| Home | IV.
Den revolutionära situationen: gamla och nya strömningar
De totalitära regimernas fall kommer för hela folk att betyda "frihetens" ankomst, att varje återhållande kraft försvinner, och att vidsträckt yttrandefrihet och föreningsfrihet automatiskt kommer att råda. Den kommer att vara de demokratiska tendensernas triumf. Dessa tendenser har oräkneliga schatteringar, som går från mycket konservativ liberalism till socialism och anarki. De tror på händelsers och institutioners "spontana uppkomst ", på den absoluta godheten hos de underifrån kommande impulserna. De vill inte höja handen för "historien", "folket", "proletariatet", eller vad de nu kallar sin gud. De önskar intensivt ett slut på diktaturen och föreställer sig detta som ett återlämnande till folket av den oförytterliga rätten till självbestämmande. Deras högsta dröm är en konstituerande församling, som har valts med utvidgad rösträtt och med den mest skrupulösa respekt för väljarna, och som beslutar om vilken författning folket skall anta. Om folket är omoget kommer det att anta en dålig författning, men rätta till den, om det går, genom ständiga ansträngningar för att övertyga. Demokraterna ryggar i princip inte för våld, men vill bara bruka våld när majoriteten är övertygad om att det är oundgängligt, dvs. när det inte betyder mer än att sätta en nära nog överflödig punkt över i. Demokraterna är därför passande ledare bara i tider med normal förvaltning, när ett helt folk är övertygat om de grundläggande institutionernas godhet och som bara måste ändras i relativt sett underordnade hänseenden. I revolutionstider, när institutionerna inte bara måste förvaltas, utan skapas, fallerar de demokratiska tillvägagångssätten på ett uppseendeväckande sätt. Demokraternas ömkliga oförmåga under revolutionerna i Ryssland, Tyskland och Spanien är tre av de färskaste exemplen. I sådan situationer, när den gamla statsapparaten med dess lagar och förvaltning har fallit, frodas omedelbart, under sken av gammal legalitet eller med förakt, en mängd församlingar och folkrepresentationer, där alla progressiva sociala krafter löper samman och agiterar. Folket har således vissa grundläggande behov som skall tillfredsställas, men det vet inte just vad det vill eller vad det måste göra. Tusen klockor ringer i folkets öron, men folket med dess miljoner sinnen verkar inte begripa, och det splittras upp i en mängd tendenser som bekämpar varandra. I det ögonblick då det behövs störst beslutsamhet och mod känner sig demokraterna vilsna eftersom de inte har ett spontant folkligt samförstånd bakom sig, utan bara ett grumligt tumult av passioner; de tror att deras skyldighet är att skapa ett sådant samförstånd, och de framställer sig som övertygade förespråkare där det behövs ledare som vet vart de är på väg; de gynnsamma tillfällena till att konsolidera den nya regimen går dem ur händerna genom att de försöker få de organ att genast fungera som förutsätter lång förberedelse och som är anpassade till perioder av relativt lugn; de ger sina motståndare vapen som dessa sedan använder för att störta dem; när allt kommer omkring utgör de i sina tusen tendenser inte viljan till förnyelse utan den diffusa vilja som finns i alla sinnen som genom att efter vartannat paralyseras bereder terräng för reaktionens utveckling. Under revolutionära kriser kommer de demokratiska politiska metoderna att vara en dödvikt. Allt eftersom demokraterna genom en oändlig polemik nöter ut sin första popularitet som frihetsförespråkare, och i frånvaro av en seriös politisk och social revolution, kommer demokraterna ofelbart att återupprätta de pretotalitära politiska institutionerna, och deras kamp kommer att vändas och utvecklas enligt de gamla mönstren med klassmotsättningar. Principen enligt vilken klasskampen är det tillstånd som alla politiska problem reduceras till har varit den grundläggande riktlinjen, särskilt för fabriksarbetarna, och den har tjänat till att ge sammanhang åt deras politik, så länge inte samhällets grundläggande institutioner har ifrågasatts. Men denna riktlinje blir till ett instrument som isolerar proletariatet, när en omvandling av hela samhällets organisation blir nödvändig. De klassmedvetna arbetarna vet då inte hur de skall kunna ta hänsyn till de särskilda behoven hos den egna klassen, eller gruppen, utan att bry sig om hur de skall kunna förena dem med de andra klassernas intressen, eller eftersträvar de den egna klassens diktatur, för att kunna förverkliga den utopiska kollektiviseringen av alla materiella produktionsmedel, något som i en sekellång propaganda har angetts som det oöverträffade botemedlet för allt deras onda. Denna politik verkar inte göra intryck på något annat skikt än arbetarna, som genom den berövar de andra progressiva krafterna sitt stöd, och låter dessa hamna i reaktionens makt, som skickligt organiserar dem i syfte att knäcka just den proletära rörelsen. Bland olika proletära tendenser, anhängare till klasspolitiken och det kollektivistiska idealet, har kommunisterna erkänt svårigheten med att upprätthålla en tillräcklig styrka för att segra och därför har de - i motsats till de andra folkliga partierna - omvandlats till en strängt disciplinerad rörelse, som utnyttjar vad som återstår av den ryska myten för att organisera arbetarna, tar inte order av den men utnyttjar den i de mest skiftande intriger. Detta förhållningssätt gör kommunisterna effektivare än demokraterna under revolutionära kriser; men genom att de håller arbetarklassen åtskild från de andra revolutionära klasserna - och förkunnar att deras "sanna" revolution skall komma - blir de ett sekteristiskt element som försvagar helheten i det avgörande ögonblicket. Deras oavlåtliga beroende av den ryska staten, som upprepade gånger utan skrupler använt dem för att söka fullfölja sin nationella politik, hindrar dem dock från att driva en politik med ett minimum av kontinuitet; de måste hela tiden gömma sig bakom en Karolyi, en Blum, en Negrin, för att sedan ofrånkomligt falla i ruiner, bakom de demokratiska marionetter som används, eftersom makten inte kan uppnås och upprätthållas blott genom list, utan genom förmågan att organiskt och vitalt svara mot det moderna samhällets behov. När kamoufleringen inte finns längre, blir deras magra konsistens i stället uppenbar, utan möjlighet till dubbelmeningar, och de visar vanligtvis upp ett rent extremistiskt svammel. Om kampen i morgon skulle inskränkas till det traditionella, nationella området, så skulle det vara mycket svårt att undvika de gamla motsägelserna. Nationalstaterna har i själva verket redan planerat sina egna respektive ekonomier så på djupet att den centrala fråga snart torde bli att ta reda på vilken grupp med ekonomiska intressen, dvs. vilken klass som skulle få kontroll över planen. Fronten med de progressiva krafterna skulle lätt krossas i trätan mellan klasser och ekonomiska grupper. Med största sannolikhet skulle det vara de reaktionära som tjänar på den. Men även kommunisterna skulle, trots sina brister, kunna få en obehaglig upplevelse genom att ledsaga de trötta och besvikna massorna, ikläda sig makten och använda den för att, som i Ryssland, genomföra den byråkratiska despotismen i landets hela ekonomiska, politiska och andliga liv. En situation där kommunisterna skulle räknas som den förhärskande politiska kraften skulle inte innebära en utveckling i revolutionär mening, utan snarare ett misslyckande för den europeiska förnyelsen. Fortfarande är stora massor influerade, eller kan influeras, av de gamla demokratiska och kommunistiska tendenserna, eftersom de inte ser något framtidsperspektiv i de nya metoderna och målen. Sådana tendenser är dock politiska bildningar från det förgångna; de har ingenting lärt, och ingenting glömt av den senaste tidens historiska utveckling; de kanaliserar de progressiva krafterna längs vägar som de bara kan hålla fast vid som besvikelser och fullständiga nederlag; inför morgondagens alltmer djupgående behov utgör de ett hinder, och de måste antingen förändra sig i grunden eller försvinna. En sann revolutionär rörelse måste uppstå bland dem som har vetat att kritisera de gamla politiska attityderna; den måste kunna samarbeta med de demokratiska krafterna, med kommunisterna och i allmänhet med alla dem som samarbetar för totalitarismens upplösning, utan att dock låta sig snärjas av deras politiska metoder. Det revolutionära partiet kan inte improviseras på ett amatörmässigt sätt i det avgörande ögonblicket, utan måste nu börja formas åtminstone vad gäller dess centrala politiska inställning, allmänna struktur och första handlingsprogram. Partiet får inte företräda en heterogen koalition av tendenser, som bara förenas tillfälligt och negativt, dvs. genom sitt antifascistiska förflutna och enkom för att åstadkomma totalitarismens upplösning, och som alla är beredda att skingras och gå sin egen väg när de väl har uppnått sitt mål och regimen har fallit. Det revolutionära partiet måste i stället veta att det är först då som dess arbete verkligen börjar, och det måste därför bestå av människor som är ense om de viktigaste framtidsfrågorna. Partiet måste med sin metodiska propaganda tränga igenom överallt där det finns människor som förtrycks av den nuvarande regimen, och som utgångspunkt ta det som av de enskilda individerna och klasserna upplevs som allra mest smärtsamt, visa upp hur det hänger samman med andra problem och vad den riktiga lösningen skulle kunna vara. Men från den alltmer växande skaran av sympatisörer måste partiet till sin partiorganisation bara hämta in och rekrytera dem som har gjort den europeiska revolutionen till det viktigaste målet i livet, som dag för dag disciplinerat utför det nödvändiga arbetet och försiktigt sörjer för kontinuerlig och effektiv säkerhet, även i situationer som innebär de mest olagliga handlingar, och sålunda utgör det solida nätverk som ger stadga åt den mest flyktiga kretsen av sympatisörer. För att inte försumma något tillfälle eller område för att sprida ut sitt budskap måste partiet på nytt inrikta sin verksamhet först och främst på de miljöer som är mest betydelsefulla som centra för åsiktsspridning och rekrytering av stridslystna människor; framförallt de två samhällsgrupper som är mest mottagliga i dagens situation, och avgörande för morgondagens, således arbetarklassen och de intellektuella. Den första gruppen är den som minst underkastat sig den totalitära piskan, och som kommer att vara snabbast med att omorganisera de egna leden. De intellektuella, särskilt de yngsta, är de som känner att de andligen kvävs och kväljs av den rådande despotismen. Efterhand kommer andra klasser oundvikligen att dras in i den allmänna rörelsen. Varje rörelse som misslyckas med uppgiften att förena dessa krafter än dömd till improduktivitet, eftersom en rörelse med enbart intellektuella kommer att sakna den styrka från massorna som behövs för att slå tillbaka det reaktionära motståndet, den kommer att vara misstänksam och misstrogen gentemot arbetarklassen, och även om den inspireras av demokratiska känslor så kommer den att vara benägen att slingra sig inför svårigheterna vid de andra klassernas reaktion mot arbetarna, och således gå mot ett återinförande av totalitarismen. Om den stödjer sig enbart på arbetarklassen, så kommer den att sakna den tankens klarhet som bara kan komma från de intellektuella, och som är nödvändig för att bestämma de nya uppgifterna och de nya vägarna; den kommer att bli det gamla klassmedvetandets fånge, den kommer att se fiender överallt och halka mot den doktrinära, kommunistiska lösningen. Under den revolutionära krisen tillkommer det detta parti att organisera och leda de progressiva krafterna genom att använda alla de folkliga organ som bildas spontant, som glödande smältdeglar, där de revolutionära krafterna blandas, inte för att arrangera folkomröstningar, utan i väntan på att ledas. Partiet hämtar sin vision och förvissning i det som måste göras, inte i en förebyggande välsignelse från en ännu obefintlig folkvilja, utan i medvetenheten om att det företräder det moderna samhällets djupgående behov. På det sättet anger partiet de första riktlinjerna för den nya ordningen, de nya massornas första sociala disciplin. Genom denna det revolutionära partiets diktatur formas den nya staten, och kring staten den nya demokratin. Det finns ingen anledning att frukta att en sådan revolutionär regim med nödvändighet skulle spricka ut i en ny despotism. Den skulle mynna ut där om det är ett servilt samhälle som formas. Om det revolutionära partiet dock med fast hand från första början skapar förutsättningarna för ett fritt liv, där alla medborgare kan delta reellt i statens liv, så skulle dess utveckling, även genom eventuella underordnade politiska kriser, gå i riktning mot en ökande förståelse och acceptans för den nya ordningen från alla, och därmed en växande möjlighet för de fria politiska institutionernas smidiga funktion. Idag har ögonblicket kommit när det är nödvändigt att kunna göra sig av med gamla bördor som är i vägen, att göra sig beredd för det nya som kommer och som är så olikt det man har föreställt sig, att göra sig av med de olämpliga bland de gamla och väcka ny energi hos de unga. De som har insett orsakerna till den europeiska civilisationens nuvarande kris söker och finner varandra idag, när de börjar väva samman framtidens väv, och som därför tar hand om arvet från alla de rörelser för mänsklighetens upphöjelse som har strandat till följd av sin oförmåga att förstå vilket mål som skulle uppnås eller vilka medel som skulle användas för att uppnå det. Vägen som skall följas är varken lätt eller säker, men den måste, och skall, följas. ALTIERO SPINELLI Översättning
från italienska av Marie Louise Henriksgård.
|