Högt ovanför de två unga männens huvuden, långt bortom alla de ljus som lyste upp staden hängde stjärnorna likt tusentals små diamanter utslängda över en mörkblå sammets mantel.
Bland dessa juveler kunde man, om man lyssnade riktigt noga höra röster utan kroppar, röster som bara fanns där. Röster som viskade, sjöng och talade med varandra. De kallades `Stjärnornas röster´ och hörs vanligtvis bara svagt av poeter, schamaner och ”trollkunniga”.
”Han har tappat tron..” viskade en röst.
”Tappat tron?” frågade en annan.
”Jaa,” stönade den förste ”Han utmanar sin Gud”
”Va? Vem?” undrade en fjärde yrvaket
”Objektet, den Utvalde, han håller på att förlora tron på allt gott.”
”Jahaja, Han ja. Har han?”
”Ja, och nu har han utmanat sin gud och alla naturens urkrafter.”
”Men...det får han väl inte göra, eller?” fler röster viskade medhållande.
Utmana urkrafterna, det kunde man heltenkelt inte tillåta att en dödlig gjorde. Även om han var en `Utvald´.
”Ja, mina bröder, systrar släktingar och grannar. Vad ska vi ta oss till med honom?” frågade en av rösterna.
”Jag vet inte, men han får helt enkelt inte tappa tron, inte nu!”
”Jag har en ide´.”
”Har DU?” misstrons mörkgröna färg befläckade röstens skönhet.
”Nå, vad har du tänkt dig?” suckade den första rösten.
”Vi låter honom möta sin beskyddare”
”`Låta honom möta sin beskyddare´? Du är ju inte rikdikt klok! Sånt kan ju vara livsfarligt. Särskilt när det gäller henne. Hon har dåligt inflytande.” Sa den andre surt.
”Varför satte ni henne som hans Beskyddare då?”
”Det verkade vara en bra ide, DÅ.”
”Men inte när det gäller det riktiga eldprovet? Att tillåta henne bli synlig kan ju vara räddningen för oss alla. Både för honom, henne och oss. Men....om du har en bättre idé så fram med den.”
Meddans de båda rösterna käftade hade den tredje försjunkigt i fundersam tystnad. Tillslut sa den:
”Jag är rädd att du har rätt. Det finns ingen annan utväg. Den Utvalde vill ha ett bevis på att det finns en Gud, och att låta honom möta sin ´skyddsängel´ borde ändå få honom att börja tro.”
”Men, du vet väl ändå vem det är som har hand om honom? ”
”Klart att jag vet. Det var ju JAG som gav henne uppdraget för Guds skull!”
”Sshhyy! Inte så högt! De kan höra dig.” Viskade den tredje oroligt och syftade på de högre makterna. Det var ingen god ide att hamna på dålig fot med dem. De kunde bli farliga om man sa fel saker vid fel tillfällen.
”Men, hursomhelst.” Fortsatte den första rösten lite irriterat men nu med en mycket lägre och mildare ton. ”Vi har inget annat val. Eller?”
Alla röster höll med, det fanns ingen annan utväg. Den första rösten suckade.
”Sänd ett bud till Alex och meddela henne om att detta är pojkens ända chans till frälsning, för att inte tala om HENNES sista.”
Stjärnornas röster fortsatte sin mumlande sång, så som dom gjort sen urminnes tider och alltid kommer att göra långt efter det att dem värld vi känner och kallar vår har dött och försvunnit.
Och nere på jorden fortsatte en ung man sin vingliga väg hemåt, helt ovetande om vad som just beslutats och vilka följder detta beslut skulle få.