2
Oroligheter spred sig i galaxerna och de sju härskarna gjorde sitt bästa att leda sina undersåtar på fredens väg. Men eftersom dessa undersåtar trotts allt hade en fri vilja följde de inte alltid sina herrars råd och strider uppstod som alltid mellan de olika folken i de många världarna.
Det största hotet mot folken var dock inte de själva utan ”de ofrälse.” Människorna som trampade jorden utan härskare. Det var inte på det viset att människligheten i sig utan det var en grupp människor, ett ”heligt brödraskap” som kallade sig ”De Renande” som utfäste det största hotet. Deras mål var att ”Befria världen från allt av ondska och magi,” vilket visade sig vara alla varelser utom människorna själva och de djur som hon lyckats förslava och inte klarade sig utan.
I dessa tider hade ”De Renande” gett sig på en liten alvkoloni i världen Goophal. Denna grupp var den sista av en uråldrig alvstam som verkat på den världen sedan tidens begynnelse. Skulle de dö ut, skulle hela den världen dö med dem. De vände sig då till sin härskare, Aganemn av Solana för att be om beskydd. Aganemn hade i sin tur vänt sig till sina med härskare och vänner för att få hjälp i striden mot De Renande.
Men det var en dag på försommaren som härskaren av Solana reste över Lochen i ett helt annat ärende. Alvernas härskare och demonernas herre möttes på mörkerfolkens mark för att förhandla om deras barns stundande trolovning. Redan då Fafner var nyfödd hade de båda härskarna så smått funderat över vad en förening de båda folken emellan skulle kunna innebära. Båda ansåg de att en förening bara kunde vara positiv. Men denna gång, liksom tidigare, beslöt de att låta barnen besluta själva när de blev lite äldre. Men det skadade ju inte att ge dem lite hjälp på traven. När förhandlingarna avslutats stannade Alvherren på middag innan han återvände till Morgonstjärnan, ljushärskarnas slott.
Till middagen anslöt sig Ulv, och de tre vännerna börja samtala. Osökt kom de in på det stundande maktskiftet och diskuterade den unge Fingal av Vares fram till nu, lovande regim. De talade även om vilken utan Foibios sjuåriga tvillingföl som skulle bli den ärvande, både den lilla pojken och flickan var märkta. Härskaren av Solana frågade även sin vän Ulv hur det stod till med dennes familj. Vargherren svarade att han ännu inte hade beslutat vilket av hans barn som skulle härska efter honom. Men under de senaste åren hade han tillbringat så gott som all sin lediga tid med Bane och Grendel för att se till att de uppfostrades till goda arvingar. Han ville vara säker på att det blev den bäste som ärvde honom och det var slutet på den diskussionen.
Senare när de tre härskarna var på väg genom de villande gångarna i skugghärskarnas borg frågade Galé och Aganemn, Ulv varför han inte visade samma intresse för sina andra barn som han visade för sina båda äldsta söner.
”Cana uppfostrar vår dotter till en god jägare och tänkare. När tiden är inne så får vi se om hon är den som utvalts.”
”Men dina yngsta söner, Tony och Taliesin då?” Frågade Aganemn nyfiket.
”Ja, de borde väll också få den uppfostran som ges till en möjlig arvinge. De är ju trotts allt märkta.” Höll Galé med.
”De är inte värdiga att ärva.” Svarade Ulv avfärdande. De svängde höger ner i ett långt galleri vars väggar var täckta av olika tavlor, både landskap och porträtt.
”Inte? Varför, om man får fråga!” Sa härskaren av Solana irriterad.
”Taliesin är alldeles för vek, och Tony,” vargherren skakade beklagande på sitt huvud. ”Han brås allt för mycket på min farfar.”
”Jaså, han har redan hunnit bli en slagskämpe och kvinnokarl? Det var starkt jobbat av en pojke på åtta år.” sa Galé road. Ulv stannade upp och gav honom en kall blick.
”Nej, han är ingen horbock än, han är ju bara ett barn för maktens skull! Och det var inte det jag menade. Tony startar jämt bråk, han djävlas med allt och alla. Han är lat och ansvarslös, makten vet var han är och vad han gör just nu. Han får min hustru att gråta blod. De enda valpen verkar att bry sig om är sin döende bror och sina beskyddare Freke och Angela. Hon om någon är det sämsta sällskap som pojken någonsin kan skaffa sig.”
De fortsatte ner längs en korridor med en glasvägg som vätte ut mot den förvuxna trädgården.
”Vet ni,” sa Ulv plötsligt med en svidande stämma, ”Min son och flickorna här i huset har hittat på en sådan trevlig liten lek. De ger honom godsaker, glaskulor och liknande krafs i utbyte mot en puss, mängden kyssar varierar beroende på vad och hur mycket de ger honom.” Ulv rös och fortsatte;
”Jag fruktar bara när de blir äldre och utvecklar sin lek. Hur blir det då? Vad kommer flickorna att få i utbyte mot sina gåvor då?”
De två andra utbytte blickar, de förstod Ulvs oror, det kommande kriget gjorde inte precis saken bättre. Men de tyckte ändå att deras vän överdrev problemet.
”Du är för hård mot pojken,” suckade Aganemn. ”Han är trotts allt bara ett barn, ett barn som inte får någon uppmärksamhet.”
”Han får all uppmärksamhet i det här huset!” Röt Ulv.
”Det kanske inte var den sortens uppmärksamhet som jag tänkte på,” mumlade Aganemn.
De hade nu kommit ut i slottsparken, de fortsatte längs med en stenlagd stig i riktning mot sjön.
”Jag tror att det Aganemn försöker att säga är att du borde ägna mer tid åt honom och hans bror.” ”Mer tid,” fnös Ulv. ”Mer tid till vad?”
”Vad vi menar är att de trots allt är dina söner.”
”Han må vara min son, men fortsätter Tony på det här viset avsäger jag snart faderskapet.”
”Han är bara ett barn!” Galé glodde ilsket på Ulv, men han tycktes inte märka det.
De passerade blomande törnbuskar och grönskande tårpilar, hängbjörkar, bokar och uråldriga ekar. Parkens vilda sommarblommor lyste som små eldar, stockrosorna och kungsljusen tävlade om vem som kunde nå högst ovan det meter höga gräset. Luften var tung av blomdoft och lukten av ruttnande växtlighet, våt gravjord och resterna efter förra nattens jakt.
De nådda fram till en trappa som ledde ned till hamnen där härskaren av Solanas båt låg förtöjd bland multnande vrak och mörkerhärskarnas egna båtar.
Det tre härskarna klev försiktigt ned för den gamla stentrappan som delvis var täckt av någon sorts markkrypande klängväxt. Trappstegen var nötta av tidens tand, på vissa ställen hade den spruckit och stora bitar hade fallit bort. När de kom fram till Aganenms gondolliknande båt vände denne sig mot sina följeslagare, han tryckte Galés hand, både till farväl och som en bekräftelse på vad de hade kommit överens om. Han såg sedan på Ulv och sa,
”Lär dig att behandla pojken som din son vilket han är, och han kommer garanterat att behandla dig som sin far, vilket du är. Förr eller senare kommer du att förlora honom helt, och då kommer du att inse vad du gått miste om. Jag vet inte varför du tror om Tony som du gör. Men eftersom du behandlar honom som ett litet olydigt vilddjur kommer han tids nog att bli det. Du borde vara snäll mot valpen, han har en god själ som kommer att gå förlorad om han fylls av allt för mycket hat och avsky emot dig och allt annat levande.”
Ulv grymtade något ohörbart till svar medan Aganemon tog plats i sin båt. De två alver som väntat på sin härskare sköt nu ut båten ifrån land och började att ro hemåt över sjön. Ulv och Galé stod kvar på stranden ett tag och såg efter alvhärskarens båt, innan de till slut vände tillbaka mot borgen.
Högt ovan skuggborgens tak reser sig en minaret som kallades ”Det Norra Tornet.” Trappan upp till tornet var vinglig och förrädisk, den mynnade slutligen ut i ett kupolformat tornrum. Delar av taket hade störtat in, även delar av väggen vilket lämnade ett stort hål i muren. Någon hade en gång i tiden låtit sätta upp ett metallräcke där i hopp om att det aldrig skulle ske en olycka.
Där, bland all bråte och annat skräp gick en rödhårig pojke och rotade. Han stannade och drog fingrarna genom sitt rufsiga hår. Den borde ligga här. Fladdermusen svor på att han sett den gamla ugglan ta den dit, och ugglan lovade att han skulle lägga den här, någonstans. Tänkte Tony och lät blicken glida över rummet, ut genom den sönderfallna väggen och ut över den dal som i nästan åtta år varit hans hem, det enda hem som han kände till.
Dalen hade formen av en skål och var nästan helt täckt av skog. Mitt i dalen låg det en stor sjö likt en spegel utslängd i gräset. Sjön kalkades enkelt för Lochen och i dess centrum låg en ö med ett stentempel. Stencirkeln hade sedan länge försetts med en tillbyggnad i form av ett tak. Det var där som Tonys far och de andra härskarna brukade ha sina viktiga möten, de krismöten som de hade allt oftare nu för tiden.
Mittemot hans hem, vid sjöns södra strand, låg ljushärskarnas slott, ”Morgonstjärnan.” Dess marmorfasader lyste bländande vita i solljuset. Här på sjöns norra sida låg hans eget hem som kort och gott kallades för, ”Borgen,” ibland utökades det till ”Skuggborgen.” Längre upp, på sjöns västra strand låg den ruinstad som var hem åt ”Den Mäktige” en gulddrake som verkat där sedan urminnes tider. Tony drog sig vagt till minnes att han kallades Sharg, eller något i den stilen. Pojken undrade ibland om staden som den Mäktige levde i någonsin varit något annat än en ruin. Han ryckte på axlarna och skulle just till att återuppta sitt sökande då hans ögon föll på tre figurer långt där nere.
Men, ser man på. Där går ju far och talar med Galé och Aganemn. Vad gör härskaren av Solana här förresten? Nu verkar dock som om hans far och de andra två vara klara med sitt samtal. Alvkonungens gondol lämnade hamnen påväg bort mot den södra stranden, undertiden började Ulv och Galé i sin tur att gå tillbaka upp mot borgen.
När de kommit tillbaka skulle Ulv utan tvekan söka upp sina äldsta söner och fortsätta att undervisa dem i jaktens och stridens ädla konst. Tony brydde sig faktiskt inte särskilt mycket om det, han hade andra viktigare saker för sig. Han stod med slutna ögon alldeles stilla mitt i rummet, lukten av damm och mögel blandade sig med dofterna som vinden bar med sig utifrån. Han koncentrerade sig och kände lukten av ett djur, en gnagare, liten och rädd. Tony lät doften leda honom, nu kunde han höra den också. Det prasslade ibland bråten och mycket, mycket svagt dess hjärtslag. Nu var han rakt framför den och han öppnade ögonen. Mycket försiktigt flyttade han på några brädor och ett par filtar. Där, längst in under en madrass låg det en liten järnbur. Tony lyfte upp den och tittad nyfiket på det lilla djuret som fanns inuti den. Det var ett litet råttliknande varelse, med en gyllengul päls och en lång svans med en liten tofs längst ut på svanstippen. Djuret tryckte sig förskräckt mot burens motsatta sida från Tony, men när pojken reste sej med den lilla buren i handen kastade sig varelsen fram och begravde sina vassa små tänder i hans tumme.
Tony svor och släppte buren. När buren slog i golvet flög burdörren upp och den lilla rått djuret kastade sig ut, den ilade fram till den sönderfallna väggen och hoppade ut. Utan att tänka kastade sig Tony efter den.
Han hasade över golvet och en bra bit ut över avgrunden innan han fick grepp om djurets svans. Tony andades lättade ut och kravlade sig upp. Han såg ner mot marken, långt där nere på den upptrampade borggården som borginnevånarna använde till träningsbana såg han sina bröder träna närstrid med andra i deras ålder. Det var långt dit ner, Tony rös, tänk om han hade glidit bara några centimeter till, då skulle det inte vara mycket kvar av honom nu. Han började att gå mot trappan, men just som han vände sig in mot rummet försvann golvet under hans fötter. Tony tappade balansen och föll handlöst ner mot tomheten.
Ulv stod med armarna i kors och betraktade sina äldsta söner medan de stred mot varandra, han log stolt. Båda pojkarna förtjänade mycket väl att vara Varghärskarens arvinge. Hans äldste son, den femtonåriga Bane var stor och mörk liksom sin far, han var den starkaste av de som fötts på Borgen under de senaste tjugo åren. Det fanns ingen som kunde mäta sig med Bane, än mindre besegra honom. Förutom Grendel förståss. Tänkte Ulv och kände hur stoltheten svälla allt större i hans bröst. Den ljushåriga Grendel var sin två år äldre broders raka motsats. Han var lång, slank och smidig. Medan Bane använde rå styrka för att nå sina mål förlitade Grendel sig i sin tur på sin smidighet, snabbhet och uthållighet.
Ulv lutade sig avslappnat mot husväggen och såg på när de båda brottades på träningsbanan. Idag skulle det avgöras vem av dem som var den bäste. De var båda mästare och hittills hade det varit en jämn kamp, men när som helst skulle någon av de två ta ledningen. Solen stekte och dammet yrde omkring dem, men det tycktes inte bekomma någon utav de båda bröderna som kämpade vidare utan att slå av på takten det minsta.
Plötsligt hördes det ett högt mullrande ljud och den dova smällen av sten som slog i sten. Striden slutad tvärt. När dammet lagt sig såg man Grendel stå lutad över sin bror som satt på huk med händerna om sitt huvud. En hög av sten och murbruk hade slagit i marken bara några meter i från de två. Ulvs hjärta började att slå allt snabbare när han skyndade fram till sina söner. Skräcken för att någon av dem skulle ha kommit till skada slet i hans bröst.
Det samlades snabbt en liten grupp nyfikna, bland dem fanns Mellers, den lilla kattman som var Lupera familjens husläkare. Han var ungefär lika stor som ett tioårigt barn, hela hans kropp var täckt av gråspräcklig päls och i hans ansikte lyste ett par himmelsblåa ögon.
Mellers undersökte Bane och försäkrade dem om att pojken inte kommit till någon som helst skada, han var bara lite chokad. Efter en stund hade de församlades nyfikenhet stillats och gruppen började lösas upp. De varulvar, vargmän, demoner och nattvarelser som hade tagit en rast i sin träning för att beskåda brödernas kraftmätning återgick till sina egna fysiska övningar, men de höll ett vakande öga mot himlen beredda på ett andra stenregn.
”Hur mår du min pojke?” Frågade Ulv sin son, när de satt på trappan upp till borgen.
”Jag mår fint far, inget att oroa sig för.” Svarade Bane. ”Men jag skulle gärna vilja veta vem det var som kastade sten.”
”Vem det än var så var det säkert inte med mening.” Sa Grendel lugnt.
”Kanske det, men vare sig det var en olycka eller om någon siktade på mig så vill jag att denna någon får sig ett straff.” Morrade Bane.
Det var ett par fruktansvärda sekunder som blixtrade förbi Tony då han hängde med ett hårt grepp om det gamla metallräcket och inget annat än flera tusen meter av bara luft under sig. Med hjärtat hårt bankande i bröstet lyckades han klättrande, ålande och svingande ta sig in i tornet igen.
Darrande stod han sedan på det lite mer stadigare golvet och försökte att genom chokens bedövande dimmor lista ut vart råttdjuret tagit vägen. Beröringen av något strävt pälsartat i nacken fick honom att rycka till. Det visade sig att djuret i fråga under de korta minuter då de hängt över tomheten hade tagit sig från Tonys händer upp på hans axel där den nu förnöjt satt och tvättade sig. Tony log lättad och smekte djuret över dess ludna rygg.
”Ditt genomkorkade odjur, du kunde ha kostat oss båda livet.” Bannade han det. Djuret nosade nyfiket på hans hand och det blödande tummen.
”Fina lilla mjuka Sidentofs, Taliesin kommer att gilla dig. Han är den bästa husse du kan tänka dig. Men du får vara snäll mot honom, annars ger jag dig till Degatto. ”
Tony talade om Ylvas demonkatt, ett grymt djur med nattsvart päls, klor vassare än nålar och tänder dubbel så fruktansvärda.
Medan han smekte djuret spanade Tony ner på terrassen för att se om någon blivit träffad. Han såg hur alla stod böjd över en hukande gestalt vilken han knappt kände igen som Bane, men de lyckades så småningom få denne på fötter igen.
”Vilken osis. Här fixar man ett äkta stenras, och så står det ingen under och får alltihop i huvudet. Höjden av otacksamhet!” Tony flinade för sig själv och skyndade ner för de slingrande torntrapporna, rusade genom Borgens korridorer bort mot den del av huset som var hans familjs privata revir. Utan att slå av på farten sprang han genom hela flygeln och in i sin brors sovrum.
Det var ett litet fyrkantigt rum, det luktade starkt av de örter, salvor och mediciner som stod uppradade längs alla skåp och hyllor. Rummets golv doldes under en tjock matta av shimelskt ursprung. Längst in i rummet stod det en stor himmelssäng med tunga, mörka sammets draperier och tog upp hela den änden av rummet. Det enda som lyste upp det mörka rummet var ett litet fönster strax ovanför sängen och det vaxljus som stod på sängbordet.
Nedbäddad bland täcken, kuddar, filtar och fällar låg Taliesin och slumrade. Tony smög försiktigt fram till sängen, han stod tyst ett tag och såg på sin sjuke bror. Då slog Taliesin plötsligt upp ögonen och log mot honom.
”Så, du är här nu?”
”Ja, nu är jag här. Hur mår du?” Tony kröp upp till sin bror i den stora sängen.
”Bättre än i morse, sämre än igår.”
Egentligen hade Tony inte behövt fråga Taliesin om det, han visste redan hur hans tvilling mådde, ord hade alltid varit överflödiga dem emellan. De visste vad alltid hur den andre mådde eller vad som skulle sägas långt innan denne sa det. Det var en av välsignelserna med deras syskonskap, de kände varandra hela tiden. Det spelade ingen roll var den andre var de kunde ändå känna av varandra och kommunicera. De var som två kroppar med samma själ. Men ibland var de helt enkelt tvungna att tala oralt med varandra, detta var ett sådant tillfälle.
”Jag har med mig en Sidensvansad stäppmus till dig, du ville ju ha en.” Tony höll fram det lilla djuret mot sin bror.
”Han bet mig, och heter Wele. Varför vet jag inte, men han sa så i alla fall.”
Han lade ned Wele på täcket och stäppmusen gick en bit närmare den sjukliga pojken och ställde sig på sina bakben för att ta en närmare titt på sin nya ägare. Taliesin sträckte ut en mager hand och smekte försiktigt djuret. Wele kröp förnöjt upp i barnets näve och kurade ihop sig till en liten pälsboll och somnade.
Samtidigt klev Ulv in i det norra tornets rum, han såg sig om. Detta var Borgens högsta torn och det sista som han besökte i sitt sökande efter den som slungat sten mot hans barn. Han gick en vända i tornrummet, han kände lukten av mögel, damm och –
Tony? Varför är jag inte förvånad! Tänkte han och gick han fram till den nedrasade väggen och betraktade tyst det golv som inte längre fanns. Antingen har idioten stått och hoppat till golvet rasade, eller också var han dum nog att gå för nära kanten. Funderade vargherren.
Vart kan han hålla hus nu? Även om det var en olycka så måste han ställas till svars för det. Han måste lära sig någon gång!
Taliesin smekte stäppmusen, lycklig över att ha ett eget djur. Minuter av tystnad förflöt innan Taliesin plötsligt snappade upp något i Tonys inre och såg alvarligt på sin bror.
”Du kommer att råka illa ut för det där.” Tony ryckte till synes obesvärat på axlarna.
”Det kan inte hjälpas, jag är van vid att pappa blir rasande över allt jag gör.”
”Det är inte pappa du ska vara rädd för.”
”Bane? Bane skrämmer mig inte. Han är bara en massa muskler, jag skulle snacka omkull honom vilken dag som helst.” Taliesin såg tvivlande på sin tvilling som fortsatte, ”och skulle inte det hjälpa så är jag snabbare än honom, simmar bättre gör jag också.” Taliesin log.
”Ja, jag minns den gången då hans hantlar försvunnit och han skyllde på dig.” Tony skrattade och nickade. ”Jag hoppade i sjön och han efter, det var svinkallt och Bane fick nästan kramp.” Tony gjorde en lysande imitation av en genomvåt Bane, skräckslagen för att drunkna trotts att han inte kommit längre ut i vattnet än att han fortfarande skulle bottnat även om han bara stod på knä. Tvillingarna kiknade av skratt vid det gemensamma minnet.
Ulv steg in i riddarsalen och såg sig ilsket om.
”Var är han? Var är den lilla olyckan!?” Cana såg förvånat upp från boken hon satt och läste.
”Vem?”
”Din son, Tony!”
”Vad har han gjort nu då?”
”Förstört golvet i det norra tornet.”
”Men kära du, dit går väll ingen, så det är väll ingen skada skedd.”
”Nej, men han träffade nästan Bane med sitt lilla stenras.”
Cana öppnade munnen för att svara men just då kom Ylva in i rummet, hon såg frågande på sin upprörda far,
”Vad är det frågan om?” Undrade hon.
”Har du sett din lillebror?” Fräste Ulv ilsket.
”Ja, han har gått in till Taliesin, hur så?”
Ulv stormade iväg mot sonens sjukrum och Ylva vände sig till sin chockade mor.
”Vad var nu det om?”
När Ulv steg in i rummet fann han sina båda yngsta där skrattande och med huvudena tätt ihop. De tystnade dock så snart han öppnade dörren. Ulv såg ilsket på Tony och vinkade åt honom att komma ut ur rummet, när pojken inte genast lydde stegade han fram grep sin son i armen och släpade ut honom. Väl ute släppte han Tony och gav honom en lätt knuff så att han snubblade och nästan föll.
”Vad hade du uppe i tornet att göra?” Frågade fadern med ett giftigt lugn.
”Vilket torn?” Svarade Tony med låtsad oskuld.
”Det Norra tornet ungdjävel! Du kanske övade akrobatik på räcket över avgrunden, eller planerade du ett mord kanske?”
När Tony inte svarade grep Ulv åter tag i hans arm och klämde den hårt till pojken stönade av smärtan.
”Jag var där,” erkände han. ”Jag letade efter ett djur som den gamla ugglan hade fångat åt mig, jag har gett det till Taliesin. Det var en olycka!”
Ulv släppte honom.
”En olycka? Som tur var kom ingen till skada, men du kunde ha träffat din bror!”
”Vad synd att jag inte gjorde det.” Mumlade Tony.
”Var inte uppkäftig din lilla skit, Bane är dubbelt så mycket varg som du någonsin kommer att bli. Till skillnad från dig kommer han att gå långt. Du, du kommer bara att bli precis som Lupe.”
”Jag vet det, sen förut så vet jag det. Men det var en olycka, jag gick för långt ut på kanten, hade jag velat döda honom skulle jag ha valt ett bättre sätt.” Pojkens röst var sträv och sprucken, som om han kämpade emot gråten.
”Det skulle du nog, din lilla orm.” Ulv vände sig mot fönstret och såg tyst ut på trädgården, bakom honom rörde Tony oroligt på sig.
”Så, det blir ingen bestraffning då?” Undrade Tony nervöst. Fortfarande vänd mot fönstret svarade hans far med en farligt stillsam ton.
”Vad får dig att tro att det inte blir någon bestraffning?”
”För att...för att det var en olycka, jag var oförsiktig och det, det bara hände.”
Ulv vände sig om och gav sin son en lugn blick. Den var inte fylld av hat, inte heller var det någon grym glädje i dem. Han såg på sin son likt en domare ser på en person som han just skall döma till ett välförtjänt straff.
”Då ska du straffas för att du var obetänksam och klumpig, bara så att du tänker dig för nästa gång och förhoppningsvis inte gör om det.” Hans röst var utan hat och utan harm, den var lugn, helt lugn. Lika lugnt och sakta höjd han sin hand men den föll likt en åskvigg. Vargherren hade låtit sin dom falla hårt över pojken. Tony satt ihopkrupen och kvidande på golvet, han höll sin ena hand för kind som råkat ut för faderns rättvisa. Ulv satte sig på huk framför pojken och stäckte fram en hand som för att tröstande smeka honom, men i stället tog han ett svidande tag om Tonys hår och förde hans huvud bakåt. Ulv såg tyst in i sin sons gröna ögon och sa;
”Jag hoppas att du har lärt dig något. Jag vill inte bli tvungen att straffa dig för samma missöde igen, förstår du det?”
”Ja, far. Jag förstår.” Tonys ögon lyste av en rädsla som han gjorde allt för att dölja men lyckades inte. Denna rädsla tycktes få Ulv att känna sig tillfredställd, han smekte pojkens hår.
”Och du lovar att aldrig göra om det?”
”Jag lovar,” viskade Tony. ”Jag ska aldrig göra om det.”
”Jag tror dig. Du kan vara olydig min son, och ibland måste jag bestraffa dig för det du gör. Men jag vet att du inte är dum heller och att du lär dig snabbt vad som är tillåtet och vad du inte får göra. Synd bara att man måste banka in det för att vara säker på att du lärt dig.”
Ulv reste sig och lämnade sin son kvidande mitt på golvet med en svidande smärta i sin kind och en ömmande hårbotten.
