| Tillbaka till Resor |
| Från fattiglapp till miljonär | ||
| Här ska jag berätta om en resa jag gjorde tillsammans med Annica och Kim. Det blev en, på många sätt, annorlunda resa till Rovinj på den kroatiska halvön i Jugoslavien. Året var 1987 | ||
| Vi hade noggrannt planerat den här resan. Det var vår första resa tillsammans och vi skulle åka buss hela den långa vägen ner till Jugoslavien. Eftersom det var förbjudet att ta med sig pengar i landets valuta, dinarer, ringde jag upp resebyrån i Stockholm för att kolla med dem i vilken kurs dinaren stod i förhållande till den svenska kronan. Jag fick en växelkurs att utgå ifrån och jag kunde planera vår reskassa med utgångspunkt från den. |  Vy över Rovinj |
|
 Karta över Istrien |
Vi
satt i köket och åt vår frukost när telefonen
ringde. Det var från bussen och reseledaren undrade var vi var
i natt. En något märklig fråga, kan man tycka. - Ja, vi har stått och väntat på er i natt men ni dök aldrig upp, hävdade hon. |
|
| Det
gjorde inte saken lättare för mig att förstå,
och jag bad henne förklara sig närmare. Jag hade bokat biljetter
till en avgång på fredag morgon, klockan fyra. Alltså
nästa morgon. Men nu stod guiden där i bussen någonstans
på väg genom Tyskland, och försökte förklara
för mig att även om det stod det datumet, innebar det att
bussen gick dygnet innan eftersom det var morgon. Ett något
märkligt resonemang kan tyckas, men vi fick alltså finna
oss i att vara akterseglade. Istället bokade vi om till nästa
veckas torsdag morgon klockan 4. Vi var i god tid på plats för att invänta bussen som äntligen skulle ta oss ner till Rovinj. Vi väntade och vi väntade.. Det gick en halv timme, det gick en timme och vi hade redan börjat misströsta. Det var något lurt med det här resebolaget. Medan vi står där i den svala morgontimman och funderar över vad vi ska göra nu, kommer en taxi körandes fram till oss. Chauffören påstår att han ska ta oss med till Göteborg, där Yugotours buss ska invänta oss. Den hade inte möjlighet att den här gången köra via Mariestad. Jag
måste ha tittat på honom med en frågande blick
varför han skyndsamt till- I alla fall är vi nu på väg, även om vi susar genom det västgötiska slättlandskapet i en taxi. Jag håller mig klarvaken, för ändå kan jag inte helt ge upp tanken om att det är något på tok med den här resan. Jag vill vara säker på att vi kommer fram till Göteborg. Men mina barn, Annica och Kim, har redan för länge sedan somnat. Nu är vi i alla fall i Göteborg. En extra buss kommer in och vi har turen att få en plats längst fram och uppe i dubbeldäckaren. Härifrån har vi en enastående utsikt över färdriktningen. Vi kör vidare mot Trelleborg och båten till Travemünde. Det har hunnit bli kväll innan vi lägger till i hamnen i Travemünde. Efter passkontroll kan vi stiga in i bussarna igen och snart susar vi på Autobahn ner genom Tyskland. Under natten görs kortare rastpauser och vi passerar Kassel på vår väg söderut mot München och de tyska alperna. Härifrån vidare till Salzburg och Klagefurt i Österrike. Nedanför oss i dalen kan vi betraka Zell am See i sin fagraste sommarkskrud med snöklädda alptoppar i bakgrunden. En kanske något ovanlig syn jämfört med de vi är vana vid från resebyråernas lockande vinterbroschyrer. Det blir varmare och varmare i bussen ju längre söderut vi kommer. Alla takluckor är öppnade för att kunna ge oss lite svalka. Nu passerar vi Trieste på den italienska sidan och närmar oss den jugoslaviska gränsen och det är dags igen för passkontroll. Det märks att det är mitt i semestertider. En oändlig bilkö ringlar framför och en minst lika lång bakom oss. Efter några timmars väntan kommer en gränspolis in i bussen för att kontrollera våra pass. När det är klart, kan vi fortsätta vår färd söderut mot Porec på den Jugoslaviska sidan. Här ska vi plötsligt stuvas om för färder till olika orter i Jugoslavien. Vi som ska till Rovinj får sätta oss i en skåpbil med säten. Sitsen saknar fjädring och det blir en stundtals mycket skumpig färd på gropiga sandvägarna. Vi har ingen möjlighet att titta ut annat än genom vindrutan framme i bilen. Chaffören som kör oss röker oavbrutet på en illaluktande cigarett. Av vinddraget kommer röken in mot oss passagerare och vi börjar när-mast känna oss som välrökta sardiner i en het konservburk. Vi
har valt inkvartering hos en privatfamilj och vi får till
vårt förfogande två rum och kök hos familjen
Mihó. Deras siameskatt blir snart en återkommande gäst
hos oss. Ner
till centrum har vi ca 1,5 km prome-nadväg. Staden är
gammal med många stenlagda gator. Högst uppe på
kullen ligger S:a Eufemia kyrkan i barockstil. Strandpromenaden
är en omtyckt samlingsplats med ett otal mysiga uteserveringar.
Nere i hamnen ligger båtar som gör båtturer till
de närliggande öarna. Vi gjorde också några utflykter, bl a till byn Lipica vid den italienska gränsen. Byn är känd för sitt stuteri med anor från 1580-talet och sina vita lipizzanerhästar. Spanska ridskolan i Wien tar sina hästar härifrån. Här får vi också se en föreställning i dressyrritt. Postojna droppstensgrottor är även värt ett besök. In i grottorna kommer du med tåg. Ändstationen ligger nämligen 5 km in i berget. Unikt för dessa droppstensgrottor är att hel lever den enda i världen levande ögonlösa Handfisken. För den oinvigde likanar den mest en vanlig svensk dagg-mask. Vi gör även andra utflykter, bl a till Bled som ligger uppe i de Juliska bergen. Kring en idyllisk och romantisk bergssjö ligger fem byar. Sjön är ca 2 km lång och 1 km bred och den får sitt tillflöde från varma källor. Mitt i sjön ligger, på en liten ö, kyrkan "Vår heliga Guds Moder", byggd i barockstil. Över sjön på 114 meters höjd ligger en borg från medeltiden med museum och restaurang. I resebroschyren hade det inte stått något om inträde till borgen eller att vi skulle äta lunch i restaurangen, endast resans pris. Därför blev det en smärre chock för mig att inse att allt detta inte inte ingick i resans pris. Jag hade inte tagit med mig extra pengar för dessa utgifter. Men på något sätt lyckades vår guide smussla in oss ändå utan att vi betalade entré- avgiften. I
restaurangen åt vi en mycket god lunch, men ju närmare
vi kom tillfället då lunchen skulle betalas, destu nervösare
började jag känna mig. Skulle pengarna räcka till,
eller fick jag stanna kvar efteråt för att diska? Eftersom vi har eget hushåll har jag pengar reserverade till matutgifter. Men i takt med att dagarna går, krymper även denna kassa. Det går upp för mig att resebyrån uppgett mig en alldeles felaktig växelkurs, ochjag inser att vi har med oss en på tok för lågt räknad kassa. Vi får överge våra planer på att följa med på fler utflykter, allt för att spara pengar. Vi vandrar uppåt på de stenbelagda gatorna till postkontoret för att beställa ett telefonsamtal hem. Jag försöker få tag på min mamma och några av mina väninnor, men ingen är hemma. Jag börjar bli ordentligt orolig och försöker tänka ut något sätt för att ta oss ur denna knipa. Jag frågar också vår guide om hon på något sätt kunde hjälpa oss med ett litet lån, men hon är inte villig att ställa upp, även om jag försäkrar henne om att jag betalar tillbaka min skuld genast när vi kommit hem. Plötsligt faller min blick på ett telefon-nummer till min bank, tryckt på valutakonverteraren. Hör du också till dem som inte läser det finstilta? Gör inte det, du kan missa viktig information. Jag formligen springer till postkontoret och beställer ett samtal till min bank i Mariestad. Jag betalar också den extra avgiften som behövs för att jag ska få en ilbetalning. Pengarna ska finnas på Yugo Bankas kontor nere vid hamnen inom tre dagar! Kraftiga åskväder drar fram över Rovinj efter en tids olidlig hetta. Trots ovädret skyndar jag mig ner till banken för att hämta ut pengarna, men jag tvingas växla in dem i dinarer för de har inte tillräckligt med västvaluta! Mina ögon måste ha blivit stora som tefat i samma takt som penninghögen växte och kassörskan räknade de pengar jag skulle ha. En präktig sedelbunt, 15 cm hög, och 2 miljoner dinarer rikare! Jaha,
det är så här man känner sig när man är
miljonär, tänkte jag och började vandringen hemåt
på de vattendränkta gatorna. "Hemma" visade
jag sedelbunten för barnen och de är nog mist lika chockade
som jag. Vi känner oss som Joakim von Anka som kan sitta och
betrakta sina pengar. På något sätt måste vi ändå sätta sprätt på pengarna. Vi började leva lyxliv! Vi åt på de lyxigaste restauranger och tog alltid de dyraste maträtterna. Nere i hamnen köpte vi konst och konstnären vi köpte av var säkert världens lyckligaste man för att kunnat sälja så många tavlor på en enda kväll. Nu
började hemfärden med bussarna. Men ännu återstod
en sista prövning. Gränspolisen. Vi kommer till gränsen och en gränspolis stiger in i bussen. Stannar till och först iakttar oss noga varenda en innan han långsamt kontrollerar våra pass och låter blicken svepa över våra handbagage. Det känns som oändligt långa och nervösa minuter. Då börjar min väckarklocka i väskan plötsligt att ringa och dess ilskna signal hörs i hela bussen. Den fortsätter att ringa hela tiden medan gränspolisen är inne i bussen. Hoppas han inte bryr sig om den och vill titta närmare i min väska, tänker jag nervöst. Jag hör hur mitt eget hjärta bultar i börstet på mig. Så högt att alla andra också borde höra det. Men passpolisen passerar mig. Stannar till och låter blicken ännu en sista gång svepa över oss passagerare innan han gör honnörstecken och stiger ut ur bussen. Puh, det gick vägen! Själv hade jag även kvalificerat mig som valutasmugglare.
|
|
|
