När vår historia börjar var det inte allt för lång kvar på det tolfte riket och de dåvarande härskarna förstod att det snart var dags att utse sina efterträdare.
I sanningens namn är det inte härskarna själva som utser sin efterträdare, det är ödets val. I varje generation föds det en eller flera, upp till tre barn av varje släkte som bär ett märke, ett arv som bara finns hos de som är härskare. Av dessa tre barn kommer en bli härskare och det är den som visar sig mest värdig, den som ödets makter utväljer.
Trots detta är det inget lätt val, det har hänt att det tillträtt härskare som inte burit märket eftersom de som gjorde det inte blivit utvalda trotts all, eller blivit dödade. Men det skedde sällan om ens någonsin. Inte sedan Sithrra avfällingens tid då hans syster Daghanna fått ta över makten efter deras faders död, mördad av sin egen son.
Därför var det ingen lätt uppgift att finna den rätte härskaren inför nästa rike.

Hebade af Vare, dotter i tolfte led från den renhjärtade Varé var döende i en mystisk sjukdom, ingen viste varifrån den kom eller hur den skulle gå att bota. Hennes son, den 13 åriga Fingal började närma sig den mogna ålder då han skulle axla sin moders mantel och bli härskare. Att han var den utvalde var det svårt att tvivla på han var Hebades ända barn och han bar märket: ett medfött ärr över högra ögonbrynet.
Aganemn af Solana, den nuvarande härskaren över alvfolken behövde inte ens fundera över saken, hans femåriga dotter Luna skulle ärva honom, ingen tvekan om det! Även hon var det enda barnet, och märket... det hade hon.
Foibos af Pegaous och hans hustru Mathri hade ännu inga barn. Men Foibos hade skådat i stjärnorna och de hade sagt honom att inom en sol cykel skulle Mathri bära tvillingföl. Frågan var bara om någon av dem skulle vara märkt av ödet.
Också mörkerhärskarna började fundera över sina arvingar.
Ja, Angela, vampyrernas drottning ansåg att hon inte hade några som helst problem. En vampyr kunde ju inte föda några egna barn därför kunde ett härskar byte bara ske då en vampyr bisegrat sin härskare och på så vis bevisat sig mer värdig än den tidigare. Angela hade redan härskat obesegrad under två riken. "Än är det klös i kärringen," brukade hon säga om sig själv och skratta. Vad vampyrerna aldrig talade om var att även de hade ett märka som visade vem som kunde bli den näste härskaren. Men Angela var den enda nu levande varelse som kände till vad det var för något.
Galé av Daimon hade numera bara ett barn: Den treåriga sonen Fafner. Han ansåg att det därför inte var något att fundera över. Fafner var det enda av hans barn som fortfarande levde och den ende med födelsemärket, alltså var han den som skulle ärva sin faders titel.
Värst hade nog Ulv af Lupera. Han och hustrun Cana hade redan tre barn och nu väntade de ett fjärde. Ungarna var bara sju, fem och två år, ingen av dem var märkt. Ulv ansåg dock att funderingarna över ifall hans äldste eller någon annan av barnen skulle ärva låg långt in i framtiden. Han visste bara inte hur långt.