Gilles Dauvé, Renegaten Kautsky och hans lärjunge Lenin (1977)
Som en slags fortsättning på/komplement till Vägrandets dynamik som riff-raff gav ut publicerar vi här en äldre text av GD, författad 1977 under pseudonymen Jean Barrot som efterord till en ny upplaga av Kautskys bok Marxismens tre källor, som tyvärr inte fanns med i antologin.
Denna essä diskuterar förhållandet mellan Kautsky och Lenin, och synen på förhållandet mellan arbetarklassens rörelse, teorin, medvetandet och avantgardeorganisationen. En klassisk diskussion och kritik av (kautskyismen-) leninismen som här framställs liks kort som klargörande.
f.k. april 2005
Renegaten Kautsky och hans lärjunge Lenin
Jean
Barrot (aka Gilles Dauvé)
Marxismens tre källor: Marx' historiska arbete är bevisligen
av historiskt intresse. Kautsky var tveklöst den Andra internationalens
viktigaste tänkare och hans parti, Tysklands socialdemokratiska parti,
var det mäktigaste. Kautsky, ortodoxins skyddsängel, ansågs
över närapå hela världen som den mest initierade experten
på Marx' och Engels' arbeten och han var deras mest privilegierade uttolkare.
Kautskys ställning vittnar därför om en hel epok i arbetarrörelsen
och är bara i och med detta värd att lära känna. Vi uppehåller
oss här vid en central fråga för den proletära rörelsen:
förhållandet mellan arbetarklassen och den revolutionära teorin.
Kautskys svar på denna fråga utgjorde grundvalen för alla de
partier som utgjorde den Andra internationalen, dess praktik och organisation.
Dessa inkluderade Rysslands socialdemokratiska parti, och dess bolsjevik-fraktion,
som var en ortodox medlem fram till 1914, det vill säga fram till Internationalens
kollaps inför första världskriget.
Den teori som Kautsky framlade i den texten kollapsade emellertid inte samtidigt
som Andra internationalen. Snarare tvärtom, den överlevde och utgjorde
på samma sätt basen för den Tredje internationalen genom förmedlingen
"leninismen" och dess stalinistiska och trotskistiska anleten.
Leninismen: en biprodukt från kautskyismen!
Leninismen, en biprodukt från kautskyismen! Detta kommer att förfära
dem som känner Kautsky från de smädelser som haglat mot honom
från bolsjevismen och i synnerhet från Lenins pamflett, Den
Andra internationalens bankrutt och renegaten Kausky, och dem som endast
känner till om Lenin det som anses vara bra att veta om honom i de kyrkor
och kapell som de frekventerar.
Och då definierar ändå själva titeln på Lenins pamflett
tydligt hans förhållande till Kautsky. Om Lenin kallar Kautsky för
renegat så är det uppenbart att han tycker att Kautsky tidigare följde
den sanna läran, för vilken han nu anser sig själv vara den enda
kvalificerade försvararen. Långt ifrån att kritisera kautskyismen,
som han visar sig vara oförmögen att identifiera, så ägnar
sig Lenin åt att förebrå sin tidigare mästertänkare
för att ha förrått sina egna läror. Oavsett hur man ser
på det så var Lenins brott på samma gång både
sent och ytligt. Sent, eftersom Lenin hade underhållit de djupaste illusionerna
om den tyska socialdemokratin och som han förstod först efter att
"förräderiet" var genomfört. Ytligt, eftersom Lenin
ämnade bryta in i imperialism- och krigsproblematiken utan att gå
in på de underliggande orsakerna till det socialdemokratiska förräderiet
i augusti 1914. Dessa orsaker hängde samman med själva naturen av
de partierna och deras förhållande till det kapitalistiska samhället
på samma sätt som till proletariatet. De förhållandena
måste själva föras tillbaka till själva kapitalets och
arbetarklassens rörelse. De måste förstås som en fas i
proletariatets utveckling och inte som något som står öppet
för att förändras av en minoritets vilja, inte ens av ett revolutionärt
ledarskap oavsett hur medvetet det än råkar vara.
Det är från detta som den nuvarande betydelsen av den teori stammar
och som Kautsky utvecklar i en synnerligen sammanhängande form i sin pamflett
och som utgör själva skapandet av hans tänkande genom hans liv.
Lenin tog upp denna teori och utvecklade den så tidigt som 1900 i De
omedelbara målen för vår organisation och senare i Vad
bör göras? 1902, i vilken han vidare citerar Kautsky utförligt
och mycket gillande. 1913 tog Lenin åter upp dessa idéer i Marxismens
tre källor och beståndsdelar i vilken han utvecklar samma teman
och på sina ställen använder sig av Kautskys text ord för
ord.
Dessa idéer vilar på en torftig och ytlig historisk analys av Marx'
och Engels' förhållande till sin tids intellektuella liksom till
arbetarrörelsen. De kan sammanfattas i några få ord och några
citat kommer att vara tillräckligt för att avslöja dess substans:
"En arbetarrörelse som är spontan och berövad all teori
som växer fram i de arbetande klasserna emot den uppåtstigande kapitalismen
är oförmögen att utföra något revolutionärt arbete".
Det är även nödvändigt att lyfta fram vad Kautsky kallar
förenandet av arbetarrörelsen och socialismen. Nu: "Socialistiskt
medvetande idag (?!) kan endast växa fram på basis av en djup vetenskaplig
kunskap... Men bäraren av vetenskapen är inte proletariatet utan de
borgerliga intellektuella; ... sålunda är det socialistiska medvetandet
något som bibringas proletariatets klasskamp från utsidan och inte
något som växer fram spontant inom den". Dessa ord från
Kautsky är enligt Lenin "i grunden sanna".
Det är klart att denna mycket eftertraktade förening av arbetarrörelsen
och socialismen inte kunde genomförast på samma sätt i Tyskland
som i Ryssland eftersom förhållandena var olika. Men det är
viktigt att se att bolsjevismens djupa divergens på organisationsområdet
inte var resultatet av olika grundläggande uppfattningar utan snarare uteslutande
från applicerandet av samma principer i olika sociala, ekonomiska och
politiska situationer.
Faktum är att socialdemokratin skulle komma att hamna, inte i en ständigt
större förening av arbetarrörelsen och socialismen, utan i ständigt
tätare förening med kapitalet och bourgeoisien. Liksom för bolsjevismen
som, efter att ha varit som en fisk i vattnet i den ryska revolutionen ("revolutionärerna
är i revolutioinen som fiskarna i vattnet"), på grund av besegrandet
av revolutionen slutade med en fullständig fusion med statskapitalet, administrerat
av en totalitär byråkrati.
Leninismen fortsätter emellertid att jaga sinnet hos många mer eller
mindre godsinnade revolutionärer som söker efter recept med möjligheten
att lyckas. Övertygade om att de tillhör "avantgardet" eftersom
de besitter ett "medvetande", emedan de endast besitter en felaktig
teori, kämpar de energiskt för ett förenande av de två
metafysiska monstrositeterna "en spontan arbetarklassrörelse, som
berövats all teori" och ett avkroppsligat "socialistiskt medvetande".
Denna inställning är helt enkelt voluntaristisk. Om nu, som Lenin
sa, "ironi och tålamod är revolutionärens huvudsakliga
kvaliteter", så är "otålighet opportunismens huvudsakliga
källa" (Trotskij). Den intellektuelle, den revolutionäre teoretikern
behöver inte oroa sig över att ansluta sig till massorna, eftersom
om hans teori är revolutionär, så är han redan ansluten
till massorna. Han behöver inte "välja proletariatets läger"
(det är inte Sartre som säger detta, det är Lenin) eftersom han,
för att tala klarspråk, inte har valmöjligheten. Den teoretiska
och praktiska kritiken som han bär på är bestämd av det
förhållande han har till samhället. De kan bara frigöra
sig från denna passion genom att ge efter för den (Marx). Om han
"har valmöjligheten" så är det på grund av att
han inte längre är revolutionär och att hans teori redan har
ruttnat. Problemet med penetrerandet av revolutionära idéer som
de fördelar i arbetarklassens miljö, förändras helt och
hållet av den miljön...; när de historiska omständigheterna,
maktbalansen mellan de stridande klasserna (i huvudsak bestämd av kapitalets
autonomiserade rörelse), förhindrar varje revolutionärt framsprickande
på historiens scen från proletariatets sida, så gör de
intellektuella det samma som arbetaren: vad de kan. De studerar, skriver, ger
sina verk tillkänna så gott de kan, vanligtvis tämligen dåligt.
När Marx studerade på British Museum, var han, som en produkt av
proletariatets historiska rörelse, sammankopplad, om inte till arbetarna
så åtminstone till proletariatets historiska rörelse. Han var
inte mer isolerad från arbetarna än vilken arbetare som helst är
isolerad från resten. I viss grad begränsar tidens omständigheter
sådana relationer till de som kapitalismen tillåter.
När proletariatet å andra sidan formerar sig som klass och på
ena eller andra sättet förklarar krig mot kapitalet så har de
inget behov överhuvudtaget av någon som bringar dem kunskap innan
de kan göra detta. Genom att själva, under de kapitalistiska produktionsförhållandena,
inte vara något annat än variabelt kapital så är det tillräckligt
att de vill förändra sin situation, oavsett i hur liten utsträckning,
för att omedelbart befinna sig i problemets kärnpunkt, något
som de intellektuella kommer att ha vissa svårigheter att nå. I
klasskampen är revolutionären varken mer eller mindre i kontakt med
proletariatet än tidigare. Men den teoretiska kritiken smälter då
samman med den praktiska, inte på grund av att den bibringas utifrån
utan för att de är en och samma sak.
Om de intellektuellas svaghet under senare tid har varit deras tro på
att proletärerna förblir passiva för att de lider brist på
"medvetande" - och om de har kommit att tro om sig själva att
de utgör "avantgardet" - så har de många bittra besvikelser
på lut.
Ändå är det denna idé som utgör leninismens essens,
vilket bevisas av bolsjevismens tvetydiga historia. De här idéerna
överlevde i slutändan endast på grund av att den ryska revolutionen
misslyckades, det vill säga på grund av att maktbalansen, i internationell
skala, mellan proletariat och kapital inte tillät de förra att genomdriva
sin praktiska och teoretiska kritik.
Bolsjevismens verkliga roll
Det är detta vi skall försöka visa genom att i korthet analysera
vad som hände i Ryssland, samt bolsjevismens verkliga roll. Lenin tog fullständigt
fel då han trodde att han i de ryska revolutionära kretsarna såg
frukten av "föreningen av arbetarrörelsen och socialismen".
De revolutionärer som var organiserade i socialdemokratiska grupper bibringade
inte proletariatet något "medvetande". Naturligtvis var en framställning
av eller teoretisk artikel om marxismen väldigt betydelsefull för
arbetarna: nyttan av den var emellertid inte att ge medvetande om eller en idé
av klasskampen, utan endast att klargöra saker och provocera fram vidare
tänkande. Lenin förstod inte denna verklighet. Han ville inte endast
bringa medvetande om socialismens nödvändighet i allmänhet till
arbetarna, han ville även ge dem de förpliktigande paroller som förklarade
vad de måste göra vid en bestämd tidpunkt. Och detta var fullt
normalt eftersom uteslutande Lenins parti (som klassmedvetandets garant) var
lämpat att urskilja arbetarklassens allmänna intresse bortom alla
dess uppdelningar i olika skikt, att analysera situationen vid alla tidpunkter,
samt att formulera de lämpliga parollerna. Nå, 1905 års revolution
skulle komma att vara tvungen att visa på bolsjevikpartiets praktiska
oförmögenhet att leda arbetarklassen, samt att visa på avantgardepartiets
"eftersläpning" ["behindness"]. Alla historiker,
även de som var anhängare till bolsjevikerna, såg att bolsjevikpartiet
1905 inte förstod någonting om sovjeterna. Förekomsten av nya
organisationsformer växte fram ur misstron mot bolsjevikerna: Lenin slog
fast att sovjeterna "varken var ett arbetarklassens parlament eller ett
organ för självstyre". Det viktiga att se är att de ryska
arbetarna inte visste att de skulle komma att bilda sovjeter. Blott ett fåtal
av dem kände till erfarenheterna från Pariskommunen och ändå
skapade de en embryonal arbetarstat, även fast ingen hade utbildat dem.
Den kautskyansk-leninska tesen förnekar i själva verket arbetarklassen
all förmögenhet till originellt skapande när den inte vägleds
av något parti (som sammansmältningen av arbetarrörelsen och
socialismen). Nu kan vi se, genom att ta upp en fras från Teser om
Feuerbach, att "uppfostraren /1905/ själv måste uppfostras".
"Uppfostraren själv måste uppfostras!"
Dock utförde Lenin när allt kommer omkring revolutionärt arbete
(hans ståndpunkt om kriget, bland annat) till skillnad från Kautsky.
Men Lenin var endast revolutionär då han gick emot sin egen teori
om klassmedvetandet. Låt oss se på hans aktiviteter mellan februari
och oktober 1917. Lenin hade arbetat i mer än 15 år (sedan 1900)
för att skapa en avantgardeorganisation som skulle förverkliga förenandet
av "socialismen" och "arbetarrörelsen". Han försökte
regruppera "politiska ledare" ("avantgardets representanter som
var kapabla att organisera och leda rörelsen"). 1917, precis som 1905,
visade sig detta politiska ledarskap, som representerades av bolsjevikpartiets
centralkommitté, vara i bakvattnet av uppgifterna för tiden, samt
i bakvattnet av proletariatets revolutionära aktiviteter. Alla historiker,
inklusive de stalinistiska och trotskistiska, visar att Lenin var tvungen att
mot strömmen i sin egen organisation utkämpa en långdragen och
svår kamp för att se sina idéer segra. Och han lyckades först
då han stödde sig mot arbetarna i partiet, på det verkliga
avantgardet som var organiserat i fabrikerna inom och omkring de socialdemokratiska
kretsarna. Det måste sägas att detta skulle ha varit omöjligt
utan de aktiviteter som under många år utfördes av bolsjevikerna,
lika mycket som på grund av nivån på arbetarnas vardagliga
kamp som på försvaret av och propagandan för de revolutionära
idéerna. Den stora majoriteten bolsjeviker, med Lenin i spetsen, bidrog
sannerligen genom sin ökade propaganda och agitation till oktoberupproret
1917. Som revolutionära militanter spelade de en betydande roll: men som
"klassens ledarskap" eller det "medvetna avantgardet" befann
de sig bakom proletariatet. Revolutionen skedde emot idéerna i Vad
bör göras? och i så måtto som de idéerna användes
(skapandet av ett organ som dirigerade arbetarklassen, men som var separerat
från den) visade de sig vara en bromskloss och ett hinder för revolutionen.
1905 befann sig Lenin efter historien då han höll fast vid idéerna
från Vad bör göras?. 1917 deltog Lenin i den verkliga
rörelsen bland de ryska massorna och genom detta förkastade han i
praktiken de koncept han hade utvecklat i Vad bör göras?.
Om vi behandlar Kautsky och Lenin med motsatt metod än den som de behandlar
Marx med, om vi kopplar deras idéer till klasskampen istället för
att separera dem från den framträder kautskyismen-leninismen som
karaktäristisk för en hel period för arbetarrörelsen som
redan från början har dominerats av den Andra internationalen. Efter
att ha utvecklat och organiserat sig så gott de kunnat, ställdes
proletärerna från slutet av 1800-talet inför en motsägelsefull
situation. De besatt flera olika organisationer vars mål var att göra
revolution och samtidigt var de oförmögna att genomdriva revolutionen
på grund av att omständigheterna inte var mogna. Kautskyismen-leninismen
var ett uttryck för lösningen på denna motsägelse. Genom
att postulera att proletariatet var tvunget att gå omvägen via det
vetenskapliga medvetandet för att bli revolutionärt så ansvarade
de för förekomsten av organisationer som inneslöt, dirigerade
och kontrollerade proletariatet.
Som vi har påpekat är fallet Lenin mer komplext än fallet Kautsky
i så måtto som Lenin, till skillnad från kautskyismen-leninismen,
under en del av sitt liv var revolutionär. Vidare var situationen i Ryssland
helt och hållet annorlunda än den i Tyskland, som i praktiekn hade
ett borgerligt-demokratiskt styre, där en arbetarrörelse existerade
som var starkt utvecklad och integrerad i systemet. Det var helt annorlunda
i Ryssland där allt fortfarande var tvunget att byggas upp och där
det inte var frågan om att delta i de borgerliga parlamentariska eller
reformistiska fackföreningsaktiviteterna, då sådana inte existerade.
Under dessa förhållanden kunde Lenin inta en revolutionär ståndpunkt
trots sina kautskyanska idéer. Icke desto mindre måste vi påpeka
att han fram till världskriget ansåg att den tyska socialdemokratin
var en modell.
I sina reviderade och korrigerade historieskrivningar om leninismen visar oss
stalinisterna och trotskisterna en klarsynt Lenin som förstod och förkastade
socialdemokratins och Internationalens "svek" före 1914. Detta
är en ren mytbildning och man måste verkligen studera Internationalens
verkliga historia för att visa att Lenin inte bara icke förkastade,
utan före kriget inte heller förstod någonting av fenomenet
socialdemokratins degenerering.
Innan 1914 hyllade till och med Lenin det tyska socialdemokratiska partiet (SPD)
för att ha ha förenat "arbetarrörelsen" med "socialismen"
(cf. Vad bör göras?). Låt oss bara citera dessa rader
ur nekrologen "August Bebel" (som även innehåller åtskilliga
felaktigheter vad gäller detaljer och innehåll kring denne modell
för "arbetarledare" och vad gäller den Andra internationalens
historia):
Grunden för den tyska (och internationella) socialdemokratins parlamentariska taktik, som inte ger en tum åt fienden, som inte missar minsta möjlighet att uppnå förbättringar, oavsett hur små, för arbetarna, som samtidigt visar sig kompromisslösa vad gäller sina principer och alltid siktar mot att uppnå sina mål, på basis av den taktik som utarbetats av Bebel...
Lenin riktade dessa hyllningsord till "den tyska (och internationella)
socialdemokratin", "kompromisslösa vad gäller sina principer",
i augusti 1913! Ett år senare ansåg han att den upplaga av Vorwärts!
(det tyska socialdemokratiska partiets tidning) som tillkännagav de socialdemokratiska
ledamötenas röster för krigskrediterna var en förfalskning
som producerats av tyska överbefälhavaren. Detta avslöjar djupet
i de illusioner han under en längre tid (i själva verket sedan 1900-1902)
haft om den Andra internationalen i allmänhet och den tyska socialdemokratin
i synnerhet. (Vi undersöker inte inställningen till dessa frågor
hos andra revolutionärer, till exempel Rosa Luxemburg. Det skulle kräva
en egen detaljerad undersökning.)
Vi har sett hur Lenin 1917 i praktiken hade övergivit sina idéer
från Vad bör göras?. Men klasskampens omogna karaktär
på global nivå och i synnerhet i frånvaro av en revolution
i Europa medförde besegrandet av den ryska revolutionen. Bolsjevikerna
befann sig i maktställning med uppgiften att "styra Ryssland"
(Lenin), att utföra den borgerliga revolutionens uppgifter, vilken inte
hade inträffat, det vill säga, att de facto säkra utvecklingen
för den ryska ekonomin. Denna utveckling kunde inte vara något annat
än kapitalistisk. Att hålla arbetarklassen - och oppositionen inom
partiet - på mattan blev ett grundläggande mål. Lenin, som
1917 inte explicit hade förkastat Vad bör göras?, tog
omedelbart åter upp de "leninistiska" koncept som själva
möjliggjorde det "nödvändiga" inneslutandet av arbetarklassen.
De demokratiska centralisterna, Arbetaroppositionen och Arbetargruppen krossades
efter att ha förnekat "partiets ledande roll". Den leninistiska
partiteorin infördes på samma sätt i "Internationalen".
Efter Lenins död skulle Zinoviev, Stalin och så många andra
utveckla den samtidigt som de allt starkare insisterade på "järndisciplin"
och "enhet i tanken och enhet i handling". Den princip som den stalinistiska
Internationalen vilade på var samma som utgjorde basen för de reformistiska
socialistiska partierna (partiet skiljt från arbetarna, som av sig självt
bringade dem medvetande). Vem som än förnekade den leninsk-stalinska
teorin hemföll åt "opportunismens, socialdemokratins och mensjevismens
sumpmark".
Vad
bör göras?
För trotskisternas del så hängde de fast vid Lenins idéer och citerade ständigt och åter Vad bör göras?. Mänsklighetens kris är inte något annat än ledarskapets kris, sa Trotskij: så ett ledarskap måste skapas till vilket pris som helst. Detta är den ultimata idealismen, världshistorien förklaras som en kris för medvetandet.
När allt kom omkring triumferade stalinismen endast i länder där
kapitalismens utveckling inte kunde säkerställas av bourgeoisien såvida
inte förhållanden skapades för arbetarklassen att krossa den.
I Östeuropa, Kina och Kuba formerades en ny ledande grupp, som var sammansatt
av de högre kretsarna i en byråkratiserad arbetarrörelse tillsammans
med före detta borgerliga specialister och tekniker, ibland av armékadrer
eller före detta studenter som strömmade till den nya samhällsordningen
som i Kina. I slutändan var en sådan process endast möjlig på
grund av arbetarrörelsens svaghet. I Kina till exempel var det drivande
skiktet i revolutionen småbönderna: oförmögna att leda
sig själva kunde de endast ledas av "partiet". Före maktövertagandet
dirigerar den grupp som är organiserad i "partiet" massorna och
de "befriade zonerna" om det finns sådana. Efteråt tar
det totaliteten av landets samhällsliv i sina händer. Överallt
har Lenins idéer utgjort en kraftfull byråkratisk faktor. För
Lenin var funktionen att leda arbetarklassrörelsen en specialfunktion som
utfördes av "ledarna" som organiserats avskiljt från rörelsen
och med detta som sin uppgift. I så måtto som leninismen sanktionerade
bildandet av ett organ som var skiljt från revolutionen - yrkesmän
som ledde massorna - tjänade den som ett ideologiskt rättfärdigande
av formerandet av ledare som är skiljda från arbetarna. Vid detta
laget, ryckt ur sitt ursprungliga sammanhang, är inte leninismen något
annat än en teknik för omslutandet av massorna och en ideologi som
rättfärdigar byråkrati och vidmakthållandet av kapitalismen:
dess rekupering var en historisk nödvändighet för utvecklandet
av de nya samhällsstrukturer som själva representerar en historisk
nödvändighet för kapitalets utveckling. Allt eftersom kapitalismen
expanderar och dominerar hela planeten så mognar de villkor som möjliggör
revolutionen. Leninismen närmar sig sin glansperiod.
Det är omöjligt att undersöka partiproblemet utan att sätta
det i ett sammanhang av de historiska omständigheter under vilka debatten
startade: oavsett dock, berodde utvecklandet av den leninistiska ideologin,
om än i olika former, på den proletära revolutionens omöjlighet.
Om historien har ställt sig på kautskyismen-leninismens sida, om
dess motståndare inte har varit förmögna vare sig till att organisera
sig på ett hållbart sätt över tid eller ens att framföra
en sammanhängande kritik av detta, så är det inte på grund
av slumpen: kautskyismen-leninismens framgångar är en produkt av
vår epok och de första seriösa - praktiska - attackerna - på
den utgör slutet för en hel historisk period. För att detta skulle
hända var det nödvändigt för det kapitalistiska produktionssättet
att utvecklas fullt ut över hela världen. Den ungerska revolutionen
1956 varslade om dödsstöten för en hel period: av kontrarevolution,
men även av ett revolutionärt blomstrande. Ingen vet när denna
period kommer att vara definitivt över men det står klart att kritiken
av Kautskys och Lenins idéer, produkter från den perioden, blir
möjlig och nödvändig från den tidpunkten. Det är därför
vi rekommenderar läsandet av Marxismens tre källor: Marx' historiska
arbete så att en hel epoks dominerande ideologi blir vida känd
och förstådd. Långt ifrån att vilja dölja de idéer
vi förkastar och angriper så vill vi vida sprida dem för att
kunna visa på deras nödvändighet och historiska begränsningar.
De förhållanden som möjliggjorde utvecklandet av och framgången
för organisationer av socialdemokratisk eller bolsjevikisk typ är
idag helt och hållet försvunna. Vad gäller den leninistiska
ideologin så kan den från och med nu, bortsett från att vara
till nytta för byråkrater i maktställning, men långt ifrån
att vara till användning för revolutionära grupper som längtar
efter ett förenande av socialismen och arbetarrörelsen, endast tjäna
till att tillfälligt cementera föreningen mellan hjälpligt revolutionära
arbetare och mediokra intellektuella.
Efterord
till Karl Kautsky Les trois sources du Marxisme, april 1977,
Editions Spartakus (serie B No. 78)
Källa: John
Gray For Communism
Övers.: PHFK, för kommunism, april 2005
Mer texter av Gilles Dauvé finns på riff-raffs hemsida [Vägrandets dynamik]
[Om vårt ursprung] [Staten och kapitalet] [Kritik av Situationistiska internationalen]