Det här vill vi
Riks-EKHO
EKHO i övriga Sverige



Programträffar


Bibeln och homo/bisexualiteten



EU-PROJEKT FÖR ÖPPNA OCH INKLUDERANDE ARBETSMILJÖER
juli '02

World Aids Day
KÄRLEKEN ÄR STARK SOM DÖDEN

dec '01

EKHO firade 25 år
TIDNING MED MÖRKA OCH LJUSA TILLBAKABLICKAR

aug '01

GAYKRISTET ARBETE I BACKSPEGELN
aug '01

FOTON FRÅN PRIDE 2001
aug '01

NY BOK SYNAR KYRKORNAS HOMOFOBI
jan '01

Martin, f.d. konfirmationsledare:
´DET KÄNNS OERHÖRT KONSTIGT ATT VARA BORTRYCKT´

dec '00

Storkyrkan
ROMERSK-KATOLSK PRÄST TROTSADE PÅVENS FÖRMANINGAR

aug '00

EKHO OCH STOCKHOLM PRIDE WEEK 2000
aug '00

PSALMBOKENS ORD VAR INTE HOMO NOG
Präster skrev en egen mässa till Kärleken

juli '00

Efter femton år av färdiga svar
CARIN VÅGADE FÖRÄNDRA SINA TANKAR OCH SITT LIV

juli '00

Uppmärksammad tv-film
FÖRÄLSKAD MEN FÖRTVIVLAD - BJÖRN ERIK TOG SITT LIV

juni '00

"MEN DU KAN INTE SÄGA ATT VI ÄR SAMLADE INFÖR GUDS ANSIKTE..."
maj '00

MIN LILLASYSTER ÄR HOMOSEXUELL
apr '00

SMF sänder ut rekommendation, men även signaler:
'BESLUTET BÄDDAR FÖR KRÄNKNINGAR OCH HYCKLERI'

dec '99

Ett varningens finger från en kristen ledarskribent:
'HOMOSEXUALITETEN ÄR EN ÖDESFRÅGA FÖR SVERIGE'

sep '99

FELIX OCH ULF VALDE VARANDRA
nov '99

Ecce Homos dopbilds-Jesus:
- JAG VISSTE ATT DET SKULLE BLI ETT HIMLA HALLÅ

aug '99

Glimtar från Stockholm Pride
'KYRKAN MÅSTE GÖRA SIG AV MED SIN TRÅNGSYNTHET'

aug '99

EKHO vill samtala
om relationer
FRÅN PIRR I MAGEN TILL EN PARTNER
FÖR LIVET

maj '99

Teologisk uppsats
om Ecce Homo:
'DE NEDTYSTADE
FICK RÖSTER'

maj '99

Sten Philipson,
kyrkoherde:
- JESUS BEJAKADE LUST, GLÄDJE OCH SENSUALITET

apr '99

Samtal i Sofia kyrka kring Ecce Homo:
NAKENHET,
SÄDESVÄTSKA OCH BIBELSYN

feb '99

Ulf Lidmans inre resa från förtryck till frid
-MIN HOMOSEXUA-
LITET ÄR GUDS FINASTE GÅVA
TILL MIG

nov '98

ALLT DU VELAT VETA OM HOMOSEX MEN INTE VÅGAT FRÅGA DOMPROSTEN OM
okt '98

Elisabeth Ohlson:
- TURBULENSEN KRING ECCE HOMO ÄR NÖDVÄNDIG

sep '98

Homoinfo på Pastoralinstitutet
RASERA FÖRDOMAR, BYGGA UPP KUNSKAP

juni '98



Tillbaka till första sidan



Samtal om homosexuella i kyrka och samhälle
Osynlig vid diskbaljan eller synlig i kyrkorummet?

- Om vi homosexuella får vara de vi är, inför oss själva men också utåt, är vi hela människor. I kyrkan är det viktigt att homosexuella som ingått partnerskap får bli välsignade i det stora kyrkorummet, inte anonymt någonstans utanför. Att tala om hushållsgemenskap, som kyrkan gjorde i ett remissvar, är inte att synliggöra homosexuella par.

Det sade prästen Eva Brunne vid en samtalsdag i Skarpnäcks församling om kristen tro och homosexualitet. Upprinnelsen till samtalsdagen var Ecce Homo, en utställning som upprört många men varit en befrielse för andra. Förutom Eva Brunne medverkade socionomen Mikael Westrell och kyrkoherde Ulla Löfgren vid samlingen i Markuskyrkan.



ULLA LÖFGREN:

- Bilderna i Ecce Homo är sett till sin genre inget nytt, menar Ulla Löfgren, vikarierande kyrkoherde och konsthistoriker när hon inleder. Jesus har ofta framställts i konstnärens samtid, klädd i samtidens kläder och i samtidens miljö. Exempel finns i de medeltida kyrkmålningarna, i altarskåpen och dalmålningar och andra folkliga målningar från 1700- och 1800-talen, säger Löfgren.

- I det folkliga måleriet ser vi Jesus i folkdräkt, som om Dalarna, Småland eller Skåne var platsen för de bibliska händelserna. Och så målas också Jesu liv i nutida asiatisk och afrikansk konst. Jesus lever i den asiatiska och afrikanska verkligheten, berättar Ulla Löfgren.

- Målningarna visar hur människor entusiastiskt möter Jesus när han rider in i Jerusalem - eller är det kanske Mora eller Kivik? Dalkarlar och skånebönder deltar i nattvardsfirandet. Det är en bonde i folkdräkt som förråder Jesus och som sticker spjutet i sidan på honom. Konst kan mer än ord åskådliggöra hur Jesus är närvarande i vår verklighet och hur vi är närvarande i det som hände då. Och hur vi likt Jerusalems invånare också ropar ”korsfäst!” när Jesus inte passar oss längre. Så tror jag att vi skall uppfatta bilderna i Ecce Homo. Enskilda bilder tycker vi väldigt olika om - och det gör jag också, säger kyrkoherde Löfgren.

- Men den homosexuella verkligheten finns, och Jesus är närvarande också i den. Vad har Bibeln att säga oss om homosexualitet? I Bibeln berättas på några ställen om homosexuella handlingar och de ses negativt, om det är bibelforskarna eniga. Men hur de skall tolkas i dag, där går meningarna isär. För i Bibeln talas det inte om att två människor av samma kön vill leva i gemenskap, utan om frivilligt valda sexuella handlingar, säger hon vidare.

- När vi försöker få vägledning i Bibeln, ställs vi inför två frågor: Är det möjligt att gå till enskilda bibelord för att få svar på ett modernt problem? Och är Gamla och Nya Testamentets föreskrifter och lagar på det sexuella området bindande för oss?

- Jag har inte kommit för att upphäva lagen utan för att fullborda den, sade Jesus. Och han visade med olika exempel hur han tolkade de tio buden. Och Jesus tolkade inte alltid Gamla Testamentet som det stod, för då skulle han inte ha botat sjuka på sabbaten. Då skulle han inte ha protesterat mot synsättet att de som drabbas av olyckor eller sjukdomar är värre syndare än andra, menar Löfgren.

- Kännetecknande för de första kristna, som vi läser om i Bibeln, de fokuserar på Jesus, inte på lagen. Det var en nyorientering som betydde en radikal frihet för den kristne. ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” sade ju också Jesus, nästan irriterat till lärjungarna, när de kom och ville ha klara och entydiga besked.

- Är buden alltså förpliktigande för all framtid? Jag vill inte anse det, säger Ulla Löfgren. Jesus bröt ju mot dem. Och en del av Paulus påbud ändras också efter en tid av honom själv, till exempel förbudet att äta blodmat. Paulus tog hänsyn till omständigheterna när han utformade regler för församlingarna. Och han kunde också ändra sig när tiden var mogen. Och jag har ett exempel.

- Av hänsyn till alla de judar som skulle haft svårt att lyssna till en oomskuren, fick Paulus medhjälpare Timoteus lov att omskäras, med hänsyn till de svaga bröder som inte kunde lyssna till en oomskuren. Men han kunde också handla på helt motsatt sätt. Titus behövde inte omskäras. ”Det fanns visserligen några falska bröder”, skriver Paulus, ”som smugit sig in i församlingen för att bespeja vår frihet, den som vi har i Kristus Jesus. Därefter ville de trälbinda oss”, underförstått genom att säga: ”Ni måste omskäras, annars kan ni inte bli frälsta.” ”Den gången”, säger Paulus, ”gav vi inte för ett ögonblick vika för dem genom en sådan underkastelse, ty vi ville att evangeliets sanning skulle bli bevarad hos er.”

- Jag tror att det är med det synsättet vi får nalkas diskussionen idag, säger Ulla Löfgren i sin inledning.



MIKAEL WESTRELL:

- Ordet ”homosexualitet” myntades först i slutet av 1860-talet av en ungersk läkare vid namn Benkert. Att det var en läkare som myntade det låter oss förstå något av den tidens syn på sexualitet, berättar Mikael Westrell, socionom, för de församlade i Markuskyrkan när han gör en kort historisk genomgång av homosexualitet i Sverige och i västvärlden.

- Det var först i slutet av 1800-talet som man började betrakta homosexualitet som en egenskap. Tidigare hade det betraktats som en synd. En synd som alla kunde begå och naturligtvis även bestraffas för. Homosexuella relationer betraktades som brottsligt. När homosexualitet allt mer började betraktas som en egenskap, såg man det samtidigt allt mer som en sjukdom, från vilken man naturligtvis skulle kunna botas, säger Westrell.

Det har hänt mycket sedan dess, menar han. Men det återstår ännu mycket av det som är det svåraste att ändra på – attityder.
- Men det kan påverka, men inte fullt ut ändra på människors attityder och fördomar. Någon har sagt att homosexuella är den enda minoritetsgruppen som det fortfarande inte är oanständigt att fördomar mot.

- Jag tycker att det ligger någonting i det. Varje dag utsätts homosexuella personer för diskriminering, hot och våld. Det är uttryck för det som vi med ett lite finare ord kallar ”homofobi”. Det betyder att man hyser en avsky mot homosexuella utan någon egentligen anledning. Man kan alltså inte säga att man blivit antastad eller sett något hemskt… Utan det är djupare och svårare att förstå än så, hävdar Mikael Westrell.

Många av de patienter Westrell träffar som terapeut utsätts dagligen för homofobi, menar han.
- Det vanligaste sättet jag stött på bland mina patienter är diskriminering på arbetet. Osynliggörandet, att man inte får synas, att man inte får tala om att man lever med en person av samma kön, är en av de tyngsta saker för en homosexuell att bära. Som heterosexuell kan man inte förstå det alla gånger.

- Många homosexuella upplever det svårt att visa sina känslor gentemot sin man eller kvinna ute på stan. Det är sällan vi ser homosexuella omfamna varandra på tunnelbanan eller pussa varandra i rulltrappan. Någon säger: ”Jo, men det har jag sett”. Men de flesta av oss har inte varit med om detta! Detta är ett uttryck för samhällets osynliggörande och ett uttryck för samhällets homofobi, något som äger rum omedvetet, anser Westrell.

I samhället råder en anda som motarbetar homosexuella på alla plan, menar Westrell.
- Vi lever i ett samhälle som bygger på antagandet att alla människor är heterosexuella. Det heter med ett fint ord ”den heterosexuella hegemonin”. Hegemoni betyder herravälde. ”Det heterosexuella herraväldet”. Det är inga småsaker vi har att göra med. Det är rena förtryckarregimen! Förstå mig rätt - men det är så homosexuella kan uppleva det, att de lever i skuggan av någon slags makt.

- Detta innebär att alla män och kvinnor i vårt samhälle förväntas gifta sig och skaffa barn. Att leka ”mamma-pappa-barn-leken” livet ut. Det är det som gäller. Inget annat anses värt att respekteras. När vi träffar nya människor förväntar vi oss att de är heterosexuella. Det går alldeles av sig självt, alldeles automatiskt...

- Jag vet inte vad ni har för bild av homosexuella, utbrister Westrell plötsligt. Jag vet inte vad ni tänkte när jag gick upp i talarstolen: ”Ja, den där ser ju ut som en typisk homosexuell… Det ser man ju på honom”. Eventuellt tyckte ni det, eller också hade ni någon slags föreställning om att här skulle det komma in en liten fjollig sak med handledsväska, och helst vara lite gäll i rösten, kanske vara lite hysterisk också… Bilden kan se olika ut, menar han.

- Den bästa hjälpen som homosexuella kan få, de som ännu inte vågat ta steget ut, är kontakten med andra homosexuella. Och detsamma gäller heterosexuella personer som vill försöka förstå sig på homosexuella. Den bästa vägen till förståelse är att våga möta homosexuella personer. Rakt upp och ner där vi finns och där ni finns. Märkvärdigare än så behöver det inte vara! Det handlar också om att våga reflektera sidor inom sig själv. Inte minst att titta på sin egen sexualitet, oavsett vilken etikett man sätter på den. Sexualitet handlar om starka krafter och den har många sidor. Det finns mycket ambivalens inbyggt i detta. Det inte finns någon exakt sanning, utan vi måste våga reflektera lite grann! säger Westrell avslutningsvis.



EVA BRUNNE:

- Jag minns att Staffan Stollar för en del år sedan ritade en bild av en mycket allvarlig präst som sade: ”Jag ogillar all synd, och jag ogillar den sexuella synden med särskilt intresse.” Ungefär så tycker jag att det har sett ut i kyrkorna genom åren, säger prästen Eva Brunne i inledningen av sitt anförande.

- När jag pratar om mig själv, kanske inte i alla sammanhang, men särskilt i detta sammanhang, tycker jag det är viktigt att säga att jag är kvinna, jag är homosexuell, jag är kristen och jag är präst. Jag är mycket mer än så. Men de här sakerna är viktiga för mig att hålla ihop - att inte gömma undan något enda av dem, poängterar Brunne.

Hon ger ett kort personligt vittnesbörd.
- Jag förstod att jag var homosexuell när jag var knappt 20 år. Då blev jag oerhört förälskad i en kvinna. Och kunde även förstå mina tidiga reaktioner, förstå att jag inte plötsligt en dag blev homosexuell, utan att jag varit det långt tidigare. Jag hade inte fått särskilt mycket hjälp med förebilder i mitt liv för att kunna känna igen mig och se någon annan. I tjugoårsåldern hade jag i stort sett två bilder av homosexuella. Bägge hade jag fått av min mamma. Hon var väl fördomsfull, precis som de flesta andra.

- Den ena bilden handlade om pojkarna i ostaffären, som enligt henne var homosexuella. Och dessa ”pojkar” var ungefär i 60-årsåldern. Men hennes sätt att kalla dem för ”pojkar” sade också något om att de inte var riktigt fullvärdiga vuxna, utan de var någonting annat, minns Brunne.

- Den andra bilden handlar om min mammas väninna. Hon hade en son, Henrik, som var öppet homosexuell. När det pratades om honom, talades det sällan om Henrik, utan om hans mamma Margit som det var synd om. Bilden som jag naturligtvis fick var att föräldrar till ett homosexuellt barn är det synd om, berättar hon.

- Jag har under mitt liv, sedan jag blev medveten om min homosexualitet, valt att vara mycket öppen med den. Och jag har märkt att man möter en oerhörd mängd respekt. Jag har början rustats med en styrka och ett självförtroende som gör att jag har kunnat vara det. Alla kan inte vara det och det är inte min sak heller att försöka tvinga människor att vara öppna. Men jag kan hjälpa och våga visa att det går att vara det. Jag kan inte påstå att jag är varken representativ eller icke representativ. Jag är homosexuell, jag lever i kyrkan, har anställning och positioner där.

Brunne berättar om boken ”De homosexuella och kyrkan” som beställdes av biskopsmötet. Sedan hände ingenting förrän 1985. Då inrättades en samtalsgrupp efter att några inom EKHO sökt upp dåvarande ärkebiskopen Bertil Werkström. Han hade då remissvarat på den statliga utredningen om de homosexuellas villkor. Han konstaterade att det finns människor lever som homosexuella, men att för kristna homosexuella måste särskilda regler gälla. Kristna homosexuella skall leva i vänskap och celibat, skrev Werkström.

- Om man uttrycker sig väldigt milt kan man säga att det blev ett Herrans liv kring detta remissvar, säger Brunne. Det goda som skedde var att Svenska kyrkans centralstyrelse inrättade en samtalsgrupp. Den skulle ha till uppgift att komma fram med material som kunde användas i församlingarna för att människor skulle kunna bilda sig en uppfattning kring vad det är att vara homosexuell. Jag fanns med i den gruppen och vi kom 1988 med en bok som heter ”En fråga om kärlek - homosexuella i kyrkan”. Boken kom mycket lägligt till det årets kyrkomöte i augusti. Det kyrkomötet gjorde var att säga: ”Vi måste bilda en utredningsgrupp till som tittar ännu närmare på det här”.Och det skulle vara en utredningsgrupp som var partsammansatt till skillnad från den första samtalsgruppen. Det skulle finnas lika många människor i gruppen som var för homosexualitet, som mot homosexualitet, förklarar Brunne.

Eva Brunne gick med på att medverka i den partsammansatta gruppen. Men hon hoppade av när det hela blev ohållbart.
- Föreställ er att man låter svarta och vita diskutera: ”Är det rätt eller fel att vara svart?” Det skulle bildas en samtalsgrupp med tre svarta och tre vita… En sådan utredningsgrupp kring homosexualitet bildades. Vi som funnits med i samtalsgruppen fanns med också i den, dock inte ända till slutet då rapporten kom 1994. Vi kände till slut att vi inte kan vara med i någonting där våra liv så ifrågasätts. Det är en sak att ifrågasätta åsikter, men liv och livsriktning, som inte skadar människor, det kan man inte ifrågasätta!

Brunne tar upp de argument som förs fram mot homosexualitet i den bok som blev resultatet av gruppens arbete.
- Det man tar upp i den boken är naturligtvis den sidan som argumenterar för att det är möjligt att vara kristen och homosexuell. Men den tar också upp det som är hakarna för dem som inte står ut med att det finns människor som är homosexuella. Man tar också upp de bibelställen de hänvisar till, där Paulus säger att människor bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt.

- Jag och många menar att vi inte kan applicera det bibelordet på oss som i dag kallar oss homosexuella. För vi har inte bytt ut någonting! Vi är de vi är!

- En annan hake för dem som inte står ut med homosexuella är att man hänvisar till det som man kallar ”skapelseordningen”. De hänvisar till första Mosebok där det står att vi skapades till Guds avbild, till man och kvinna, och sedan för att föröka oss. Och det är klart att då blir homosexualitet ett brott mot denna ”skapelseordning”. Å andra sidan skulle man kunna säga att alla heterosexuella förhållanden som inte leder till avkomma är ju i så fall också ett brott mot skapelseordningen, menar Eva Brunne.

- När man argumenterar vidare, finns det en del som säger ”Jo, det är OK med lite mer frihet åt homosexuella, men inte för mycket!” Och varför inte det då? Jo, då kan det bli så många fler som vill vara homosexuella! Det här med tillåtandet skulle göra att det blev så attraktivt att vara homosexuell så att fler skulle vilja bli det. Och jag tror, än en gång, inte att någon blir homosexuell, utan man är det, och upptäcker det eller inte upptäcker det, säger Brunne vidare.

- Det finns också en linje som säger att det går omvända homosexuella. De argumenterar utifrån gammal forskning. Det var sexologerna på Kinseyinstitutet som sade att det finns ungefär 10% som är helt och hållet heterosexuella, 10% som är helt och hållet homosexuella, och alla andra befinner sig på en skala däremellan. Det kan väga över åt det heterosexuella eller det homosexuella hållet. Utifrån det argumenterar man kring att ”omvända” människor att ”bli” heterosexuella. Jag tror inte på det sättet att tänka, och jag har hittills inte fått mig till livs ett enda fall där det har varit möjligt med denna typ av omvändelse, säger Eva Brunne. Det finns de som genom behandling har slutat att leva homosexuellt, men därmed inte slutat med att vara homosexuella.

- Ett annat sätt att argumentera: ”Homosexualitet hotar äktenskapet”. Argumentationen följer samma linje som jag nämnde tidigare: om det blir tillräckligt med frihet åt homosexuella, skulle det vara färre som skulle vilja gifta sig, menar man.

Eva Brunne återkommer till ärkebiskopars remissvar statliga utredningar om homosexuellas villkor.
- Det kom också ett ärkebiskopsremissvar på partnerskapslagen. Jag vill inte påstå att det var så värst mycket bättre än det förra. Svenska kyrkan skulle tillsammans med den samlade frikyrkligheten säga vad man tyckte om partnerskapslagen. Det man enades om och det som vår egen ärkebiskop var skyldig att svara i solidaritet med, var att en partnerskapslag skall inte bara gälla homosexuella. Utan den skall gälla alla som på något sätt väljer att leva ihop. En mamma och en hemmason, till exempel. Två syskon. Två missionärer som av praktiska skäl valt att leva tillsammans. Och då valde man från kyrkornas sida att tala om ”hushållsgemenskap” i stället för partnerskap.

- Jag missunnar inte två systrar att få juridiska rättigheter och juridiskt skydd för sin samlevnad, men det var inte detta det var tänkt för från början! Vi pratade efter detta remissvar om att vi delar diskbalja med varandra, vi som lever tillsammans, säger Eva Brunne med återhållen besvikelse i rösten.

- Jag tror precis som Mikael att det är oerhört viktigt med synliggörandet. Och det blir inte ett dugg mer synligt med homosexuella i par om man pratar om en hushållsgemenskap. Då väljer man att mörka det som är det viktiga för dessa människor. Det som hänger ihop med synliggörandet är att vi allesammans mår bäst om vi får leva som hela människor. Om vi får vara de vi är, inför oss själva men också utåt. Då är vi hela människor och då tror jag vi fungerar som allra bäst tillsammans med andra också. Det skulle göra att många homosexuella skulle få sluta med att ljuga, sluta med att gömma sig. Jag hörde en gång en vän som sade: ”Vi föds till lögnare, vi homosexuella”. Vi är väldigt bra på att byta pronomen på den person vi talar om, den person vi lever i kärlek med och vi vet att det inte är läge att i ett visst sammanhang prata om exakt hur man lever.

- En historia som har borrat sig fast i mig är från Storkyrkan för en del år sedan. I Storkyrkan firas varje år en gudstjänst i anslutning till den homosexuella frigörelseveckan. En oerhört viktig gudstjänst, där homosexualitet benämns, där den som vill kan gå hand i hand med sin man eller kvinna till nattvardsbordet. Jag kom ganska tidigt eftersom det brukar bli ganska fullt i kyrkan, satt i bänken och bredvid satte sig en kvinna i 80-årsåldern, skulle jag tippa. Vi hade ungefär en halvtimme på oss innan gudstjänsten började och satt och småpratade. När klockorna började ringa och vi insåg att nu var det slut på småpratandet, då säger denna 80-åriga kvinna: ”Tack! Det här är första gången som jag fått tala med en syster som är som jag!” Åttio år gammal och aldrig fått benämna detta…! Vi vill inte att någon människa ska behöva ha det på det sättet!

Brunne kommer in på frågor om den homosexuelles synliggörande och fullvärdighet. Om kyrkan inte är beredd att acceptera en homosexuell person som fullvärdig medlem, borde detta i konsekvensens namn ha tydliga återverkningar i kyrkans ritualer, menar Brunne.
- Om vi en gång har döpt en person, så säger vi också med det: ”Vad människor än säger, är du en hel människa, älskad av Gud.” Har vi en gång döpt, och det visar sig att denna person så småningom börjar leva ut sin homosexualitet, kan kyrkan inte sedan komma och säga: ”Nja, visserligen döptes du en gång, men nu när du lever så här är du inte riktigt fullvärdig medlem i kyrkan i alla fall…” En av doptexterna handlar ju om att här är varken jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är vi ett i Kristus Jesus. Här är varken heterosexuell eller homosexuell!

- Jag fantiserade en gång hur man skulle kunna lösa det här. Om man från delar av kyrkan säger att alla män, dock inte homosexuella, är fullvärdiga kristna. Säger man så, får man tillfoga en fråga i dopet. Som det nu är, döper vi oftast små barn. I dopet frågar vi föräldrarna: ”Vill ni att ert barn skall leva i denna tro och med församlingen?” Och vi kan naturligtvis inte fråga en tre månader gammal baby: ”Kommer det livet att vara ett homosexuellt liv för dig?” Det har inte en tremånaders baby förmåga att svara på! Men skulle Kyrkan vilja följa linjen att alla inte är fullvärdiga, måste man ställa en andra dopfråga till föräldrarna: ”Kan ni garantera att ert barn inte blir homosexuellt?” Nu skämtar och raljerar jag lite kring detta, men jag tror att det är på dessa djup vi måste tänka när vi funderar kring vilka människor betraktar vi som fullvärdiga kristna och vilka inte. Och jag menar att i den stund vi döper människor, kan vi sedan inte komma och säga: ”Du får vara med, men inte helt och hållet”.

Det råder en flora av ståndpunkter kring välsignelse eller icke välsignelse för homosexuella parförhållanden, säger Eva Brunne. Efter ett partnerskapsingående kan det homosexuella paret be kyrkan om förbön och välsignelse. Det kan kyrkan ge, och det ges också, om än inte särskilt ofta, säger hon.
- Det kom en biskopsrekommendation om att välsignelse av homosexuella skulle ske inom själavårdens ram och helst i ett så anonymt sammanhang som möjligt. Men jag vet att de präster som välsignar, också låter homosexuella vara i det stora kyrkorummet och låter dem ta med sig vänner och gäster och skapa fest kring välsignelsen. Det har också med synliggörandet och fullvärdigheten att göra för kristna homosexuella.

- Jag tror att det är viktigt homosexuella känner sig trygga med de själavårdare som man söker sig till. Att man inte behöver riskera att få sin kärlek, mänsklighet och sexualitet fördömd i ett själavårdssamtal. Det finns ett ganska stort antal präster och pastorer som står till förfogande för själavård bland homosexuella, bland annat inom EKHO, säger Eva Brunne.



Refererade bibelställen:

Så kom han till Derbe och till Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timotheos, vars mor var kristen judinna medan fadern var grek. Han hade gott namn om sig bland bröderna i Lystra och Ikonion. Denne Timotheos ville Paulus ha med sig på resan, och med hänsyn till judarna i de trakterna tog han och omskar honom; alla kände ju till att hans far var grek.
Apostlagärningarna 16:1-3
(I noten i NT-81 står det: ”Fadern var grek. Detta innebar att moderns förbindelse med honom inte kunde erkännas som judiskt äktenskap. Sonen räknades då enligt judiskt synsätt som moderns illegitima barn och därmed som jude. Han borde alltså vara omskuren.”)

Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Och det blev inte ens nödvändigt att omskära Titus, som jag hade med mig och som är grek. Det ville annars de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar. Men inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er.
Galaterbrevet 2:1,3-5

Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude elller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Galaterbrevet 3:27-28


R.H.


Har du frågor? Behöver du prata av dig? Det finns någon som lyssnar och förstår! Ring EKHOs jourtelefon 0200-11 04 44 måndag, tisdag kl. 19-21. Naturligtvis får du vara anonym. Du får prata med någon man eller kvinna som själv är kristen homo-/bisexuell.

Du kan bli medlem/stödmedlem i EKHO-Stockholm! Det är enkelt. Betala in 250 kronor på postgiro 19 51 28-4 och märk talongen "Medlemsavgift" så får du bland annat vårt medlemsblad hemskickat med all medlemsinfo som vi inte tar med på denna sajt.

KONTAKTA OSS: ekhosthlm@yahoo.com | Box 19047, 104 32 Stockholm | 08-643 74 45