Artiklar 

Ventotene I 

Ventotene II 

Ventotene IV

a. Företag som bedriver en med nödvändighet monopolistisk 
verksamhet och som har möjlighet att profitera på konsumenterna (t.ex. elindustrin) kan inte längre lämnas åt privata ägare, företag som vill hålla sig vid liv av skäl som sammanhänger med kollektivets intresse, men som för att stå stadigt har behov av skyddstullar, bidrag och preferensorder osv. (det mest kända exemplet nu på denna typ av industri är i Italien stålindustrin), och företag som genom storleken på investerat kapital och antalet anställda, eller genom betydelsen hos den sektor som de dominerar, kan öva utpressning på statsorganen för att dessa skall genomföra den för dem mest fördelaktiga politiken (t.ex. gruvindustrin, storbankerna och rustningsindustrin). Det är på detta område som man utan vidare måste gå fram med förstatliganden i mycket stor skala, utan något avseende på lagligen förvärvade rättigheter. 

 b. Det som tidigare kännetecknade äganderätt och arvsrätt har gjort det möjligt att i några få privilegierades händer ackumulera rikedomar som det är på sin plats att under en revolutionär kris fördela på ett jämlikt sätt, för att undanröja de parasiterande klasserna och åt arbetarna ge de produktionsverktyg som de behöver för att kunna förbättra sina ekonomiska villkor och uppnå större självständighet. Vi avser således en jordbruksreform, som genom att jorden övergår till dem som brukar den ökar antalet ägare, och en industriell reform, som i de icke-förstatligade sektorerna utvidgar arbetarnas äganderätt genom kooperativ drift och anställdas aktieinnehav osv.   

c. De unga skall få hjälp med nödvändiga åtgärder för att minska 
avstånden till ett minimum mellan startpunkterna i kampen för att 
överleva. I synnerhet den allmänna skolan skall ge de mest begåvade 
studenterna, inte de rikaste, reella möjligheter till att bedriva studier upp till den högsta nivån, och den skall inom varje studieområde som leder till utbildning inom olika yrken och inom olika fria och vetenskapliga yrken förbereda ett antal studenter som svarar mot marknadens behov, för att genomsnittslönerna skall bli i stort sett lika för alla yrkesgrupper, oavsett vilka avvikelserna mellan lönerna inom varje grupp kan vara efter olika individuell förmåga.   

d. Den nästan obegränsade kapaciteten för massproduktion av viktiga 
förnödenheter med den moderna tekniken gör det nu möjligt att, till en relativt låg social kostnad, tillförsäkra alla mat, bostäder, kläder och den minsta bekvämlighet som är nödvändig för att upprätthålla mänsklig värdighet. Den sociala solidariteten gentemot dem som verkar vara förlorarna i den ekonomiska kampen får av det skälet inte manifesteras i olika former av alltid förödmjukande välgörenhet, som ger upphov till samma slags onda, vars följder den försöker avhjälpa, utan genom en rad åtgärder som ovillkorligt garanterar alla, oavsett om de kan arbeta eller inte, en anständig levnadsstandard och utan att minska stimulansen till arbete och sparande. På detta sätt skulle ingen genom sin nöd tvingas 
cceptera förslavande arbetsavtal.   

e. Arbetarklassens emancipation kan bara åstadkommas genom att de 
villkor som skisseras i de föregående punkterna förverkligas utan att 
arbetarklassen ännu en gång får falla tillbaka i den ekonomiska politik 
som förs av monopolistiska fackföreningar, som helt enkelt till arbetets område överför de kränkande metoder som särskilt utmärker 
storkapitalet. Arbetarna måste åter få frihet att välja sina befullmäktigade ombud för att kollektivt förhandla fram de villkor på vilka de avser att utföra sitt arbete, och staten måste ge dem de rättsliga medel som krävs för att garantera att ingångna avtal hålls; men alla monopolistiska tendenser kan slås ned effektivt när de sociala förändringarna väl har genomförts.  Dessa förändringar är vad som behövs för att skapa ett mycket brett skikt av medborgare kring den nya ordningen som är intresserade av att upprätthålla den, och för att ge det politiska livet en fast prägel av frihet, fylld av en stark känsla av social solidaritet.  
På dessa grunder skulle de politiska friheterna verkligen få ett konkret innehåll för alla, inte bara ett formellt, eftersom medborgarna kommer att vara självständiga och ha tillräcklig kunskap för att utöva en effektiv och kontinuerlig kontroll över den styrande klassen. 
Det torde vara överflödigt att uppehålla sig vid de konstitutionella 
institutionerna, eftersom vi inte kan förutse de villkor på vilka de kommer att inrättas och fungera, utan vi kan bara upprepa det som alla redan vet när det gäller nödvändigheten av representativa organ för utformningen av lagstiftning, domstolarnas oavhängighet - som skall ersätta den nuvarande ordningen - en opartisk lagtillämpning, tryckfrihet och föreningsfrihet för att upplysa den allmänna opinionen och ge alla medborgare möjlighet att reellt delta i statens liv. Det är nödvändigt att närmare precisera idéerna när det gäller två frågor på grund av deras särskilda betydelse i denna stund i vårt land, nämligen förhållandet mellan staten och kyrkan och den politiska 
representationens form.   

a. Katolska kyrkan fortsätter orubbligt att betrakta sig som det enda 
fulländade samfundet, som staten måste underkasta sig, genom att ge den de världsliga vapnen för att ingjuta respekt för dess ortodoxi. Hon 
framställer sig som den naturliga bundsförvanten för alla reaktionära 
regimer, på vilka hon försöker profitera för att uppnå immunitet och 
privilegier och stärka sin egendom, för att på nytt sträcka ut sina tentakler mot skolan och familjens ställning. Det fördrag genom vilket Vatikanen slutit sin allians med fascismen i Italien måste utan vidare upphävas, för att statens fullständigt konfessionslösa natur skall kunna säkerställas och statens överhöghet över medborgarna entydigt slås fast. Alla religiösa trosinriktningar skall respekteras lika, staten får inte längre ha någon särskild budget för religionsutövningen, utan måste återuppta sitt uppfostrande arbete genom att utveckla en kritisk anda.   

b. Det korthus som fascismen har byggt upp med korporativism kommer att störta samman med den totalitära statens alla övriga delar. Det finns de som anser att man kan hämta material till den nya konstitutionella ordningen från dessa spillror i morgon. Det tror vi inte. I den totalitära staten är de korporativa kamrarna den stora bluff som kröner den polisiära kontrollen över arbetarna. Om de korporativa kamrarna ändå skulle vara ett uppriktigt uttryck för de olika producentgrupperna så skulle de representativa organen för de olika yrkesgrupperna aldrig kunna vara kvalificerade att behandla allmänpolitiska frågor, och i mer specifikt ekonomiska frågor skulle de bli till förtryckarorgan för de fackligt starkare grupperna. 
Fackföreningarna kommer att ha vidsträckta funktioner, som innebär 
samarbete med de statsorgan vars uppdrag är att lösa sådana problem 
som direkt berör fackföreningarna, men de skulle tveklöst utestängas från varje lagstiftande funktion, eftersom detta skulle kunna medföra en feodal anarki inom det ekonomiska livet som skulle sluta i en förnyad politisk despotism. Många som troskyldigt har låtit sig luras av myten om korporativism kan och bör vara attraherade av förnyelsearbetet, men de måste göras medvetna om det absurda i den lösning som de diffust har tänkt ut. Korporativismen kan inte ha ett konkret liv annat än i den form som härleds från de totalitära staterna, för att gruppera in arbetarna under tjänstemän som i den styrande klassens intresse kontrollerar deras alla rörelser. 

Fortsättning

 

Fortsättning