mot mitt mål. Längtandes efter värme, mat, dryck och vila efter den hårda vandringen som har tagit hårt på mina krafter. Snart är jag framme, bara lite till.
Så hör jag plötsligt något närma sig bakom mig i skogen, många tunga hovar som vräker undan snön och hastigt närmar sig. Jag kastar mig snabbt bakom en sten och blickar bort mot ljudet som ökar i styrka för vart slag som mitt åldriga hjärta slår. Så dyker de upp, tungt rustade människor med stora sköldar, långa lansar och svärd hängandes vid sidan av sadlarna. Rustningar skramlar, läder knarrar, hästar frustar och snön vräks åt sidan när de galopperar fram som i en mardröm. Då hör jag horn blåsa bortifrån elden som kvickt släcks, ryttarna har blivit upptäckta men alldeles för sent. Ryttarna viner förbi mitt gömsle och mot röken ifrån den nysläckta elden, de sänker sina lansar och sporrar sina springare till attack. Snart hörs plågade skrik, klagande smärta och de dova huggen ifrån kallt stål som dricker svart blod. Hus sätts i lågor och folk bränns skrikande inne. Jag sluter mina röda ögon och sätter händerna för öronen, orkar inte höra plågan och smärtan längre. Orkar inte se hur oskyldiga, obeväpnade offer brutalt och fegt slaktas. Och ändock vet jag att vi svartblod gör precis likadant, att vi inte är ett dugg bättre. Jag vet inte hur länge jag sitter där bakom stenen och håller alla hemska syner och obehagliga ljud ute men tillslut tar jag mig samman och öppnar mina tårsprängda ögon för att söka efter överlevande.
När jag öppnar mina ögon ligger jag ensam i min stora säng, elden i glödfaten har falnat och allt är kolsvart i min mörka håla.
”Snaga!”
(Snaga!) Skriker jag ut i natten. Tassande, nakna fötter kommer ilandes och värmen ifrån en ynklig, liten varelse drar försiktigt undan fällen i dörröppningen och kliver in några steg. Värmen från dess fötter och greppet av dess tag runt fällen lämnar ett svagt, falnande sken för en kort stund och avslöjar tydligt vart den varit. Värme var det enda Ûkpjatat kunde se med sina annars blinda ögon.
”Goth ûkpjatat, ik glat U.”
(Herr Ûkpjatat, vad önskas), piper snagan.
”Gûr tovat ash shil U.”
(Hur står månen?) Frågar Ûkpjatat, förvirrad och disorienterad.
”Za tí stiff or ashil u inakk, goth. Úr kon bazgat U.”
(Det är fortfarande en god stund till skymning, herre. Har något hänt?)
”Straugu pja, sta snaga. Pja huku gur lushat tí nâprakh urur viba glat za nar ba tí.”
(En fruktansvärd syn, lille slav. En syn som jag känner är sann men ändå önskar att den inte vore det.)
”Ik ba pjatat lat, goth U.”
(Vad såg du, herre?)
Men Ûkpjatat bara stirrade tyst tillbaka på sin tjänare med sina tomma, blinda ögon.
”Hostat gurb tosh palhur agh pokat gur u Bübgnarr, il tí lock sta.”
(Ge mig mina kläder och ta mig till Bûbgnarr, tiden är redan knapp.)
”Huku lat nulgat, goth.”
(Som du vill, herre), gnällde snagan och rusade kvickt efter sin herres käpp och kläder.

Urukerna ifrån ’Ash Háhat Krá’ gjorde allt för att mucka gräl så att de fick en chans att slåss med nykomlingarna. De hånade, spottade, puttades, tacklades och försökte ideligen att fälla krokben. Ugrash och Bolgdraz svalde med hårdhet sin stolthet och sin ilska, för om de drog sina vapen nu skulle de snart bli övermannade och dessutom skulle alla planer om en allians med ’Ash Háhat Krá’ vara ett minne blott. Så de fortsatte att pressa sig fram mellan alla skitstövlar som ställde sig ivägen och stirrade beslutsamt framåt. Ugrash var väl medveten om att detta var det vanliga välkomnandet av en fiendeklan, även om man kom i fredliga avsikter med skölden på ryggen och kroksabeln i skidan. Men trots alla knuffar och smällar lyckades Ugrash och Bolgdraz sakta och säkert ta sig fram igenom gatloppet mot det fallfärdiga stenröse till borg där Háhat Krás hövding bodde.

Den skrikande, skränande, knuffande och bråkande mobben ansatte dem ända tills de kom fram till en smal ramp där endast två personer kunde gå i bredd. Rampen ledde uppför stenröset och till dess ingång som var förhängt mot kylan med ett luggslitet björnskinn. Alldeles vid avsatsen, innan ingången, stod en gammal, ful urukgubbe som förmodligen var stammens shaman eller ’äldsting’ och väntade på de nyanlända. Han försökte se så karsk och grym ut som möjligt men hans skelande ögon och puckelrygg gjorde enbart hans tappra försök komiska.

”Zaur tí lati U.”
(Vilka är ni?) frågade han när Ugrash och Bolgdraz kommit halvägs uppför rampen.
”Za zopat lat shum jig, kjutat djud gurti un.”
(Det vet du mycket väl, släpp in oss nu), svarade Ugrash mer surt än höviskt. Gubben låtsades inte höra vad de begärt och fortsatte:
”Ik nulgat lati U.”
(Vad vill ni?)
”Yshgat boshnakum. Tí za ajigat kon uratjypt júk U.”
(Bilda allians. Är det här någon frågetävling eller?)
Gubben började gapskratta, fast inte åt Ugrash ironiska kommentar utan åt idén att bilda allians. Han kraxade högt ut åt pöbeln nedanför Ugrash ärende varpå ett samstämt skrattande och skrockande hördes ifrån tusentals grötiga strupar. Och fastän de flesta inte visste vad de skrattade åt så verkade de mer kloka om de skrattade än om de bara stod tysta. Men skratten och de hånfulla kommentarerna slutade abrupt, då en massiv arm i samma drag slet undan björnfällen och slog iväg den gamle gubben där han stått framför ingången så att han hejdlöst slungades minst två meter och landade med ett brak precis vid kanten av avsatsen. Han tvingades febrilt att klamra sig fast vid kanten för att inte falla ner för avsatsen till den steniga marken fem meter nedanför.
”Yshgat boshnakum!”
(Bilda allians!) Vrålade den enorma uruken som dök upp ur ingången och definitivt måste vara stammens hövding. När han pressat sig ut genom ingången och rätade på sig backade Ugrash och Bolgdraz omedvetet och folket nere på marken föll på knä och sänkte sina huvuden i underkastelse. Hövdingen var en god bit över två meter med minst en meter över bringan och armar stora som som Ugrash lår. Hans knytnävar var stora som Ugrash hela huvud och endast klädd med ett björnskinn runt höfterna såg man hur musklerna spelade luffarschack på hans platta mage. Han böjde sig ner och tryckte sitt tryne mot Ugrash näsa och glodde honom stint i ögonen med ett intensivt raseri.
”Lati tí urd, nar tubí zash or ushatar huku Ash Háhat Krá.”
(Ni är klena, inte alls lika bra krigare som ’Ash Háhat Krá’), provocerade han. Att bli kallad för klen och dålig krigare var något av den värsta förolämpning man kunde säga till en uruk. Ugrash kokade inombords av raseri, nu stod hans heder och stolthet på spel. Han stirrade ursinnigt tillbaka på den leende hövdingen som väntade på hans motreplik.
”Nar Ash Morchubar Bugd tí nar zash or ushatar huku Ash Háhat Krá.”
(Nej ’Ash Blog Morchubar Bugd’ är inte lika bra krigare som ’Ash Háhat Krá’), grymtade Ugrash och hövdingen log självsäkert. Så fortsatte Ugrash:
”Ash Blog Morchubar Bugd tí pas or!”
(’Ash Blog Morchubar Bugd’ är bättre!) Åt detta vrålade hövdingen rakt i ansiktet på Ugrash men han vek inte en tum, trots att hövdingens andedräkt stank så illa att anden hellre flydde naken i panik, än att stanna kvar och ha denna vedervärdiga dräkt på sig.
”Trabat za, nuchur!”
(Bevisa det, kryp!) brölade hövdingen, sträckte sig till sin fulla längd och slog ihop nävarna med en enorm smäll.
”Zaur ub gur bashat io U.”
(Vem ska jag slå ner?) Svarade Ugrash med iskallt lugn, detta var endast råbarkade uruks, starka men utan någon som helst teknik. Hövdingen glodde ner på den lille kaxige fjanten och svarade:
 ”Gur!”
(Mig!) ..........

.....

En timme senare var det klart för tvekamp. Så gott som allt folk i hela byn hade samlats för denna makalösa händelse. De hade bildat en stor cirkel på en öppen yta där de två kombattanterna stod på var sida och sneglade krigiskt på varandra. De var bägge fullt rustade, stålhjälm, fjällpansar, armskenor och benskydd av stål. Ugrash hade valt vapnen, sköld och kroksabel och striden slutade då den andre var död, medvetslös eller bad om nåd. Ugrash såg ut som ett litet barn i jämförelse med Háhat Krás hövding och hans kroksabel var knappt hälften så lång som hövdingens. Hövdingen flinade segervisst så att betarna glimmade och hela byn skrattade, buade och spred skällsord över Ugrash.
Shamanen kastade, stark för sitt utseende, ett spjut tvärs över den tomma planen, och dunsen då en utvald uruk fångade upp den på sin sköld förkunnade att tvekampen hade börjat. Hövdingen rusade med ett våldsamt vrål mot Ugrash och svingade sin enorma huggare med all sin styrka, men Ugrash flyttade sig bara ett halvt steg åt vänster och hövdingen fortsatte med full fart ut ibland åskådarna. Med hövdingens rygg helt oskyddad slog Ugrash till med sin kroksabels taggade baksida in i sin fiende. Han kände hur den slet loss en mängd stålfjäll och sjönk in i hövdingens ringbrynja. Hövdingen skrek, mer av ursinne än av smärta och svingade runt sitt klumpiga vapen för att hugga av Ugrash skalle. Ugrash som var väl beredd på denna manöver duckade snabbt och kilade sedan ut till cirkelns mitt för att vinna mark och rörlighet inför nya attacker. Hövdingen kom efter med skölden först och sin kroksabel redo för hugg, han var inte längre lika segerviss som innan striden satt igång. Så provade han ett hugg mot Ugrash sköld och log då han såg hur fienden fick anstränga sig för att lyckas stå emot kraften i slaget. Han slog igen, denna gång ännu hårdare och Ugrash bågnade nästan av slagets kraft. Ugrash försökte hugga tillbaka men det var ett så ynkligt hugg att det knappt kändes då hövdingen parerade med sin sköld. Nu log hövdingen lugnt igen, hans fiende började redan bli trött. På detta vis stod de ett tag och slog vartannat slag på varandra och för var gång blev Ugrash allt tröttare och fick allt svårare att stå emot sin fiendes styrka, samtidigt som hans egna slag blev allt slappare. Han tänkte desperat på hur han skulle kunna bryta denna utmattningslek som endast kunde sluta på ett sätt, så plötsligt efter ett kolossalt kraftfullt hugg ifrån hövdingen famlade Ugrash bakåt och tvingades släppa sitt vapen för att ta emot sig med handen i marken. Folket jublade och hövdingen gick fram, måttade och svingade ett tungt överhandshugg med avsikt att klyva Ugrash huvud. Vad ingen förstått var att Ugrash fall enbart varit ett spel, Ugrash tog en näve småsten och kastade rakt i motståndarens ögon som med ett skri avbröt sitt hugg och förde sin svärdshand mot ansiktet. Trots detta lyckades han dock ha så pass mycket sinnesnärvaro att han skyddade sin kropp bakom skölden. Ugrash slet blixtsnabbt upp sitt vapen som låg bredvid hans hand och högg med all sin uppbådade styrka mot hövdingens svårskyddade högra knäveck. Hugget träffade hårt och tungt, gick igenom stål och läder och skar in en bra bit i köttet så att blodet vällde fram. Hövdingen spärrade upp sina ögon och föll tungt ner på ena knäet och efter en massiv sköldtackling mot hans öppna bröst och ansikte låg han på rygg med Ugrash kroksabel mot strupen och svärdsarmen under Ugrash vänstra fot. Trycket av foten mot handleden tvingade hövdingen att släppa greppet om sitt vapen, kampen var över och motvilligt bad han segraren om nåd med hög morrande röst. Den besvikna folkhopen kunde inte fatta att det var sant, hur kunde deras ledare som aldrig tidigare förlorat i strid falla för denna plutt? Ugrash reste en aning på ryggen men höll hela tiden ett vakande öga på hövdingen och sabeln mot hans hals.
”Huku infûkatar ugdrat gur gulb nardu gla kruplat.”
(Som segrare har jag enligt lag en önskan att kräva.)

Alvsång:

Nästa natt fortsatte de som vanligt och red nu söderut igenom en skog som sakta men säkert blev allt glesare och fick mer lövträd blandat med de stora tallarna. Det hade varit töväder under dagen så snön var tung för ulvarna att ta sig fram i, speciellt som de hade varsin daga på ryggen. Ulvarna blev vresiga och visade tydligt att de ogillade att bli ridna på nu så dagasen gick villigt ner från deras ryggar och pulsade fram vid deras sida istället. Trots allt var det ulvar med egen vilja och vassa tänder de hade att göra med, så det var bäst att fortsätta att vara vänner och inte slavdrivare till dem. Runt midnatt stannade plötsligt Bardunga till och morrade lågt. När Paphush förvånat viskade vad som var fel så sniffade hon på snön framför dem, men där fanns varken spår eller andra tecken på att något gått förbi och lämnat vittring. Paphush ryckte på axlarna och skulle just till att fortsätta men Bardunga blev som tokig, hon gnydde, reste ragg och hoppade som en orolig kalkon fram och tillbaka. Nu hade även Shumvrá börjat reagera med att resa ragg och morra djupt ner i strupen, någonting var verkligen inte som det skulle. Dagasen blev riktigt oroliga för ulvar brukar inte vara rädda för mycket, vad kunde skrämma dem så? Så böjde sig Príklûd ner där Shumvrá nosade och pillade på sina djurben som han hade fastsydda direkt på kläderna.
”Paphush. Pjatat. Vralod.”
(Paphush. Titta. Ett fotavtryck), väste han lågt och när Paphush böjde sig ner så att hans ögon endast var någon decimeter från snön kunde även han se det. Det liknade ett avtryck ifrån en sko men mycket smalare och spetsigare framtill än någon orchs. Han kliade sig förbryllat i sitt toviga hår, mjället föll ner som snö men så slog plötsligt sanningen ner så att han trycktes ner till hakan i den djupa snön.
”Albai! Za yshgat frushat vakh, morg, kreichek albai.”
(Alver! Det måste vara äckliga, duktiga, fjantiga alver), fräste han och kämpade sig upp ur snön.
”I kub gurti yshgat U.”
(Vad ska vi göra?) snäste Príklûd.
”Gur tí ishi umba agh tosh albai tí uk shum úr tumast za tí uk shum, uk or agh uk  lóldu.”
(Jag är i bustagen och alver är ökända för att tro att de är störst, bäst och vackrast.)
”Maza ugdrat zati narku haha.”
(Dessutom har de ingen humor), fnissade Paphush.
”Pôtat, vajat gurti yzrat zati umba.”
(Kom, låt oss spela dem ett spratt.) Så fnissade de förnöjt och började smida sina planer.
Som alla vet så är ju alver liksom andra mesiga raser vakna på dagen så dagasen kände sig ganska trygga på att alvernas vakthållning och aktiviteter inte skulle vara alltför effektiv nu vid denna tid på dygnet. Ändå visste de att det gällde att ta det varligt ty de hade hört hur finurliga och luriga ’silkeshåren’ kunde vara. Fast tanken på att lyckas spela dem ett spratt var värt både tiden och den oerhörda risken, tänk vad de skulle kunna berätta hemma i byn sedan för de andra dagasen. De lät ulvarna stanna kvar och tassade sedan på lätta fötter försiktigt fram, följandes de svaga spåren. Alverna kunde inte vara så långt borta om det fortfarande fanns vittring ifrån deras avtryck. De började följa spåren pulsandes i snön så tyst de kunde och undvek öppna ytor och efter drygt tre tag ryckte plötsligt Príklûd till och stoppade Paphush med en gest. Förutom små röda, värmestrålande fläckar i en del träd och buskar ifrån sovande fåglar och gnagare såg de långt borta fyra människoliknande rödvarma gestalter. De var ingen tvekan om att de hade funnit sitt mål, alverna verkade ha lagt sig bekvämt till rätta och varken ljud eller lukt kom ifrån dem fastän de inte var längre än ett trollkast bort. Detta verkade vara för bra för att vara sant, kunde det vara en fälla? De bägge dagasen sökte nervöst omkring sig efter någon vaktpost både på marken, uppe i träden och bakom sig, men såg inget annat än sina egna fotspår som sakta skiftade färg från rött till gult, grönt, blått och slutligen lila innan de försvann helt. Antagligen kände sig ’de luktlösa’ så trygga här att de inte ens brytt sig om att sätta ut någon vakt. Príklûd och Paphush grinade djävulskt mot varandra och viskade tyst ihop en plan, ett hyss som skulle få hårresande följder. Att bara döda dem hade nämligen inte varit något roligt, detta skulle verkligen förödmjuka alverna och en gång för alla bevisa att svartbloden var både smartare och bättre än dessa flöjtspelande fjantar.

Att skogsalver sover lätt och vaknar vid minsta tecken på oro eller om ens en näbbmus nyser på tre pilskotts avstånd måste ha undgått dessa långhåriga krabater. Då dagasen endast var en armslängd ifrån närmsta alv så sov de fortfarande sött och tryggt, dagasen pustade ut och Príklûd plockade försiktigt fram en liten ullsax ur en av sina otaliga fickor på sin pälsrock och log brett. Så satte han igång medan Paphush höll vakt på de andra med vapnen redo om någon skulle vakna. Tofs för tofs klippte han av den susande alvens långa, mjuka, guldglänsande hår i vetskap om att det skulle göra den stackarn helt förkrossad ty en alv utan långt hår var ingen alv, det visste ju alla inte minst alverna själva. För är det något som de stoltserar med i sin bisarra fjollighet om att försöka se ut som små, söta, vackert klädda prinsessor så är det sitt långa hår. Hur opraktiskt och irriterande deras långa hår än är så fortsätter de att behålla denna egenhet och vägrar blankt att klippa av det, trots att det fastnar i bågsträngar och vapen stup i ett. Också säger de till råga på allt att svartblod är korkade!

Efter knappt två stunders raskt och noggrant arbete låg fyra välansade skogsalver fortfarande och sov och två gapskrattande dagas red i full fart bort på sina snabba bestar. Långt borta kunde de höra en all(v)sång av klagan och sorg ifrån skogsalvernas håll. Detta fick dem bara att skratta ännu mer och deras illmariga, hysteriska tjut och skratt ekade mellan trädstammarna medan en vänlig jätteolog raskt lade mark mellan dem och de nyklippta förlorarna.

    Håriga tentakler:

Hoshklonk öppnade blixtsnabbt ögonen. Hade han hört något? Det var helt kolsvart och ljummet i igloon, han satte sig sakta upp och lyssnade noga men ingenting hördes. Han gäspade trött och la sig ner igen, lite till skulle han kunna sova innan de måste upp och vandra på nytt. Så hördes det igen, Hoshklonk for upp. Men allt var tyst som i graven. Hoshklonk lutade sig ner och tryckte örat mot marken. Duns! Hörde han dovt och ryckte till, ett ögonblick senare kunde han höra det igen. Han sneglade mot Nulgulk som sov djupt och snarkade som ett helt sågverk. Duns! Vad var det som lät? Duns! Det lät nästan som när stora träd faller till marken. Duns! Ljuden blev bara högre och högre. Duns! Hoshklonk kunde nu känna hur marken skakade till varje gång det lät. Duns! Vad kunde det vara! Duns! Frenetiskt skakade Hoshklonk på Nulgulk för arr väcka honom. Duns! Nulgulk vaknade yrvaket och Hoshklonk kastade sig efter sin sköld och kroksabel. Duns! Nulgulk frågade raspigt vad det var som hände men fick inget svar från Hoshklonk, bara en orolig blick. Så blir allt tyst. Dunsarna upphör och Nulgulk som aldrig märkt av dom tittar förvånat på Hoshklonk i det svaga, svaga ljuset och undrar varför han är så uppskrämd.

”Ik tí za U.”

(Vad är det?)

” Ba kasnat nar zati straugu vaj U.”

(Hörde du inte de skrämmande ljuden?) Viskar Hoshklonk.

”Nar, lat narlag ur jargat.”

(Nej, du måste ha drömt.)

”Nen, jusht.”

(Ja, kanske), svarar Hoshklonk och lägger ifrån sig sina vapen.

Då! Med ett öronbedövande tjut vrålar det precis utanför igloon. Nulgulk skriker av skräck och med en vålsam kraft slår något stort, tentakelliknane och lurvigt rakt igenom igloon och raserar hela väggen. Hoshklonk hinner precis ducka under tentakeln men den får tag i Nulgulk och slingrar sig blixtsnabbt runt hans midja. Hjälplöst slits Nulgulk skrikandes ut ur igloon och försvinner upp i luften. Nulgulk skriker och vrålar men överröstas snart av ett nytt tjutande vrål. Bakom Hoshklonk smäller en ny tentakel in och drar ut Hoshklonk i det fria. Väl ute ser han Nulgulk högt uppe i luften inslingrad i sin tentakel. Han vrålar och sprattlar men till ingen nytta.

”Kvagnarrat nar larfy furzat shalkat jugrat urur za horm. Hysht ûk olog agh uruk ma.”

(Kvagnarrat inte heller gilla att åka iväg men det viktigt. Annars alla troll och orcher dö.) Detta ledde till mummel och förvirring bland trollen så sa trollet som stod bakom Klonkbadûk:

”Shumungà valbat gulb rag ta yorat lóldu orgûm huku Kvagnarrat ugdrat.”

(Shumungà följa med om han få vacker mössa som Kvagnarrat ha.) Kvagnarrat log och såg mäkta stolt ut över sin mössa som han gjort av en mosad igelkott.

”Nar! Un Klonkbadûk urdanat. Gurti shalkat u Má agh urat.”

(Nej! Nu Klonkbadûk bestämma. Vi gå till Mamma och fråga.)

”Nen.”

(Ja), instämde Lugorgurz och fortsatte:

”Za blaghat jargat, vajat Má urdanat.”

(Det jobbigt att tänka, låt Mamma bestämma.)

”Lati valbat gulb gurti!”

(Ni följa med oss!) Uppmanade Shumungà, så vände sig alla bergstrollen med stor möda och började knata uppför igen. Det troll som  hade gått sist blev jätteglad, för nu fick han plötsligt gå först och vara ledare.

De stampade och klampade så hela berget skakade och de brölade, gruffade och slog med sina stenklubbor i bergsväggarna om och om igen utan synbar anledning. Men detta var inget märkvärdigt utan är bara så som bergstroll är när de är lagom muntra och avslappnade, så den ende som tyckte att de förde ett jävla liv och betedde sig som vildar var lille Ludtràk som dock inte hade mycket att komma med ibland dessa kolosser.

Då det endast var ett par timmar kvar till gryningen kom truppen äntligen upp till Ush Boshara. När Ludtràk och Kvagnarrat kom över krönet stod de bara och gapade som två fågelholkar av förvåning. Framför dem låg platå efter platå, somliga plana och andra med kullar och klippor, alla var avskiljda ifrån varandra med knivskarpa stup. Platåerna var olika i storlek och höjd men alla var de sexkantiga, precis som hålen i en bikupa. Ludtràk och Kvagnarrat hade aldrig sett på maken (eller makan), de visste att detta aldrig kunde ha blivit skapat av de dumma bergstrollen så antagligen stämde skrönan att krigsguden Ush en gång bott här och gjort detta. Förstummade fortsatte de två nykomlingarna stirra medan bergstrollstruppen trampade på i oförminskad takt med sikte mot en stor högt uppskjutande platå i mitten av komplexet. Då Ludtrák och Kvagnarrat märkte att de sackat efter hoppade de till och sprang snabbt ikapp sina värdar.

De passerade platå efter platå och tog sig över stupen som skiljde dem åt på enkla men robusta spångar eller kraftiga stegar. På en del mindre platåer betade små rådjursliknande, lurviga djur av det korta, gula fjolårsgräset men de sprang skyggt undan då trollen kom i närheten.

”Zati alai lorgat groth. Urur rag lat úr glorf zati pjushat.”

(De djuren smaka gott. Men om man för nära de spotta), skrockade Shumungà och pekade på de ulliga djuren som även hade tvådelade läppar precis som harar. Ju längre in mot den stora platån mot mitten de kom, desto vanligare blev det att de såg andra bergstroll. Kvinnor med långt, tovigt hår, hängbröst och vårtiga näsor. Lekande barn som var lika stora som Ludtràk och ännu inte ens fått sina huggbetar, de tävlade om att våga hoppa över stupen mellan platåerna istället för att använda spångarna eller slog varandra i huvudet med småklubbor. På de mer kuperade och klippiga platåerna, in mot mitten, ledde mörka hål in till olika familjers gryt. Ibland kunde eldar pyra vid ingångarna eller ett nyfiket barnhuvud kika ut med snorig näsa. Vid de sista platåerna innan den stora som var deras mål, var det riktigt trångt med bergstroll av alla de åldrar och kön. De knuffade och stampade sig framåt med döda djur över axeln, vapen i händerna, vattenhinkar på huvudet och skityngel i bylten på ryggen. Ludtrák och Kvagnarrat passerade slutligen en välanvänd källa i de andra bergstrollens kölvatten och stannade därefter hux flux framför en stor trappa som ledde upp till den innersta och högsta platån.

Trappan vaktades av två bjässar till bergstroll som fick de andra som de hade gått med att se små ut och de lyfte hotfullt sina stenklubbor då gruppen kom.

”Ik nulgat lati Má U!”

(Vad vill ni Mamma?!) Röt den ene som tog sitt dörrvaktarjobb på största allvar och trodde han fått tjänsten på grund av sitt höga intellekt.

”Kjutat oi gurti, uruk nulgat jabat Má rag mat albat agh gazat.”

(Släpp upp oss, uruk vill tala Mamma om döda alv och dvärg), Klonkbadûk pekade med sin klubba utan att titta på Ludtràk, som snabbt fick ducka för att inte få klubban i huvudet.

”Nar, nadar fúlg raz Má kjutat ishi uruk, báz ik uruk U.”

(Nej, inga order av Mamma att släppa in uruk, förresten vad uruk?) Gormade den andre vakten och pillade sig i näsan förnöjt.

”Za ajîgat uruk!”

(Det här uruk!) Svarade Klonkbadûk irriterat och viftade ånyo med sin klubba så att Ludtràk fick ducka.

”Vakh, za tug staba. Má ugdrat nar il gulb gjitt. Droshat un!”

(Äsch, det bara ett yngel. Mamma har inte tid med sånt. Försvinn nu!)

”Kjutat ishi un! Gurti horm tosh hiddu gulb Má. Gurti bunzat tosh albai agh gazat!”

(Släpp in nu! Vi viktiga saker med Mamma. Vi slakta alver och dvärgar!)

”Agh tosh tark.”

(Och människor), tillade Shumungà.

”Nar shalkat.”

(Inte gå), svarade en av vakterna obesvärat och åt upp snorkråkan som han hittat i näsan innan han fortsatte.

”Ur nar yorat fúlg raz Má lati yorat jabat guln tani.”

(Ha inte fått order av Mamma att ni få prata med henne.)

”Urur shalkat urat tani ba!”

(Men gå fråga henne då!) Brölade Klonkbadûk, nu riktigt irriterad.

”Hö hö. Lat tumast gurti pagog U! Ba gurti nartat hank nar voshatraumat agh ûk atárat shalkat ishi.”

(Hö hö. Du tro vi dumma va! Då vi lämna trappa obevakad och alla kan gå in.)

”Vok! Pokat korrak! Nárthrakat gashlobb!”

(Hjälp! Ta skydd! En grön drake!) Tjöt plötsligt Ludtràk av full kraft och hoppade frenetiskt upp och ner med fladdrande armar.

Trollen blev livrädda och kastade sig platta på marken med ansiktet nedåt medan Ludtràk lugnt trippade uppför trappan och upp på den högsta och största platån. Han suckade trött åt de dumma bergstrollen som hade gått på detta enkla trick och började nästan skratta då han till och med såg Kvagnarrat ligga där nere med rumpan i vädret och ansiktet i dyn. När Ludtràk kom upp på plattformen hade han en otrolig utsikt över alla andra platåer, Keshshulg och till och med Votárkházad som syntes som en smal grå rand borta i horisonten. Framför sig, uppe på platån reste sig ett massivt berg ett pilskott eller två upp i skyn. Ett luggslitet björnskinn verkade hänga för en öppning vid bergets fot och Ludtràk var inte sen att gå dit. Han drog beslutsamt undan skinnet och upptäckte mycket riktigt en stor öppning där han klev in. Det var kolmörkt därinne och han såg inte heller några spår efter värme, det var nästan lika kyligt som utanför men vinden ven i alla fall inte runt öronen här. Ludtrák stålsatte sig och började gå in i den mörka tunneln som slingrade sig in mot bergets hjärta. Han visste även att han måste skynda sig, snart skulle vakterna komma på att de hade blivit lurade och då skulle de komma rusandes efter honom arga som getingar. Så, efter två stunder och några ögonblick svängde tunneln av skarpt åt vänster och ett behagligt ljussken och dova röster hördes bakom den. Runt kröken låg en stor naturlig grottsal framför Ludtrák. Några eldar hade tänts på olika ställen i salen och spred värme och ett svagt ljus som fick stora, groteska skuggor att spela gnisslig fiol på de skrovliga väggarna. Salen var inte tom, vid brasorna satt stora troll, likaså vid enkelt ihopbankade bord satt folk och pratade ovanligt tyst för att vara bergstroll. Så fick Ludtràk syn på något som direkt drog blickarna till sig lika mycket som en korsning av en centaur och en sjöjungfru. På en enorm tron, helt täckt av pälsar satt det fetaste och fulaste troll som han någonsin hade sett. Trollet var inte särskilt högrest eller muskulöst men dess enorma kroppsmassa ingav ändå respekt och pondus. Det var inget snack om att detta måste vara ’Shum Klonks’ hövding. Vid tronens fot stod några ungtroll som sjöng, stampade, blåste i horn och trummade på det omusikaliska sätt som endast troll kan uppbringa och uppskatta. En kall fläkt kom vinande bakom honom och han förstod att vakterna dragit undan björnfällen vid ingången och nu var på jakt efter honom. Ingen tid att förlora, Ludtràk gick modigt fram ur sitt gömsle och styrde stegen mot tronen. Bergstroll ifrån de olika brasorna och borden stannade upp i sina göromål och glodde stumt på honom och följde honom förvånat med blicken. Det var inte förän han var ett dagalushkast ifrån den enorma tronen som hövdingen fick syn på honom och ljudligt, förvånat utbrast:

”Ik tí lat úr nuchur U.”

(Vad är du för ett kryp?)