Artiklar 

Ventotene I 

Ventotene III 

Ventotene IV

Tysklands fullständiga nederlag skulle inte automatiskt leda till en 
nyordning av Europa enligt vårt civilisationsideal. 
Under en kort och intensiv period av allmän kris, när nationalstaterna 
ligger krossade, när folkmassorna, likt smält materia, glödande och lätt att stöpa i nya former, ängsligt väntar på det nya budskapet och kan ta emot vägledning från verkligt internationalistiskt sinnade människor, då kommer de mest privilegierade klasserna i de gamla nationella systemen att, med list eller våld, försöka dämpa vågen av känslor och internationalistisk passion, och de kommer att envist ägna sig åt att rekonstruera de gamla statsorganen. Det är också troligt att de engelska ledarna, kanske i samförstånd med de amerikanska, försöker driva på sakerna i den riktningen i syfte att återuppta maktbalanspolitiken skenbart i deras imperiers omedelbara intresse. 
De konservativa krafterna, dvs. ledarna för nationalstaternas 
grundläggande institutioner, de väpnade styrkornas övre skikt som högst upp, där dessa fortfarande existerar, inbegriper monarkierna, de 
monopolkapitalistiska grupper som har knutit sina profiter till statens, storgodsägarna och de högtidliga prästhierarkierna, som bara kan se sina parasitinkomster garanterade i ett stabilt, konservativt samhälle, och efter dem de otaliga skaror som är beroende av dem och som bara är förblindade av deras traditionella makt; alla dessa reaktionära krafter känner nu att byggnaden knakar i fogarna och försöker rädda sig. Om byggnaden störtar samman skulle de i ett slag berövas alla de garantier de dittills haft och utsättas för de progressiva krafternas angrepp. 
Dessa reaktionära krafter förfogar dock över dugliga män och ledare, 
som är tränade i att föra befäl och som kommer att slåss ursinnigt för att bevara sin överlägsenhet. I det avgörande ögonblicket kommer de att veta hur de skall visa upp sig, väl kamouflerade. De kommer att utropa sig till fredsälskare, frihetsälskare och till förkämpar för allmänt välstånd för de fattigaste klasserna. Redan tidigare har vi sett hur de nästlat sig in i folkrörelserna, paralyserat dem och fått dem att vika undan, och omvandlat dem till deras raka motsats. De kommer utan tvekan att utgöra den allra farligaste kraften som vi har att göra upp räkningen med. 
Den fråga som dessa krafter kommer att försöka framhäva är 
återinförandet av nationalstaten. De kommer således att ta tag i den 
folkliga känsla som är mest spridd, den som har kränkts mest av de nya rörelserna, den som är lättast att använda för reaktionära syften: den patriotiska. På det sättet kan dessa krafter också hoppas på att lättare blanda samman motståndarnas idéer, under förutsättning att 
folkmassornas dittills enda politiska erfarenhet är den som har utvecklats inom den nationella sfären, varför det är ganska lätt att inrikta både dem och deras mer närsynta ledare på återuppbyggandet av de stater som har slagits ned av den kraftiga stormen. Om de reaktionära krafterna uppnår det målet kommer de att ha vunnit. 
Hur dessa stater än ger sken av att vara rundligt demokratiska eller 
socialistiska, så skulle det bara att vara en tidsfråga innan makten 
kommer att ha återlämnats i de reaktionäras händer. Den nationella 
avundsjukan skulle ges nytt liv, och varje stat skulle återigen försöka 
uppfylla dess egna behov uteslutande genom vapenmakt. Deras 
huvudsakliga uppgift skulle bli att på mer eller mindre kort sikt omvandla sina folk till arméer. Generalerna skulle återgå till att föra befäl, monopolägarna skulle profitera på autarkierna, byråkratkåren svälla och prästerna hålla massorna fogliga. Alla de tidigast gjorda erövringarna skulle krympa ihop till ett intet inför nödvändigheten av att på nytt förbereda sig för krig. 
Den fråga som i första hand måste lösas - varje annat framsteg vore 
annars bara ett sken - är det slutgiltiga avskaffandet av Europas indelning i suveräna nationalstater. Genom att merparten av 
kontinentens stater har brutit samman under den tyska ångvälten är de europeiska folkens öde redan förenade; de kommer antingen att tillsammans underkastas Hitlers herravälde, eller också, när det har fallit, tillsammans gå in i en revolutionär kris, där de inte kommer att ha stelnat i eller vara åtskilda i solida statsstrukturer. 
Stämningarna är idag långt mer än tidigare inställda på en federal 
omorganisation av Europa. Den hårda erfarenheten har öppnat ögonen 
även på dem som inte ville se, och har gjort att många förhållanden som främjar vårt ideal har mognat. 
Alla förnuftiga mkänniskor erkänner numera att det inte är möjligt att 
upprätthålla en jämvikt med självständiga europeiska stater tillsammans med det militaristiska Tyskland, på samma villkor som med de andra länderna, det är inte heller möjligt att stycka upp Tyskland och hålla landet i schack när det väl har besegrats. Det är uppenbart att inget land i Europa kan ställa sig utanför när de andra slåss. Förklaringar om neutralitet och icke-angreppspakter har inget värde. Det lönlösa och till och med skadliga har nu demonstrerats hos organisationer som Nationernas förbund, som hävdade att de garanterar en folkrätt utan att ha någon militär kraft som har kapacitet att genomföra organisationens beslut och som respekterar de deltagande staternas absoluta suveränitet. 
Principen om icke-intervention har visat sig vara absurd, eftersom varje folk enligt den skall ges fritt val att överlämna sig till det despotiska styre det anser vara bäst, som om varje enskild stats inre konstitution inte skulle utgöra ett vitalt intresse för alla de andra europeiska länderna. 
De många problem som förgiftar kontinentens internationella liv har blivit omöjliga att lösa: gränser som dras kring områden med blandad 
befolkning, försvaret för främmande minoriteter, tillgång till hamnar för länder som ligger i Europas inre, Balkanfrågan, Irlandfrågan osv. De 
problemen skulle finna en enkel lösning i Europeiska förbundet, på 
samma sätt som motsvarande kärva problem för småstater som blivit en del av en större nationell enhet tidigare har mildrats i och med att 
problemen förvandlades till relationsproblem mellan olika provinser. 
Slutet på känslan av säkerhet vad gällde Storbritanniens oangriplighet, 
något som hade uppmanat engelsmännen till "splendid isolation", franska arméns hemförlovning och upplösningen av den franska republiken själv vid de tyska styrkornas första allvarliga framstöt - något som förhoppningsvis torde ha försvagat den chauvinistiska inbilskheten om fransk överlägsenhet - och särskilt medvetenheten om vilken allvarlig risk man hade löpt för allmän förslavning, är å andra sidan omständigheter som alla kommer att främja bildandet av en federal regim, och den kommer att göra slut på den rådande autarkin.  
Genom det förhållandet att England har accepterat principen om Indiens självständighet, och Frankrike potentiellt förlorat hela sitt imperium i och med att landet har erkänt sig besegrat, kommer det också att bli lättare att hitta en grund för samförstånd i syfte att skapa en europeisk ordning för frågor som rör de koloniala besittningarna. 
Till allt detta måste slutligen läggas, att några av de mest betydande 
dynastierna har försvunnit och att den bas som håller de kvarvarande 
dynastierna uppe är svag. Man måste beakta att dynastierna, genom att de har betraktat de olika länderna som sina egna traditionella apanage,  och de mäktiga intressen som har gett dem sitt stöd, i själva verket har utgjort ett allvarligt hinder för en förnuftsbaserad organisation av Europas förenade stater, som bara kan vila på en republikansk konstitution för alla förbundsstater. 
När den gamla kontinentens horisont väl har passerats, kommer alla de folk som utgör mänskligheten att omsluta varandra i en gemensam vision om nödvändigheten av att erkänna den europeiska federationen som den enda möjliga garantin för att förbindelserna med de asiatiska och amerikanska folken skall kunna utvecklas på en grund av fredligt 
samarbete i väntan på en mera avlägsen framtid, där en politisk enhet för hela jorden kommer att bli möjlig.  
Skiljelinjen mellan de progressiva och de reaktionära partierna skär 
därför numera inte längs den formella linjen med mer eller mindre 
demokrati eller strävan mot mer eller mindre socialism, utan längs den i grunden helt nya linje som skiljer mellan dem som med kampens centrala område menar det gamla området, dvs. erövrandet och formerna för den nationella politiska makten, och, om än motvilligt, kommer att spela med de reaktionära krafterna genom att låta folkens passion likt vitglödgad lava vända och stelna i den gamla formen och låta gammal absurditet uppstå på nytt, och dem som kommer att se skapandet av en solid internationell stat som den viktigaste uppgiften, som kommer att inrikta folkets kraft mot detta mål, och som, också om de erövrar den nationella makten, först och främst skulle använda den som ett instrument för att förverkliga internationell enhet. 
Med propaganda och handling, genom att på alla sätt söka stabilisera 
avtal och band mellan de liknande rörelser som visserligen håller på att bildas i olika länder, måste nu grunden läggas för en rörelse som skall 
kunna mobilisera alla krafter som kan skapa den nya organisation som kommer att bli den mest storslagna och förnyande skapelse som har 
uppstått i Europa på århundraden. För att kunna inrätta en bred federal 
stat som förfogar över en europeisk väpnad styrka i stället för de 
nationella arméerna som avgjort kommer att sopa undan de ekonomiska autarkierna, som utgör ryggraden i de totalitära 
regimerna, kommer organisationen att ha de organ och de tillräckliga medel som behövs för att i de enskilda federala staterna genomföra sina beslut, som skall syfta till att upprätthålla en gemensam ordning, och den kommer att till staterna själva ge den autonomi som medger en smidig utformning och utveckling av det politiska livet som svarar mot de olika folkens särskilda egenskaper. 
Om det i de största europeiska länderna finns ett tillräckligt stort antal människor som förstår detta, kommer segern snart att vara deras, 
eftersom både omständigheter och människornas sinnen kommer att 
främja deras ansträngningar, och framför sig kommer de att ha partier 
och trender som allihop redan har diskvalificerat sig genom de senaste tjugo årens katastrofala erfarenhet. Eftersom tiden för ny handling 
kommer att vara inne, kommer tiden för nya människor också att vara inne - tiden för rörelsen för ett fritt och enat Europa! 

Fortsättning