|
Forts.. (2/3)
Kommunisternas brott mot de mänskliga rättigheterna:
1903 i augusti avhöll ryska socialister en partidag i London. En splittring uppstod mellan "bolsjevikerna" och "mensjevikerna" - majoriteten och minoriteten - flertalet ställde sig bakom Lenin.
Denna splittring måste hälsats med tillfredsställelse av anhängarna till "de mänskliga rättigheterna", samtidigt som det var illavarslande att Lenin fick majoriteten av socialisterna med sig.
Januari 1906 slog tsarens militär ner den generalstrejk som inletts i S:t Petersburg ett år tidigare av 250 000 arbetare. De hade med en petitionslista uppvaktat tsaren med krav om förbättrade levnadsvillkor - personlig frihet, åtta timmars arbetsdag och lagligt arbetsskydd. Tsaren mötte dessa krav med skottlossning. I Moskva lyckades regeringstrupper i bistra strider efter elva dagar att nedkämpa upproret mot de rådande "mänskliga rättigheterna" därstädes. Oroligheterna hade organiserats av Lenins radikala parti, bolsjevikerna, som visade en allt större aktivitet.
Revolutionen i Ryssland kämpades ned den gången, men tsar Nikolaj lovade ändock en ny författning, fast i själva verket förblev allt som förut. Den enda märkbara förändringen var att tsaren lät skjuta eller hänga flera tusen av dem som revolterat mot hans "mänskliga rättigheter", för att statuera exempel.
Mars 1917 abdikerar tsar Nikolaj II. Dubbelmakten med både revolutionärer och småborgerliga mensjeviker i regeringen tar över rodret. Men mensjevikerna förråder de gemensamma uppgörelserna och ställer upp bakom tsarens generaler och utländska imperialistiska krafter vid deras sida.. Revolutionärerna tvingades till handling. Den 7 november 1917 utsände revolutionskommittén en proklamation om att det Militära revolutionära Rådet hade övertagit all myndighetsutövning. Rådet var organ för Petrograds arbetare och soldater. Med detta maktövertagande var det ryska inbördeskriget över, trodde revolutionärerna. Men de borgerligt-liberala och socialdemokratiska "demokrati-erna"utanför Ryssland med Tyskland i spetsen och 13 andra nationer kunde inte stillatihande åse att de utsugna och egendomslösa arbetarna och bönderna i Ryssland gripit den politiska makten och därmed kränkt och trampat på de "mänskliga rättigheterna". Man igångsatte interventionskriget i syfte att återställa borgerlig demokrati i Ryssland.
Den 6 december 1917 förklarade sig Finland som en självständig stat med hänvisning till den av Lenin utfärdade tesen om folkens rätt till självbestämmande.
De utsugna arbetarna och bönderna i Finland krävde i likhet med de ryska folkets makt, men detta krav fick de betala dyrt. I januari 1918 utbröt det finska inbördeskriget mellan "röda" arbetare och "vita" storgodsägare. De "vita" fick stöd direkt från interventionsmakterna i Ryssland, d v s främst Tyskland. Sverige bidrog med en hel brigad på den "vita" sidan. De "vita" segrade och hämnades de egendomslösa för deras krav på makt till folket med masslakt och terror. Så återställdes de "mänskliga rättigheterna" i Finland.
Hösten 1917 segrade "vänstern" - liberalerna och socialdemokraterna - i Sverige genom att regeringen Hjalmar Hammarsjöld avgick, i folkmun kallad för "Hungerskjöld" beroende på den svåra livsmedelsbristen i landet. Liberalernas ledare prof Nils Edén utsågs till ny statsminister. I den nya regeringen ingick även fyra socialdemokrater med Hjalmar Branting i spetsen. Trots uttalat "neutralitet" visade denna regering öppet sin ställning på sidan av ententen, d v s Storbritannien och dess allierade.
|
|
