2
Jakob slog upp ögonen, och slöt dem lika snabbt. Ljuset gjorde så otroligt ont i ögonen.
Han stönade och försökte att komma till rätta i sängen. Han vände och vred på sig men kunde heltenkelt inte få det bekvämt. Och plötsligt genomkorsade ett fruktansvärt tjut han ömma huvud likt en vitglödgad blixt. Han snodde runt i sängen, grep väckarklockan och kastade den genom rummet. Den slog i väggen och allt blev tyst. Men bara för någon stund. Snart satte den igång igen.
Jakob morrade, nu blev han tvungen att gå upp. Han ragglade halvblind över golvet och sjönk ihop invid väggen. Han lyfte upp klockan och stängde av den. Jakob satt lutad mot väggen en stund med ögonen slutna. Det dunkade i tinningarna som om någon stod och slog honom i huvet, inte med den välkända hammaren som det brukade vara vid varnliga, normala baksmällor utan med en bly slägga.
`Fan,´ tänkte han `Hur mycket drack jag egentigen?´ Han kastade en blick på klockan.
9.25 visade den. Han reste sig upp med ett ansträngt stönande. Han måste göra sig klar,
han var sen redan som det var. `Smart att komma försent första dan, mycket intelligent.´
Tänkte Jakob och stapplade ut i köket. En himmelsk doft mötte honom, han undrade smått om Karen hade bakat. Men den tanken skog han genast undan. Karen, en av de tre som han delade lägenhet med var INTE den typen som ställde sig att baka på mornarna.
Hon var mer den av den sorten som sov till 13.00.
”Kaffe?” frågade någon. Jakob nickade försiktigt, så att huvet inte skulle trilla av och tog emot en lila kopp.
”Jag gjorde det så svart jag kunde, sen rörde jag i några överblivna värktabletter.
Det är ju din första dag idag och då borde du försöka vara så fräsch som möjlig.”
Han nickade och kastade ett öga ner i koppen. Kaffet var verkligen svart. Inte kol eller oljesvart, SVART helt enkelt. Han höjde koppen till munnen.
”Drick försiktigt så att du inte får en coffein chock och svimmar med en gång.”
Vem var det som talade? Han kände inte igen rösten. Han höjde blicken och fick syn på en ung kvinna som satt uppflugen på bänken. Hon vände sina mörka ögon mot honom och mötte hans blick. Jakob fick en total chock. Aldrig hade han sett sådana ögon. De var mörkgröna, mandelformade och helt inramade av svarta ögonfransar, han blev helt tagen av den kyliga, mörka makt de utstrålade.
Han hejdade handen med kaffekoppen lite för plötsligt och den heta svarta brygden stänkte ut över hans hand. Jakob flämtade till och släppte koppen, den slog hårt i parketten och stänkte ut kaffe över hela golvet. Den mörkhåriga kvinnan på bänken höjde på ögonbrynen åt det hela.
”Inte så smart.” Mumlade hon. Jakob stirrade först på golvet sedan på henne.
”Vem är du? Och vad i helvete gör du här?” Hon gav honom en kall, överdrivet lugn blick.
”Jag heter Alexandra, men du kan kalla mig Alex, det gör dom flesta som vet vad som är bäst för dom. Och vad jag gör här? Humm, serverar dig kaffe, som du har oförskämdheten att spilla ut över golvet.” Jakob slöt ögonen och försökte minnas vilka han hade pratat med kvällen innan. Hade han träffat den mörkhåriga kvinnan då och bjudit hem henne?
Neeej, inte vad han minns. Han vände en misstänksam blick mot henne.
”Vem bjöd in dig hit?”
”Ingen.” Blev det enkla svaret.
”Ingen? Så du bara gick in hit? Rakt in i någons hem? Vem fan tror du att du är?!” kvinnan satte upp ena foten på bänken, slöt armarna om knäet, la huvudet på sned och sa lugnt:
”Din skyddsängel.” Vad? Han såg närmare på henne, ett fras av fjädrar fick honom att koncentrera sig på vad som fanns bakom henne, eller vad som snarare satt fast på hennes rygg. Han ryckte till och backade undran. Hon hade två vingar, två stora svarta vingar. Fraset av fjädrar hördes igen när hon lade dom tillrätta över ryggen.
”Skyyy…” stammade han. ”Skyy…Skyddsängel? Min skyddsängel?” fick han tillslut fram
Alex nickad slappt. Hon hade ingen som helst lust att förklara sig för honom.
Hon var hans beskyddare, vad mer behövde han veta? Jakob började att backa mot dörren till hans sovrum.
”Jag tror att jag ska ta och..klä på mig, just det, klä på mig lite.” Alex lutade huvudet i handen och gav honom ett skälmskt leende.
”Åh, snälla du, inte för min skull. Jag finner unga män enbart iklädda ett par boxershorts ganska så, hur ska man säga? Ganska så…..uppmuntrande. Om du förstår vad jag menar.”
Ett pip, det var allt som Jakob lyckades få fram när han mötte hennes mönstrande blick, och han skyndade sig till tryggheten i sovrummet. Han lutade sig mot dörren.
`Detta är en dröm, det måste vara en dröm. Jeansklädda änglar som kokade kaffe finns bara inte. Så det måste vara en konstig dröm.´ Han undrade vad en psykiatriker skulle säga om hans dröm om en svart vingad ängel med jeans.
”Ta och duscha också när du ändå är igång. Du stinker sprit, och det är nog ingen god idé att komma till första skoldan och lukta som ett hembränneri.” Jakob höjde ena armen och luktade på sig själv och svor. Hon hade rätt. Han stank verkligen. Han suckade och masade iväg till duschen för att åtminstone få bort lite av den fruktansvärda odören.
När han kom ut ur duschen var han bombsäker på att han hade somnat om när han satt vid väggen och drömt allt om ängeln.
Han klädde på sig och gick ut till köket, där mötte han två av de andra delägarna av lägenheten.
Mary stod på knä och coachad av Karen torkade hon upp det utspillda kaffet.
”God morgon.” Sa han.
Karen vände ilsket sina stålgrå ögon mot honom.
”Jasså,” sa hon ”God morgon var det!” Jakob grimaserade.
”Snälla Karen, skrik inte, jag har ont i huvudet.”
”Jag ger fan i om du är bakis, du får skylla dig själv när du super hela natten. Men det betyder inte att du kan komma hem, laga till nån djävla soppa som tydligen ska föreställa kaffe, hälla ut allt över hela golvet, sedan gå och duscha och förvänta sig att vi ska torka upp efter dig! Vi är inte dina slavar. Vi ska inte behöva städa efter dig!” Mary som hade torkar färdigt sköljde nu ur trasan och sa trött:
”Snälla Karen, skrik inte åt honom. Jag är trött, har jobbat hela natten. Och han har bråttom till det nya plugget i dag. Du kan väl inte förvänta dig att han ska hinna med allt städjobb innan han går? Du vet väl hur du själv är när du har bråttom på mornarna.”
”Nej, det vet jag inte. Och vad fan var det för sörja du hade kokat förresten?”
”Det var inte jag det var….” Han såg sig om i rummet. Och där, fortfarande uppflugen på bänken satt hon, ängeln. Hon satt i skräddar ställning och vingarna som hängande ner över kanten nådde nästan ända ner till golvet.
”Hon gjorde det.” Sa han och pekade. Alex som låtsades bli upprörd över hans anklagelse, lade handryggen mot pannan på ett teatriskt sätt och såg ut som om hon tänkte teater svimma.
Karen såg sig om.
”Vem?” frågade hon.
”Hon där, hon på bänken.” Sa Jakob bestört. Karen och Mary utbytte frågande blickar.
”Dom kan inte se mig grabben.” Sa Alex. Jakob öppnade munnen för att säga nått men kunde inte komma på nått. Karen suckade och drog en hand genom sitt mörka hår.
”Jakob, mår du riktigt bra?” frågade hon. Jakob såg frågande på henne. Hon höjde handen och sa snabbt: ”Nej föresten, glöm vad jag sa.”
”Men, ser in henne inte?” Karen höjde blicken mot taken och slog ut med händerna
”åh, Jösses.” Mumlade hon och gick till sitt rum. Mary vände sig mot Jakob, hon mönstrade honom med sina milda havsblå ögon.
”Jakob, vad ÄR det du pratar om? Det finns ingen där.”
”Men.. Hon sitter ju där.” Mary suckade.
”Hur ser hon ut?” frågade hon. Mary ansågs sig själv vara ett medium, och även om hon aldrig hade sett något övernaturligt så hade hon läst nästan allt som fans att läsa om det ämnet. Och visste det mesta.
Jakob såg på Alex som gav honom ett uppmuntrande leende.
”Kom igen nu, Big gye. Beskriv mig för den lilla bruden.” Jakob tog ett djupt ande tag.
”Hon har, kort mörkbrunt hår, och mörka ögon, blå jeans en lila omlott topp och…”
han svalde när han kom fram till det han dragit sig längst för att säga: ”Och svarta vingar.”
”Svarta vingar? Sa du att honom hade svarta vingar?”
frågade Mary och vände sig mot honom igen. Jakob såg oroligt på henne.
”Ja… är det bra eller dåligt?” Mary tycktes tänka efter.
”Varken eller. Eller ja, har hon svarta vingar så betyder det att hon är en såkallad `svartängel´. Och det betyder att hon borde vara.. halvt fallen. Ingen helt igenom god ängel alltså.” Jakob vände åter blicken mot Alex som verkade mycket road av samtalet.
”Ingen god ängel? Men.. kan man ha en sån som skyddsängel?” Mary drog ihop sina rödblonda ögonbryn.
”Tja, jag läste nånstans att en fallen ängel kan få tillbaka sin status om hon/han gör en god gärning, och att vara någons skyddsängel låter som en god gärning. Tycker du inte?”
Jakob svarade inte.
`Toppen. Jag har en straffad brottsling som skyddsängel. Kan det bli bättre?´
”Självklar. Jag har ju bara börjat. När jag är klar här kommer du vara en lycklig människa.” Jakob ryckte till.
”Kan du höra vad jag tänker?” sa han. Alex ryckte på axlarna.
”Klart att jag kan, vad skulle jag annars vara för ett samvete om jag inte visste vad du tänkte?” han svalde `Samvete?´ ängeln hoppade ner från bänken och stäckte på sig.
”Du förstår,” sa hon. ”Jag är inte bara skyddsängel utan även samvete och andlig rådgivare.” Hon sträckte ut sina vingar. ”Och jag börjar med en gång: Du kommer försent till uppropet, vännen.”
Jakob såg på köksklockan. Hon hade rätt.
”Hinner inte prata mer nu Mary, jag måste till plugget.” Han rusade iväg, slet åt sig jackan och skorna och susade ut genom dörren. Inne i köket stod en förvirrad Mary och en flinande Alex. Den senare började sakta blekna bort och var snart försvunnen.
