Ernst von Mansfeld 
(1580–1626) 

Hänsynslös kondottiär 
 
  Egentligen Peter Ernst, mest känd som greve Ernst von Mansfeld, en av Trettioåriga krigets äventyrligaste och mest fruktade soldateskhövdingar, född 1580, död 29 november 1626, var naturlig son av fursten Peter Ernst I av Mansfeld. Han kämpade till en början vid österrikiska och spanska arméer i Ungern och Nederländerna men övergick 1610 till Nederländska unionen och inträdde 1618 i de upproriske böhmarnas tjänst. På grund av personligt missnöje och hopade svårigheter inlät han sig emellertid i förrädiska förbindelser, som föranledde honom att ligga overksam i Pilsen under slaget på Vita berget 1620. Sedan underhandlingarna med katolikerna strandat, ställde han sig åter till Fredriks V av Pfalz förfogande och övertog försvaret av dennes arvländer. Nödgad att utrymma Övre Pfalz (1621), drog han sig tillbaka till Rhen-Pfalz, tillfogade där (april 1622) Tilly en kännbar motgång vid Wiesloch, men kunde ej hindra honom att slå de båda andra för Fredriks sak kämpande protestantiske härförarna Georg Fredrik av Baden-Durlach och Kristian av Braunschweig vid Wimpfen och Höchst. Sedan Fredrik kort därpå uppgivit försvaret av sitt land (juli 1622), antogo Mansfeld och Kristian av Braunschweig nederländsk tjänst och banade sig genom en strid med den spanske generalen Córdoba vid Fleurus vägen till sina nya krigsherrar (augusti 1622). Då dessa efter att ha använt trupperna vid Bergen-op-Zooms undsättning snarast möjligt önskade befria sig från de förvildade skarorna, föranleddes Mansfeld att (november 1622) kasta sig in i Ostfriesland, där hans här bildade en nyttig förpost åt generalstaterna (nederländska unionens representation), utan att dessa behövde bära ansvaret för kränkningen av Tyska rikets territorium. Sökande nya soldherrar genom de vidsträcktaste och mest invecklade underhandlingar, sammanhöll Mansfeld i Ostfriesland sin armé medelst utpressningar och subsidier, tills Tillys annalkande nödgade honom att acceptera ett — av generalstaterna förmedlat — fördrag (januari 1624), i kraft av vilket han mot en större penningsumma avtackade sina trupper. Redan nästa är stod han emellertid åter med en för engelska och franska pengar värvad armé på kontinenten, förenade sig med Moritz av Oranien vid dennes misslyckade försök att undsätta Breda och slöt sig därpå (oktober 1625) till Kristian IV av Danmark, som infallit i Niedersachsen. Hans närmaste uppgift blev att täcka Holstein och konungens vänstra flank, varför han med sin kår lade sig vid Elbe; försöket att befästa denna ställning genom att enligt Kristian IV:s anvisning återtaga den av Wallenstein besatta Dessauerbron slutade emellertid med ett svårare nederlag (april 1626). Efter att under två månaders tid ha reorganiserat sin armé i Mark-Brandenburg var Mansfeld färdig för ett ännu vågsammare företag, att i Schlesien förena sig med den orolige Bethlen Gábor av Siebenbürgen, som väntades skola kasta sig över Österrike, och så genom en diversion i största skala hindra de katolska stridskrafternas samverkan mot den danske konungen. Föreningen med Bethlen ägde verkligen rum, dock först i Ungern. Kort därpå avled Mansfeld under en resa till Venedig för att utverka subsidier; hans trupper måste, sedan den opålitlige siebenbürgske fursten lämnat dem i sticket och slutit fred med kejsaren (december 1626), slutligen tillgripa det förtvivlade och fullständigt misslyckade försöket att bana sig väg tillbaka till den danska huvudarmén.
  Litteratur: Reuss: Graf Ernst von Mansfeld im böhmischen Krieg 1618–1621 (1865); H. de Villermont: Ernest de Mansfeld (I–II, 1866); Ütterodt zu Scharffenberg: Ernest, Graf zu Mansfeld, 1580–1626 (1867); Grossmann: Des grafen E. von Mansfeld letzte Pläne und Taten (1876); och E. Fischer: Des Mansfelders Tod (1878). — De nyaste forskningsresultaten sammanfattas i Moritz Ritters ”Deutsche Geschichte im Zeitalter der Gegenreformation und des dreissigjährigen Krieges” (i Bibliothek deutscher Geschichte).
 
S. Bertil Boëthius (Nordisk Familjebok, 2. uppl., band 17)
  Tillbaka till Dodo von Knyphausen