1
Medan Cana samlade dalens barnmorskor omkring sig för den stora händelsen hade Vargherren själv, med sina tre tidigare barn blivit förpassad till en karnapp som låg på behörigt avstånd från barnkammaren. Det var ett stort, cirkelrunt rum med sex väldiga fönster som nästan var helt dolda bakom en vildvuxen murgrönas stora blad. Takkupolen var utsmyckad med himlens mer skräckinjagande stjärnbilder, och även den var delvis täckta av murgrönan som tagit sig in genom ett fönsters översta glasskiva som var sprucket. Utanför trängde parkens växtlighet sig på, den klättrade på trappan och slingrades sig på fönstren och pelarna. Det var som att sitta under grenarna på ett jättelik hängbjörk och hel rummet var sänkt i ett grönt mörker som upplystes av väldigt eldfat mitt i rummet.
På golvet hade Ulv lagt ut en filt och på den satt nu hans barn. Ulv själv satt på en av rummets få hela bänkar.
Det tolfte rikets vargherre var en ståtlig syn, högrest, mörk och stark. Han var längre än de flesta av sin sort och starkare än ett tjog oxar. Under den svarta luggen lyste ett par mörka ögon. Gröna som olivträdets frukter blandade med skogens löv. Lupera ögonen, vars färg inte gick att återfinna bland några andra än Luperas ättlingar. Det var Luperas märke, bara en med dessa ögon hade den fulla rätten att härska vargfolken. Det föddes endast tre barn i varje generation med denna färg och Ulvs maka hade endast nedkommit med ett, en dotter som dött vid tre års ålder.
Ulv kliade sig i sitt korta, korpsvarta skägg och betraktade under tystnad sina barn. Fem gånger tidigare hade han suttit där och väntat på besked om sin hustru och en nyfödd, fem gånger hade han fröjdats och fem gånger hade han också mötts av besvikelse. Ett av hans barn hade som tidigare nämnts dött vid tre års ålder, ett annat hade insjuknat och dött bara sex år gammalt. Bara tre av de fem levde ännu. Trots att alla barnen ärvt sin faders förmåga, och två hans hårfärg så hade endast ett ärvt ögonen, alla de övriga hade sin moders mörkblåa ögon.
Ulv suckade djupt, ännu en gång satt han här i höstkylan och väntade, väntade och hoppades. Om inte detta barn var märkt, vem skulle han då välja till att efterträda honom? Vem skulle vara värdig detta uppdrag?
Hans yngsta, den tvååriga Ylva påkallade desperat sin faders uppmärksamhet. Ulv gav sin dotter ett förstrött litet leende och frågade henne:
”Ja, älskling, vad vill min lilla flickulv då?”
”Var är mamma?” Krävde flickan att få veta och blängde på sin far som om hon trodde att han hade hennes mor instoppad innanför västen. Ulv skrattade men innan han hann svara sin dotter tog Bane, den äldsta, till orda:
”Mamma är och föder, din idiot!” Sa han och försökte att lugga sin syster, som gav ifrån sig ett litet tjut. Ulv sträckte sig efter sin son och tog tag i pojken arm. Bane flämtade till, överraskad av faderns hårda grepp.
”Man varken säger eller gör så mot sin lillasyster.” bannade Ulv sin äldste.
”Men hon gnäller ändå för mycket.” Sa Grendel, mellanpojken. Han låg på den utlagda filten och verkade överdrivet intresserad av en liten juvel som han hade fått av vampyrdrottningen. Angela hade svurit på att det var en äkta blodssten.
Ylva räckte ut tungan åt sina bröder och Bane var inte sen att kasta sig över henne på nytt. Då lyfte Ulv upp sin dotter i sitt knä, mer för att lugna sig själv än att hålla henne utom fara för sin brors tjuvnyp. Flickan som inte var nöjd med svaret hon fått vände sina stora mörka, ögon mot sin far.
”Vad är det som mamma ska föda, och varför får vi inte vara där?”
”Det går inte, vi har aldrig fått vara i närheten när mamma föder oss nya syskon, dumma gås.”
Fräste Bane ilsket där han satt och rev söder tygtrasor som han hade fått av sin beskyddare.
”Jag vill inte ha ett nytt syskon.” Mumlade Ylva.
”Inte jag heller,” höll Grendel med, han tyckte att två syskon var mer än nog.
Ulv sa inget, han bara log lätt. Barnen fick tycka vad de ville, men ett nytt syskon var på väg vare sig de önskat sig ett eller inte.
De borde vara glada, resonerade han. Själv hade Ulv aldrig haft några syskon, när de fått en märkt vid första försöket ansåg hans far att det räckte med barn och så hade det blivit. Ulv hade ofta varit bitter över det, men sådant var livets gång.
Ulv kisade ut genom ett fönster och undrade över vilken tid det var på dygnet, hans tålamod började tryta. Ska vi sitta här länge till? Undrade han, det började att skymma och snart var det dags för honom att leda den årliga höstjakten då vinterns matförråd skulle fyllas.
Ta mig fan att den nya envisas med att komma just i dag av alla dagar!
Han hade inte mer än tänkt detta förrän han kände lukten av två kvinnor. Ulv höjde blicken och fick syn på dem, de kom gående mot honom genom den mörka korridoren som ledde till karnappen. Den ena kvinnan var lång och muskulös, hon var klädd i en grov linklänning med ett förkläde som var fästat vid axlarna med två spännbucklor, hennes rågblonda hår hängde i två tjocka flätor ned över brösten. Ulv log, det var utan tvekan barnmorskan Alva som var påväg till honom för att visa honom hans nyfödde. Den andra kvinnan var liten och smal, hon hade en värdigare gång än sin följeslagerska och bar en mörkröd sidenkappa som skydd mot solens strålar. Slingor av hennes mörkbruna, nästan svarta hår syntes under den uppfällda huvan. Ulv kände genast igen henne: Angela, vampyrernas drottning. De både kvinnorna bar var sitt knyte i famnen.
Varför bär de två knyten? Undrade Ulv och reste sig från bänken. När de kommit nästan ända fram särade Angela på sina blodröda läppar och log mot Ulv.
”Jag bara älskar lukten av blod i kvällningen, gör inte du det, Uffeponken?” Hon fnittrade och räckte honom sin börda. Han tog emot det, försiktigt drog han undan en flik av det silvergår tyget och såg ner på barnet.
”Ser du? Han har dina ögon.” Sa vampyren. Ulv flämtade till, rött hår och en trött men självsäker blick var det som mötte honom. Vargherren log, en son som hade ärvt hans ögon, äntligen en som bar Luperas ögon!
”Är han inte lite väl liten?” Frågade han sedan och försökte att utläsa pojkens vikt.
”De är lite tidiga.” Sa Alva kort.
”De? Vad menar du med ’de’?”
Angela tog tillbaka det första barnet och Alva räckte honom det andra knytet av gyllengult tyg.
”Precis vad jag säger.”
Också i denna tygtrasa låg ett barn, lite mindre kanske, men annars likadant som det förra. Men mycket mer stillsam. Ulvs ansikte sken förvånat upp. Tvillingar, Cana har givit mig tvillingar!
Ulv kände stoltheten svälla i bröstet. Men, något var fel. Han lyfte barnet till sitt ansikte och inandades dess doft, barnet var inpyrt av en lukt som mycket påminde om dödens stank. Utan att lyssna till vampyrens protester räcket han Angela även det andra barnet. Han reste sig, grep tag i Alvas arm och lede henne genom en öppen glasdörr ut i den vildvuxna trädgården.
”Nåå?” sa Ulv när de kommit en bit.
”Nå vaddå?” sa barnsköterskan undvikande.
”Vad är det som är fel på pojkarna?”
”Vad är det som får er att tro att något är fel?”
”Frun, jag är sedan tidigare far till fem barn. Av vilka två är döda. Jag är inte dum och märker nog att något inte står rätt till med pojkarna.”
”Jo, ers nåd förstår att...” mumlade Alva.
”Jaa?” Ulv såg uppfodrande på henne. Barnmorskan slöt ögonen, svalde och började att tala.
”Vad vi säkert kan säga just nu är att dom, som ni redan vet, är förtidigt födda.”
”Jo, ni sa det. Vad mer? ” Ulv grep Alva om axlarna och ruskade om henne.
”Snälla säg någonting, en hypotes, vad som helst! Bara ni är uppriktiga mot mig. Jag måste få veta!”
Alva såg sig desperat omkring för att få stöd, men det ända som fanns där förutom hon och hennes herre, var småkryp och en och annan kråka. Hon fruktade hans vrede mer än något annat, men hon viste att den skulle komma över henne vare sig hon talade eller inte, till slut vände hon sig uppgivet mot sin honom.
”Vad vi, i dagsläget gissar på är, att om barnen överlever så kommer, åtminstone den mindre av dem att… troligtvis, bli förlamad från midjan och ner, om han inte hinner dö innan dess.”
”Varför? Vad är det som är fel?”
”Pojkens rygg är deformerad, kotorna är mycket svaga och de kan oerhört lätt skadas. Hans immunförsvar tycks oss inte fullt utvecklat heller. Men värst av allt är att vi tror att han har…” Alva svalde, hon var så rädd att munnen kändes torr son fnöske och det var med fara för sitt liv som hon raspade ur sig:
”Vi fruktar att den mindre av dem har den Röda pesten, samma sjukdom som tog fru Varé ifrån oss.” Ulv släppte henne och vände sig stumt bort, men till Alvas förvåning verkade Ulv inte arg, uppgiven kanske men inte arg. Detta fick henne att fatta mod och kasta ur sig:
”Det är inte säkert att vi har rätt. Pojken måste genomgå en grundlig undersökning innan vi kan vara helt säkra, och jag råder er att be de allra bästa läkekunniga att titta på honom. Man vet aldrig, vi kan ha fel.” Medan hon talade gick Ulv fram till en marmor staty som bara stod där, vid hennes sista ord drämde han näven i sagda staty som sprack och föll i bitar. Alva ryggade skräcklagen tillbaka, hon ville fly men vågade inte röra sig i rädsla för vad hennes herre kunde gör med henne om hon gjorde det.
Ulv vände sig inte ens om när han slutligen åter tog till orda, men hans röst var spänd som om han försökte att hålla tillbaka sin ilska.
”Och den andre pojken, hur blir det med honom?”
Alva andades lättad ut,
”Det är inget fel på honom, överlever han sitt första år kommer han att växa till sig och bli lika frisk och livfull som dina andra barn.”
Ulv stirrade på resterna av statyn, han suckade. Ännu en besvikelse, en krossad förhoppning. Två barn med märket ja, två veka barn med märket. En av dem kanske skulle få leva, det var en klen tröst. Ulv hade fått en vision när han höll i det första barnet, en vision som han aldrig skulle delge någon i. Något hos valpen hade skrämt honom. Skulle en varelse som förebådade sådana järtecken vara värd att bli varghärskaren?
”Vi får i alla fall ha kvar en utav dem, klen tröst. Det vore kanske lika bra om båda fick dö.”
* * *
Det hade nu gått ett halvår och när inget utav de båda nyfödda ännu hade dött började i alla fall Cana känna sig lugn till sinnes. Men den ”sårbare”, som de kallade honom, hade redan visa symptomen på den röda pesten. Men den starkare av dem hade hälsan på sin sida, han växte sig allt starkare för varje dag som gick. Cana brukade fråga Ulv om när de skulle ge sina barn riktiga namn och framförallt vad de skulle heta. Men Ulv svarade alltid barskt att ”Varför döpa ett barn som ändå skall dö?” Han hade så gott som förbjudit henne att döpa deras unga söner.
Nu satt Ulv och hans maka i ett förmak till deras privata svit. Man kan nog kalla det rektangulära rummet ett sällskapsrum av något slag, med gamla slitna gobelänger längs väggarna och bokhyllor fyllda med böcker, kartor, vapen och askar fyllda med underliga ting som varghärskarna hade samlat på sig genom tiderna.
En stor eldstaden i ena långändan värmde sprakande upp rummet. Mittemot eldstaden var det två stora glasdörrar som ledde ut till en balkong från vilken man kunde blicka ut över parken och sjön. Framför den öppna brasan låg det en mjuk skinnfäll på vilken den friskare av småpojkarna satt och lekte. I en fåtölj till vänster om eldstaden, halvt vänd ifrån den satt Cana och smekte frånvarande det sjuka barnet som sov i hennes armar. Till höger om den öppna brasan satt Ulv i en annan fåtölj och stirrade frånvarande på ingenting.
En knackning på den stora dubbel dörren väckte honom ur hans dystra tankar och Ulv såg upp. De två vargmän som stod och vaktade dörren öppnade den och in steg Angela. Fräsch och utvilad gled hon in med kattlik smidighet. Hon nickade åt vakterna och knyckte på nacken för Ulv innan hon svepte upp den lekande pojken i sin famn och slog sig ner på knä på fällen.
”Har ni sovit gott, vän Angela?” Frågade Ulv ointresserat.
”Som en död,” svarade denne och skrattade till. ”Och hur har dagen varit för er, vän Ulv?”
”Genomlidlig,” svarade han slött.
”Och du då, lilla valp, hur har din dag varit?” Sa hon vänd till barnet i hennes famn. Pojken sträckte sig jollrande efter de många glittrande halsband som hängde kring vampyrens hals. Angela log och lösgjorde sina smycken ur den lilles grepp.
”Han är stark, er lilla blodplätt.” sa hon, Ulv ryckte besvärat på axlarna.
”Det måste han ha ärvt efter sin far.” Vampyrdrottningen såg menande på sin härskarfrände. Han reagerade inte.
”Liksom sina ögon,” fortsatte hon. ”Men hårfärgen verkar vara en blandnig av både faderns och moderns.” Det kom ingen som helst reaktion från Ulv och Angela insåg att hon fick ge upp. Hon suckade, under hela denna tid hade Ulv avskärmat sig allt mer från sina sistfödda. Att han bara kunde! Tänkte hon. Han som kan skaffa barn, och så bryr han sig inte ens om att titta på någon utav dem.
”Svin.” Mumlade hon, men sa sedan högt;
”Vad har ni tänkt er att ni ska kalla dem? De bord ha fått sina namn för flera månvarv sedan.”
”Inget, det är helt onödigt att döpa döende barn.” Sa Ulv nu med en nedlåtande ton i rösten.
”Vi är alla döende, sen födseln. Några lever bara längre än andra. Och det har aldrig hindrat föräldrar att döpa sina barn tidigare.” Envisades Cana surt och svepte undan några slingor av sitt honungsblonda hår ur ögonen.
”Din livskamrat har rätt varghane. I byn där jag levde innan jag återföddes som odöd döptes barnen inte mer än en vecka efter födseln.”
”Döp dem då, om ni nu så gärna vill! Men det är bara slöseri med namn och hjärnkapacitet.”
Cana log nöjt och rätade upp den lille i hennes knä.
”Vad tycket du att de ska heta?”
”Vad du vill, älskling, bara du inte blandar in mig i det hela.”
Angela drog illmarigt på munnen och sa:
”Ja, jag å min sida har alltid gillat Lupe.” Hon lät dem smälta det hela ett litet tag och tillade sedan med en oskyldig ton; ”Var det inte så som din farfar hette?”
”Jo, det var det!” Fräste Ulv.
Lupe, Ulvs farfar hade varit en vilde, slagkämpe och en stor Casanova.
’Han var allt en charmig djävel’ brukade såväl Angela som husets Maror säga, och andra varelser av kvinnokön höll för det mesta med dem.
Ulv hade alltid avskytt sin farfar som enligt honom hade varit en man som enbart levat efter sin egen lustas inflytande, och det blev också hans fall. Ulvs far Fernwolf hade fått ta över härskarrollen redan som sextonåring efter det att Lupe hade blivit mördad av en hämndlysten make till någon av hans flammor.
Elaka tungor menade att han hade varit full som ett ägg den kvällen som han blev dödad.
Det tvivlade inte Ulv en sekund på, allt ont som sades om hans farfar var han bombsäker på var sanning.
”Ge dem vilka namn som du själv vill, bara inte det! Jag vägrar att ära min farfar ens så mycket att jag låter döpa ett döende barn efter honom.” Ulv reste sig och stormade ut. Då tog Angela åter till orda;
”Annars så har jag länge gillat Tony. En skönare slav än han har jag aldrig haft, varken före eller efter. Han var också en rödhätta.” Hon rufsade om pojken hår. ”Det namnet skulle passa den här valpen perfekt.”
”Jag minns Tony väl.” Svarade Cana drömmande. ”Och om den ene ska uppkallas efter den största galningen som jag någonsin träffat så ska den andra döpas efter den visaste man som jag någonsin känt.” Den solgyllene vargdrottningen reste sig ur fåtöljen med den svage i famnen och gick ut på balkongen. Den nedgående solens strålar färgade molnen ljusblå, rosa och lila. Cana lyfte barnet högt över sitt huvud och sa:
”Du, mitt sjuka barn, skall kallas Taliesin efter en vis och mäktig trollkarl, en poet som länge hyllats av mitt folk.” Hon kysste barnets panna. Pojken såg gravallvarligt på henne, det var som om han förstått vikten i vad som just hade skett.
De två vakande vargmännen hade följt Cana ut på balkongen. Nu räckte deras härskarinna Taliesin till den förste av dem.
”Du, Gere som tillsammans med din bror har utvalts att vaka över varghärkarens barn, dig ger jag i uppdrag att vaka över och beskydda denna valp.”
Gere tog utan att tveka emot barnet.
Även Angela hade följt sin vän, men hon höll sig i skuggan så att solens strålar inte skulle bekomma henne. Nu tog Cana sitt andra barn från Angela, och höjde honom upp mot himlen som av solens sista strålar nu hade färgats blodröd.
”Och du, min friska och livfulla valp, skall kallas Tony, efter en man som vi alla kände och älskade.” Hon kastade en blick ur ögonvrån på sin väninna som var helt betagen av ögonblickets skönhet och allvar.
”Var och en på sitt sätt.” avslutade hon och kysste barnet som skrattande lekte med hennes bronskedja. Nu vänd Cana sig till den andra vargmannen.
”Du, Freke som utvalts till samma uppgift som din bror Gere, skall från och med idag beskydda och vaka över denna valp.”
Också Freke mottog sitt uppdrag utan att tveka och med högt buret huvud.
Angela suckade :
”Jaha, så var det gjort.”
”Ja,” svarade Cana som stod och såg mot de omgivande bergen, bakom vilka solen nu dog bort.
”Nu var det gjort.”
Det tolfte riket närmade sig sitt slut, det var nu arton år kvar.
