Gilles Dauvé, Staten och kapitalet, ur Le Mouvement Communiste
Som en slags fortsättning på/komplement till Vägrandets dynamik som riff-raff gav ut publicerar vi här en äldre text av GD, författad under pseudonymen Jean Barrot 1972, som tyvärr inte fanns med i antologin. Texten är en del av boken Le Mouvement Communiste [le muvmã kcmynist] och är den enda delen som, vad vi vet, finns översatt till engelska (tyvärr behärskar vi inte franska och kan därför inte i nuläget presentera något mer ur den boken – hjälp, någon?!).
Denna del diskuterar något mer utförligt teser kring staten, demokratin och den formella och reella underordningen som förekommer i Vägrandets dynamik. Mycket intressant och helt rätt i tiden.
f.k. jan. 2005
Le Mouvement Communiste
Jean Barrot [Gilles Dauvé], 1972
Staten och kapitalet
Genom sin utveckling har kommunismen tvingats att definiera sig både praktiskt
och teoretiskt i förhållande till den kapitalistiska staten. Staten
är styret över människor som organiseras i klasser. Politik är
konsten att organisera människor. Det politiska livet är konfrontationen
mellan samhälleliga (klass-) intressen om statens inriktning, det vill
säga om definitionen av hur människor ska organiseras (= förhållandet
mellan klasserna). Under kapitalismen är demokratin den politiska mötesplatsen
för olika klassintressen och samhällsgrupper (den ekonomiska mötesplatsen
är marknaden, som även de element som befinner sig utanför det
kapitalistiska produktionssättet tvingas att besöka, då allt
tenderar att bli en vara).(1) I och med kapitalets utveckling
så finns det inte längre någon fundamental samhällelig
motsättning mellan klasser och grupper som möts i den politiska sfären:
a) bourgeoisien likviderar vad som återstår av den tidigare egendomsägande
klassen genom att inkorporera den;(2) b) bourgeoisien
själv enas genom kapitalets centralisering. Det återstår endast
intressekonflikter mellan olika industri- och finansmonopol: men dessa är
inte motsatta klassintressen och staten försonar dem nästan
automatiskt. Den enda klassmotsättningen är mellan kapitalet (förenat
och framträder nästan med ett enda ansikte) och proletariatet.(3)
Naturligtvis är inte förenandet av bourgeoisien något annat
än en tendens, vars fullständiga förverkligande är omöjligt
på grund av förekomsten av konkurrensen (cf. Del I "Value
And Development"). Men det är just kapitalet självt
som kämpar emot elementen, sina element, dess representanter,
den ena efter den andra. Politiken ställer inte upp klasser mot varandra
utan olika skikt inom klassen av kapitalets funktionärer.
Under dessa förhållanden är den avgörande rollen för
politiken och demokratin att lura proletariatet. Det förekommer alltid
politiska kamper, som inte kan reduceras fullt ut till kamp om en persons eller
klans makt: i praktiken finns det olika program. Men å ena sidan är
detta först och främst en fråga om olika aspekter av ett och
samma grundläggande program (detta var inte fallet tidigare, till exempel
i Frankrike före 1914, och särskilt i början av den tredje republiken,
då vissa politiska fraktioner försökte att hålla tillbaka
den ekonomiska utvecklingen). Å andra sidan byter partier program och
gör ömsesidigt hela delar av respektive program till sitt. Denna företeelse
utvecklades i synnerhet efter krisen 1929 och igen i än större skala
efter andravärldskriget. I Frankrike förde både höger-
och vänsterregeringar fram sin egen lösning på krisen på
30-talet: Laval genom deflation (frysta löner i offentliga sektorn [civil
service wages]), sedan Blum genom devalvering och en ökning i köpkraften.
Till skillnad från 1945 och framåt då regeringarna i de stora
kapitalistiska länderna, oavsett om de är höger eller vänster,
alla använder samma uppsättning anti-krisvapen: penningpolitik (en
kontroll över valutamängden i cirkulationen), budgetpolitik (kontroll
av statskrediterna, som fått mycket större betydelse då staten
själv är en avgörande ekonomisk agent) och finanspolitik används
om vart annat eller samtidigt av alla regeringar. I Europa avslutades dessutom
den rörelse av konstituerande av nationalstater 1870: på samma sätt
utgjorde förstavärldskriget den tidpunkt då kapitalet, i Europa,
krossade alla externa hinder för sin utveckling. Från den
tidpunkten var saten först och främst ett medel för att omsluta
produktivkrafterna och för att bekämpa andra stater: vilket inte hindrar
rivaliserande stater från att förenas mot proletariatet. Sålunda
är statens agerande politiskt, men först och främst ekonomiskt:
kampen mot överproduktionen.(4) Den nationella gränsen
har blivit för snäv: den enda möjliga dimensionen för samhällelig
utveckling är världen.
Kapitalet självt uttrycker denna motsättning i praktiken genom att
resa sig mot de nationella begränsningar som ofta håller tillbaka
värdeförmeringen. Tendensen till krossandet av nationella begränsningar
uppnås av kommunismen, men den framträder under kapitalismen och
utvecklas av den så länge som den utvecklar produktivkrafterna. Men
på samma sätt som den emellertid inte kan kuva värdet så
kan den inte själv undertrycka nationalstaten. Endast kommunismen ger oss
möjligheten att göra slut på nationell och etnisk kamp, ett
perspektiv av artens försoning med sig själv, födseln av en mänsklighet
som historiens enda subjekt;(5) vilket inte utesluter
chocker eller skakningar under övergångsperioden. Kommunismen presenterar
sig sålunda som krossandet av nationella begränsningar och bekämpar
alla tecken på nationalism som varandes kontrarevolutionära.(6)
Vår tid utgör sålunda fulländandet av de politiska formernas
hela utveckling. I USA, i Frankrike, i England har de klassiska borgerliga revolutionerna
skapat ett representativt system från vilket folk (småbourgeoisien,
isolerade småbönder och inkomsttagare) uteslöts, men som förenade
intressena hos fraktioner av bourgeoisien.(7) Det nyligen
skapade kapitalistiska samhället förvissade sig om sitt stabilitet(8)
[cohesion] genom denna plats för möten och kompromiss, där
en fraktion ibland etablerar sin dominans över de andra. De grupper som
utgör bourgeoisien var annorlunda och till och med i konflikt: en del mer
progressiva (i betydelsen för kapitalets utveckling), andra mer konservativa
(eftersom de var bundna vid det försvinnande feodala samhällets gamla
skikt). Det är inte tillräckligt att förkasta demokratin som
bourgeoisiens styrelsesätt. För det finns i detta politiska system
möjligheten till - och nödvändigheten av - en teoretisk och praktisk
självkritik från bourgeoisien själv som på ett progressivt
sätt renar sig från sina länkar till det gamla samhället.
Dessa länkar var fortfarande starka på 1800-talet i Tyskland, men
även i England och Frankrike. Här spelade demokratin en progressiv
historisk roll:(9) den var det politiska medel med vilket
kapitalet kom att dominera samhället.(10) Vid slutet
av 1800-talet var den tredje republiken tvungen att genomdriva en antiklerikal
politik för att definitivt kunna utradera återstoden av den monarkistiska
och religiösa reaktionen. Skolorna var ett av de grundläggande vapnen
i den kampen: läraren representerade en kraft för (kapitalistiskt)
framåtskridande i jämförelse med prästen. Från denna
synvinkel stödde arbetarrörelsen kapitalets försök att undanröja
dessa hinder. Men det sekulära statsskolesystemet och skiljandet av kyrkan
från staten är i sig själva inte instrument för samhälleligt
framåtskridande: då denna rörelse avslutats så avslöjade
den kapitalistiska skolan alla sina mystifierande och fördunklande (därmed
i slutändan reaktionära) funktioner, till exempel genom att sprida
den nationalistiska ideologin. Men faktum kvarstår att under en specifik
historisk period så uppfyllde den demokratiska staten en del revolutionära
funktioner.(11) Det var av denna anledning som kommunismen
på 1800-talet under vissa faser stödde demokratin, för att den
till fullo skulle kunna spela sin destruktivt revolutionära roll.(12)
Under fasen av formell underordning så satte den tryck på staten
mot bourgeoisien (lagar för 10 timmars arbetsdag, etc.). Under fasen av
reell underordning söker arbetarnas reformism att försäkra sig
själva en funktion som redan har avslutats av staten, att integrera sig
själva i staten (industilagstiftning, etc.). Dess agerande är kontrarevolutionärt.
Kapitalet utvecklar sålunda en sfär som är annorlunda än
staten under ancien régime. Det introducerar ett nytt förhållande
mellan produktion och regering, mellan ekonomiska agenter och politiska subjekt.
Summan av bourgeoisiens intressen är något annat än summan av
intressena hos de tidigare härskarklasserna. Strikt talat fanns det inte
någon ekonomisk kamp mellan jordägarna: tvärtemot detta
står kapitalisterna i motsättning till varandra. Därför
var det nödvändigt att skapa ett organ som stod ovanför samhället,
en byråkratisk och militär apparat som samtidigt kan förlika
deras intressen och få dem att triumfera. Kontrarevolutionen kunde presentera
skapandet av en stat med en sjävständig makt som ett monstruöst
fenomen, som gick emot naturen och som angrep balansen i det tidigare hierarkiska
systemet.(13) Naturligtvis vilade deras framtsällning
av detta samhälleliga organ som en harmoni som stördes av revolutionen
på en ren illusion. Det fanns klasser och klasskamp innan den borgerliga
revolutionen. Men den illusionen vann så mycket mer erkännande då
politiken och ekonomin tidigare hade tenderat att gå hand i hand. De rika
hade nästan naturligt varit de politiska ledarna. Ytbilden av en separat
politisk värld var just ett tecken på förändring: sålunda
den allt viktigare betydelsen för ministrar i England och Frankrike på
1600- och 1700-talet. Istället för en pyramid av kungar/subjekt, med
fasta mellanliggande grupper (ordnar, korporationer), ersattes den av en dualism
bestående av en ekonomisk och en politisk sfär.
Staten styr en relativt fridsam balans mellan de konflikter som finns inom kapitalet
och kamperna mellan kapitalet och proletariatet. Men den kan tillgripa det mest
energiska våld närhelst det blir nödvändigt.(14)
Den fas under vilken demokratin var revolutionär erfor det våld som
användes mot proletariatet och mot de odisciplinerade fraktionerna av småbourgeoisien
(1871) och till och med bourgeoisien själv.(15) Harmonieringen
av kapitalets intressen kombinerar sålunda, vad gäller det självt
och de andra, vad som i vanligt tal kallas "demokrati" och "diktatur"
(inklusive utnyttjandet av systematisk och organiserad terror och massakrer:
cf. kampen mot kommunen).
Då kapitalet har gjort den storskaliga industrin generell så har
dess totala underordnande av samhället börjat. Kapitalets reella underordnande
av arbetet sker med utvecklandet av det relativa mervärdet (cf. föregående
sektion).(16) Från denna tidpunkt blir det nödvändigt
att vinnlägga sig om arbetarens engagemang i arbetet och att kontrollera
hennes arbete och samtidigt tvinga henne till en viss typ av arbete, vars intensitet
och produktivitet ständigt måste ökas (utvecklandet av kategorin
den semi-skolade arbetaren och löpandebandarbetet, som leds av den "vetenskapliga
organiseringen av arbetet", vilket startade efter förstavärldskriget).
Samtidigt blir det nödvändigt att organisera ekonomin. Det är
välkänt att kapitalismen organiserar produktionen rationellt på
det enskilda företagets nivå,(17) men att de
sammantagna företagen, som möts på marknaden, inte bildar en
harmonisk helhet: balans skapas först efter strider och förstörelse
(under alla former: partier av osålda varor, företag som gör
konkurs). Kapitalet tvingas nu att organisera samhället som ett företag
eftersom det är nödvändigt att stävja, att återabsorbera
motsättningarna mellan de enskilda företagen och mellan kapitalet
och proletariatet.
Kapitalet underordnar sig inte längre arbetaren endast i produktionen,
i fabriken, utan under hela hennes liv. I detta syfte bekämpar det arbetarens
spontant kommunistiska tendenser. Dess agerande är på samma gång
ekonomiskt, ideologiskt och politiskt. Det utvecklar en bedövande masskonsumtion.(18)
Det talar lovordande om arbetaren och löneförhållandet och skapar
så en arbetets mytiska värld där arbetaren är kung. "Arbetarpartierna"
spelar en avgörande roll i denna mystifiering: första maj är
en nationell helgdag, arbetarfestivaler och arbetarkultur som mutar arbetarnas
traditionella försök att uttrycka sig själva, vilket daterar
sig från den tid då en minoritet av de yrkeslärda arbetarna
nådde viss nivå av kulturkonsumtion (och kanske i viss utsträckning
kulturellt skapande), som förnekades andra arbetare - helt enkelt till
exempel för att de inte kunde läsa. Man talar lovordande om arbetet
och man hyllar dess "dignitet" då en annan verksamhet däremot
är möjlig och nödvändig för den ekonomiska och sociala
utvecklingen. Även arbetarrörelsens organisationer gör anspråk
på att fortsätta ansträngningarna till arbetarnas framåtskridande
under förra århundradet, försök som är rent kontrarevolutionära
idag. Det enda sociala "framåtskridande" som är möjligt
är det där alla arbetare (och hela mänskligheten) producerar
samhälleliga förhållanden som är anpassade till den samtida
samhälleliga utvecklingen. Man kan visa omfattningen av denna arbetets
ideologi: i den reformistiska arbetarrörelsen; i den brutalaste kontrarevolutionen
(nazismen); i den ryska kontrarevolutionen och generellt i alla "socialistiska"
länder som glorifierar proletariatet och den proletära tillvaron.(19)
Detta är motsatsen till den kommunistiska ståndpunkten som är
krossandet av den proletära tillvaron som förlegat samhälleligt
förhållande. Kapitalets mål är att samtidigt dränka
proletariatet i konsumtionsideologin och i konsumerandet av ideologi. Detta
uppfyller även ett ekonomiskt behov: att bekämpa tendensen till överproduktion.(20)
Utbytet måste spridas så långt som möjligt: det är
varans koloniserande av samhället. Men i sin funktion är varan endast
i kapitalets tjänst: varje krossande av varans herravälde missar krossandet
av kapitalets överordning.
På samma gång använder kapitalet väpnad kamp närhelst
det är nödvändigt.(21) Men vid sidan av
detta så omgrupperar det proletariatet kring nationalstaten och utvecklar
nationalism och alla ideologier av nationalistiskt slag (här igen spelar
"arbetarpartierna" en avgörande roll). På samma sätt
som kapitalismen organiserar människor, mobiliserar den deras medvetande
och försöker att påföra dem en ideologisk form. Därav
utvecklandet av former av tragiskt och olyckligt medvetande bland intellektuella.
Men ett av de viktigaste vapnen för kapitalet är den demokratiska
illusionen.(22) Under större delen av tiden så
bevarar kapitalet den parlamentariska fasaden. Naturligtvis har parlamentet
alltid varit bourgeoisiens instrument.(23) Skillnaden
är att tidigare så använde de den till att disciplinera sig
själva. Idag uppfyller statsbyråkratin denna roll enklare på
grund av att alla fraktioner av bourgeoisien(24) (det
vill säga den klass som leder kapitalet: vare sig den klassiska bourgeoisien
eller statsborugeoisien) förstår vilket mål som skall uppfyllas:
att bemästra och innesluta kapitalets utveckling. Detta betyder inte att
inte utveckla det, eftersom kapitalet är dynamiskt per definition, utan
att kontrollera dess utveckling, att utnyttja alla ekonomiska och politiska
medel för att undvika större ekonomiska kriser och den kommunistiska
revolutionen. Parlamentet, som berövats all verklig makt, används
idag tämligen effektivt som ett mystifieringsinstrument. Det är intressant
att notera att de flesta länder som genomfört sin borgerliga revolution
på ett urpsrungligt sätt (de "socialistiska" länderna)
antingen har bevarat eller skapat alla delarna av ett demokratiskt maskineri
under de mest löjeväckande villkor (99% av rösterna på
regeringen). I vissa länder må demokratin av historiska orsaker ha
försvunnit, även som fasad, genom att lämna plats åt ett
"nytt" politiskt system: så var fallet i Tyskland och Italien
under fascismen. Faktum är att det innovativa endast låg i systematiserandet
av processer som redan använts av kapitalet under dess "demokratiska"
period.(25) Fascismen innebär inget nytt vad gäller
ekonomiskt och socialt program, eller i användandet av våld,(26)
än mindre dess ideologi. Dess enda innovation består i organiserandet
av hela uppsättningen av kontrarevolutionära medel, på alla
nivåer (ekonomi, politik...).(27) Den enda överskådliga
lösningen för kapitalet är reducerandet av sina motsättningar
genom att skaffa sig arbetarnas stöd, med hjälp av våld (fascism)
eller med hjälp av reformism (folkfronten). Men detta fungerar endast under
en tid och det resulterar alltid till slut i det samma: i båda fallen
är reducerandet av motsättningarna nödvändigtvis ackompanjerat
av nationalism och militarism (varav båda florerade under folkfronten)
och leder till förberedandet för ett nytt imperialistiskt krig (skillnaden
är att Tyskland kunde förbereda sig för det under gynnsamma förhållanden).
Efter de fascistiska ländernas fall, 1943 och 1945, presenterade sig demokratin
än en gång i de länderna som ett alternativ som tillät
framsteg i förhållande till den fascistiska regimen. Faktum är
att den själv hade givit upphov till dessa system och aldrig riktigt hade
bekämpat dem.(28) Den hade gjort sig själv till
ett instrument för antiproletärt våld och var den första
att upprätta särskilda organ för repression vid sidan av
polisen och den reguljära armén (Tyskland 1919). Demokratin tjänade
efter 1914-1918 till:
a. att få proletariatet att tro att dess demokratisk-parlamentariska ram tillät en progressiv utveckling mot ett större kollektivt välmående och inhemsk och internationell fred;
b. att låta kontrarevolutionära krafter organisera sig parallellt med (och i allmänhet ganska tätt intill) sig själv, som sedan likviderade den då den blev oanvändbar.(29)
Demokratin fullföljde således sin roll perfekt. Först genom
att krossa proletariatet (fysiskt och ideologiskt). Och sedan när detta
visade sig otillräckligt lyckades kontrarevolutionen, för vilken demokratin
endast var ett instrument bland många, att avskaffa den. Efter besegrandet
av de fascistiska länderna, huvudsakligen på grund av deras relativa
svaghet i jämförelse med de andra imperialistiska länderna, så
återuppstod demokratin genom att än en gång delta i krossandet
av proletariatet:
a. under den sista delen av kriget genom att (tillsammans med arbetarpartiernas fullständiga medverkan) organisera nationella anti-tyska koalitioner i Frankrike och Italien;
b. under uppbyggnaden och den boom som följde på kriget.
Idag har försvarandet av demokratin mot "reaktionen" endast ett
anti-kommunistiskt innehåll.(30) Den enda reaktionen
idag är kapitalet, vilket det tydligt visar genom att efter 1945 reproducera
alla de hemskheter som det skulle vilja göra en särskild
politisk form ansvarig för, i det att det konstituerar innehållet
i kapitalets diktatur under fasen av kapitalets reella underordning av arbetet
(militarism, permanent krig, slöseri, massakrer, elände, organiserad
svält, etc.).(31) Demokratin är inget annat
än en del av kontrarevolutionen, en bild som används parallellt med
den mest barbariska diktaturen.(32) Det är inte ett
ideologiskt utan ett praktiskt fenomen: om den har varit så framgångsrik
efter 1945 så beror det på att dess ekonomiska och politiska förhållanden
motsvarades av välstånd och fred i Europa, medan alla större
sociala och politiska konflikter har ägt rum utanför Västeuropa.
Om, på samma sätt, dess kontrarevolutionära karaktär nu
åter börjar framträda, så är det på grund av
att verkliga sociala motsättningar framträder och tvingar den att
avslöja sitt repressiva ansikte: kapitalet tvingas att bli allt mer totalitärt
eftersom det måste inkludera och omsluta komponenterna som totalitet
i sitt samhälle.(33)
Källa: John Gray for communism
Övers.: PHFK, januari 2005
Mer texter av Gilles Dauvé finns på riff-raffs hemsida [Vägrandets dynamik]
Noter
1 Marx, Fondements de la critique de l'économie politique (Ebauche
de 1857-1858), En annexe : travaux des années 1850-1859, Trad. Par R.
Dangeville, Anthropos, 1967. Vol. II, s. 1-65 suiv. [Grundrisse]
2 "bourgeoisien ... absorberar slutligen i sig alla förefintliga besuttna
klasser...", Marx & Engels, Tyska ideologin, Människans frigörelse,
Daidalos, 1995, s. 174.
3 Louis Bonapartes 18:e brumaire, Arbetarkultur, 1971, s. 143? (152?)
4 Se Engels' brev till Schmidt den 27 oktober 1890, Brev i urval, Gidlunds
1972, s. 192-198.
5 Återerövrandet av livsvillkoren kan endast vara globalt, universellt,
Tyska ideologin, a.a., s. 180? [Marx & Engels, The German Ideology,
MECW vol 5, s. 87 (?)].
6 Ibid, [MESW, s. 73 (?)]. Samtidigt som kommunismen drev
på rörelsen av bildande av nationalstater så förberedde
den för nästa steg: "genom att inte erkänna något
fädernesland står det internationella målet med en förening
av mänskligheten ... mot nationalitetens paroll, då denna formula
har en tendens att dela upp människor" (Marx och Engels, utläggning
inför generalrådet för A.I.T, 25 juli 1871). Det är därför
ingen motsägelse mellan ståndpunkter kring konstituerandet av nationalstaten,
då den representerar ett historiskt framsteg och emot principen om att
proletariatet inte har något fädernesland (Marx & Engels, Kommunistiska
manifestet och de kommentarer som görs om detta i kritiken av Gotha-programmet.
7 Om bourgeoisien och staten efter franska revolutionen, cf. Marx & Engels,
Die Heilige Familie [The Holy Family, MESW vol 4 pp. 123-4
(?)], och Tyska ideologin, a.a., s. 180f (?) [The German Ideology,
MESW vol 5, p. 89].
8 I denna fråga, se Die Heilige Familie [a.a., s. 120-21
(?)].
9 Marx & Engels, La Nouvelle Gazette Rhénane., t.1, 1er
juin-5 septembre 1848, Tra., introduction et notes par L. Netter, Ed. Sociales,
1963, passim.
10 "Allt som centraliserar bourgeoisien är naturligtvis till arbetarnas
fördel". Brev från Marx till Engels, 27 juli 1866. Marx &
Engels, Selected Correspondence, Foreign Languages Publishing House,
Moscow, 1957 s. 221).
11 Ända sedan 1845 erkände Marx och Engels att "statens oberoende"
endast förekommer i de efterblivna länderna: "Det mest fulländade
exemplet på en modern stat är Nordamerika", Tyska ideologin,
a.a., s. 182.
12 Bourgeoisiens intresse i denna fråga är ibland motsägelsefull:
cf. 18th Brumaire i Marx Les Luttes de classes en France (1848-1850),
Ed. Sociales, 1948, s. 200, 236, 254. Dessutom är den kommunistiska ståndpunkten
alltid en förberedelse för ett framtida stadie, och en kamp mot nationen
och nationalstaten: "Arbetarklassen själv utgör den
verkliga aktiva motståndskraften mot det nationella svindleriet"
(brev från Marx till Engels den 3 augusti 1870, i Marx, Engels, La
Commune de 1871, Lettres et déclarations pour la plupart inédites,
Trad. et présentation de R. Dangeville, U.G.E., 1970. s. 49).
13 "Bourgeoisien avskaffar den naturliga staten för att resa
och skapa en stat som är dess egen" (Marx, Engels, L'Idéologie
allemande. Présentée et annotée par G. Badia, Ed.
Sociales, 1968., s. 381).
14 I juni 1848, cf. Marx, Engels, Écrits militaires, Violence
et constitution des Etats européens modernes, Trad. et présenté
par R. Dangeville, L'Herne, 1970, s. 199-219. "De (folket) förväntade
sig inte att de krigsmetoder som det experimenterades med i Algeriet skulle
användas fullt ut i Paris" (s. 204).
15 Le 18 Brumaire, a.a., s. 180-181.
16 Fondaments... [Grundrisse], vol. II, s. 86 om "produktionens
'regementering' [regimentation]" (även s. 89-90).
17 Cf. Engels' sammanfattning av Kapitalet i Engels, Pour comprendre
"Le Capital", Suivi de deux études de F. Mehring et R.
Luxembourg sur le "Capital", Ed. Gît-le-coeur, s.d., s. 57-58.
18 Fondements... [Grundrisse], vol I, s. 236-237.
19 Brev från Marx till Engels den 12 juni 1863, Marx & Engels, Selected
Correspondence, Lawrence & Wishart, 1934 VII, s. 151-152.
20 Fondements... [Grundrisse], s. 368-371.
21 Om våldets roll och kapitalismens faser, cf. Marx, Engels, Écrits
militaires..., s. 16-17 och 23-24.
22 Le fil du temps, no 8, s. 27.
23 Om "parlamentarisk kretinism", cf. The 18th Brumaire of Louis Bonaparte
[18:e Brumaire], i Marx Surveys From Exile, Penguin. 1973,
s. 210-211.
24 "Staten är inget annat än härskarklassernas kollektiva
organiserade makt..." (Engels, The Housing Question., Martin Lawrence.
n.d., s. 71).
25 Se beskrivningen av 10 decemberföreningen [Société
du Dix-Décembre], 18:e Brumaire, a.a., s. 100ff.
26 Vad gäller juni 1848 så talar Marx om det "utrotningskrig"
mot arbetarna som utropats som "samhällets fiender" (Marx Les
Luttes de classes en France (1848-1850), Ed. Sociales, 1948, s. 142-143).
27 Communisme et fascisme, Ed. Programme Communiste, 1970 (texter av
italienska kommunistpartiet 1921-1924)
28 Om Spanien, se artiklar i Invariance nr 7 och 8 och olika artiklar
(1936-1938) i Bilan, den kommunistiska vänsterns tidskrift.
29 "Le P.C. d'Italie face à l'offensive fasciste (1921-1924)",
Programme communiste, nr 45-50.
30 Thèses de la gauche communiste (1945), Invariance, nr 9,
s. 24-30.
31 Se till exempel "Le nouveau statut des entreprises d'Etat en Russie"
(1965), Programme communiste, nr 35.
32 "... alla reaktionära
personer börjar plötsligt att uppträda som om de ständigt
varit övertygade demokrater", Engels till Bebel den 11 december 1884,
Brev i urval, a.a., s. 174.
33 "Så snart krisen blivit ett faktum kommer vi i alla händelser
endast att ha en motståndare: alla de reaktionära krafterna, vilka
plötsligt kommer att ha grupperat sig kring den rena demokratins idé...",
Engels till Bebel, ibid.
[Om vårt ursprung] [Renegaten Kautsky] [Kritik av Situationistiska internationalen]