1
Erik såg sig oroligt om i den rökiga baren. De hade suttit där i flera timmar nu, och det hade hunnit bli sent på natten. När hans vän Jakob hade kommit hem till Erik och varit utom sig av sorg hade Erik föreslagit vännen ett bar besök för att lätta dennes tankar. Men nu hade hans vän suttit där och svept glas efter glas av whiskey, vodka, öl, vin och de gud vet vad mer det var för konstiga drinkar i olyckbådande färger.
Men han blev bara mer och mer deprimerad.
`Deprimerad?´ Erik fnös, han var deprimerad. Det var ju han som betalade vännens drickande, och om dom inte kom därifrån snart skulle han verkligen bli deprimerad.
Han vände sig mot Jakob.
Jakob, vår huvudrolls innehavare (om någon undrade) var en ung man på ungefär 20-22 år, han var lång och väl byggd, tja en mer modern beskrivning skulle nog vara att han hade en snygg kropp, inte över musiklig men det syntes att han tränade emellanåt. Han var förövrigt rätt snygg, inte vacker, han hade väl mer ett sånt utseende som man skulle kunna sötsnyggt. Hans ansikte var ovalt, hans hår var linblont, hans lugg föredrog att hänga ner i ögonen på honom så ofta den kunde. Han hade ljusblå ögon. Det var lite speciella ögon. Det var en sorts ögon som man bara behövde se en gång och sedan kunde känna igen vad som än hände med resten av ansiktet. Det sägs ju att ögonen är själens spegel och stämmer det så hade Jakob en mycket speciell själ.
Men nu satt han i alla fall och lutade ansiktet mot händerna där han halvlåg över bardisken.
”Jakob, du, vi måste gå nu. Det är ju första dan på college i morron, minns du?”
Jakob lyfte på huvudet och försökte fumlande fånga Eriks blick.
”Vad fan bryr jag mig om nåt college? Han är död, borta, finito! Och du vill att jag ska oroa mig för nån korkat utbildning?” Sluddrade han fram.
”Jack!” Sa han vänd mot bartendern
”En till sån här, vad det nuärförnått.” Hans röst tonade bort i ett mummel. Jack såg fundersamt på den blonde unge mannen och sa bekymrat:
”Tror du inte att du har fått nog nu?” Erik nickade ivrigt och sa:
”Ja, det har du, så nu går vi hem så du får sova ruset av dig. Du ska se att allt ordnat sig till imorgon. Okey?”
Jakob grimaserade
”Jag kan inte få för mycket, jag sörjer. Då kan man inte få för mycket. Han är ju död... Ingen kan göra honom bra igen. Det kan inte ordna sig.” Med ena handen över ögonen sjönk han ner mot bardisken. Erik hörde hur hans vän började att snyfta.
”Jaha” tänkte han ”Nu börjar han att lipa också. Men, vem kan klandra honom? Han stod tydligen mycket nära gubben” han lade ena armen om vännens axlar och försökte hjälpa honom att resa på sig.
”Kom nu Jakob, det är dags att gå hem.” Jakob gjorde nästan inget motstånd och sakta började de gå hemåt.
”Vi ses Jack.” sa Erik till bartendern, som i sin tur önskade dem godnatt och på återseende. De var nämligen några av pubbens trognaste stamkunder.
När de kom ut från baren började Jakob att prata igen.
”Jag älskade gubben.. Min älskade morfar. Vet du, när pappa stack så var morfar där och tog hand om mamma och mig. Han hatade verkligen pappa för vad han hade gjort mot mamma. Sen fick morfar och mormor hand om oss. Du vet, han var den ända pappa jag känt, han va’ inte som en morfar han var mer som en far för mig... och nu är han död. Helt pang bom bara, liksom. Utan förvarning. Gubben bara kolade. Bara så där.”
Erik nickade, han hade hört en hel del om Jakobs morfar. En riktig krutgubbe hade han tydligen varit. Han hade funnits där för att ta hand om familjen som Jakobs far hade misskött och övergivit.
Han hade alltid varit så stolt över sin dotterson. Även då han körde i några ämnen på higschool, han hade bara sagt:
”Det ordnar sig, du har kanske inte så gott huvud för franska eller matte, men det gör dig inte till något dumhuvud. Det gäller bara att kämpa lite mer. Du klarar det grabben!”
Han hade varit djupt religiös. Ja, inte ortodoxt religiös utan bara helt och fast tvättäckta troende.
När Jakob hade beslutat att läsa juridik hade gubben funnits där för att stötta och uppmuntra honom. Och nu var han död. Det var tydligt hur ont det gjorde Jakob när han tänkte på sin stackars mormor som nu blev lämnad ensam. Hon hade alltid haft sin make att stödja sig mot, men nu var han borta, och Jakob undrade hur hon skulle klara sig utan den livskamrat som hon levt med i halva sitt liv. Det gjorde honom så ledsen, och ARG.
Hur kunde den Gud som han trott på hela sitt liv, den gud som hans morfar hade tillbett och vördat skilja på två så goda och oskyldiga människor som mormor och morfar? Hur kunde Gud bara slita bort en människa när han satt och sov middag? Hans morfar, som i hela sitt liv följt guds lagar, som alltid tagit hand om och hjälpt de som var svagare och fattigare än han. Hur kunde Gud bara ta honom ifrån de som älskade och behövde honom. Hur kunde han!
”Hur kunde du!” skrek Jakob med ansiktet vänt mot himmelen.
”Hur kan du bara göra nått sånt här emot mormor, och mamma, och mig?!”
Erik försökte lugna honom. Folk tittade ju!
”Hur kan du bara..?” mumlade Jakob, ”Men,” tänkte han, ”Tänk om Gud inte finns? Tänk om allt hans mormor och morfar hade berättat inte var sant? Tänk om allt det som han hade tänkt ägna sitt liv åt bara var en ända stor lögn? Så måste det vara, annars kunde hans morfar inte ha gått och dött helt plötslig.”
”Gud finns inte.” sa han lågt.
”Va, vad är det du viskar om?” frågade Erik.
”Gud finns inte.” sa Jakob igen. ”Gud finns inte! Hör du det?” skrek han
”Du finns inte! Om du finns så kan du väl bevisa det, ge mig ett tecken, ett blixtnedslag, en eldslåga, en änglakör vad som helst! Ge mig det nu, bevisa det nu!”
han kastade ut armarna och stod där länge, mitt på gatan med armarna utsträckta och ansiktet vänt mot himmelen. Han väntade på sitt tecken, han hoppades halvt om halvt att en blixt från klar himmel skulle slå ner i honom, men inget hände. Jo, det började att regna. Ett tungt grått regn började att falla. Han sänkte besviket armarna och lät sig moloken ledas bort.
