På svenska kallad för Gustavianska och Karljohanstiden och handlar då främst om åren kring 1810-1844. Andra namn som finns på epoken är nyklassicism, neoklassicism, nyantik, neoantik och novantik, som konsthistoriker anser jag att vi ska försöka göra begripligt för de som är intresserade, inte förvilla med mängder av begrepp för exakt samma period. Därför använder jag inte alla dessa, mer eller mindre passande benämningar. I fortsättningen kallar vi denna epoks konst för "Den Franska revolutionens konst".

Vi kommer att ta upp följande ämnen under Den Franska revolutionens konst:

• Vad är en kejsare?
• Krigssymbolism.
• Pelaren som maktens form.
• Återupprepningens kanon stärker makten.
• "Erant in quadam civitate rex et regina"
• Att inreda en ny värld i gränslandet mellan verkligheterna.

Den viktigaste personen under hela denna epok, eller rättare sagt denna epok är Napoleon. Det är Napoleons fantastiska geni som föder fram denna epoks konst, och hela världen bugar sig darrande inför den fullkomliga maktens inkarnat. Själva ordet kejsare är latin och kommer från Caesar, alltså från de Romerska kejsarna. Kejsaren är den benämning som ges åt den person som har mest makt över andra människor, dvs ett antal människor lyder en annan människas order. Det är Kejsaren och hans följeslagare som skriver den lagbok som avgör vad som är konst och vad som inte är konst, dvs vad som är rätt och vad som är fel. Den lagbok som Napoleon förmedlar till sina konstnärer är att glorifiera Kejsarens makt och rättigheten att utöva makten. Men tillbaka till: Vad är en kejsare. Napoleon hittade svaret i vissa attribut som mänskligheten "har lärt sig att acceptera", kejsarvärdigheten finns i antikens kolonnarkitektur. Den finns där därför att de gudomliga proportionerna finns där. Napoleon lät kröna sitt huvud med den krona som är kolonnordningens kapitäl, dvs kejsaren är pelaren som bär upp templet där offren sker. Kejsaren/pelaren är den som offrar Votivgåvorna/människorna till gudarna, samtidigt som kejsaren är den allmänrådande ordningen som samhället måste följa, för att garantera templets stabilitet. De gamla Gudarnas Votivgåvor börjar offras igen.

Den övertydliga krigssymbolismen som förkroppsligas i en byggnad som Neue Wache (1816-18, Berlin), bildar en pendang till den Mykenska Lejonporten (1250 fKr.). Dessa Cyklopiska murar blir en symbol för makthavarnas styrka och fullkomlighet. Det behövs bara ett ögonkast för att inse att deras kultur, civilisation är den som är mest lämpad att inneha makten. Konsten blir ett bevis för makthavarnas kompetens, konstnären blir bara maktens redskap. Det huggna stenblocket blir också den ultimata byggstenen i samhällskonstruktionen. Det består för "evigt", det går att lita på en konstruktion av sten, det är stabilt. Detta är i alla fall vad illusionen gör på de mänskliga betraktarna, men som vi alla vet ledde den Mykenska civilisationen bara till krig och förintelse, vilket också Napoleons civilisation ledde till.

Det är denna krigssymbolism som de flesta av dagens människor tycker är konst, alltså är Napoleons epok fortfarande pågående. Det är fortfarande vanligt att använda dessa krigssymboler för att skapa ordning i betraktarens medvetande.

Pelarens symbolism och makt är ett fenomen som återkommer i periodiska cykler genom hela konsthistorien. Urformen, de mest avancerade formerna, härstammar från den Neolitiska epokens resta stenar, transformationen går sedan genom alla epoker. Den Egyptiska Obelisken vars topp var tydligt markerad med guld, som skulle reflektera solljuset, den Minoiska labyrintpelaren vars topp var tjockare än basen, och den klassiska Grekiska vars proportioner har stiliserat toppen på pelaren till olika sorters kapitäl. Pelaren kan också vara kungens spira som den ultimata symbolen för makten, eller som trädalléer längs en viktig gata, som leder till en byggnad där det finns en person som har rätt att utöva makt över andra. En modern maktsymbol i pelarens tradition är Eiffeltornet i Paris, där maktruset har tagit nästan omänskliga proportioner. Sammanfattningsvis så är formen pelare en symbol för det manliga könsorganet.

Alla former som återupprepas uppfattas av en majoritet av människorna som vackra, men ointressanta. Alla former som bryter mot mönstret är intressanta men fula. Om vi analyserar Altes Museum, (Berlin 1824), så ser vi att pelarna är vackra men ointressanta, statyerna är dock fula men intressanta. Denna typ av kanon stärker makten genom att styra betraktarens medvetande. En domstolsbyggnad enligt återupprepningens kanon står för pålitlighet, sanning, rättvisa och ordning. Ett annat exempel är att jämföra ett ensamt träd vid en väg och en trädallé. Det ensamma trädet är fult men intressant, trädallén är vacker men ointressant.

Den romerske författaren Lucius Apuleius (som levde i Afrika) skrev den latinska romanen "Den gyllene åsnan" som troligen utgår ifrån muntlig berättartradition. Romanen börjar "Det var en gång i ett land en kung och en drottning", sagor brukar därefter inledas så. Berättelsen om Amor och Psyche ingår i Romanen "Den gyllene åsnan" och sägs handla om själens kärlek till kärlek, om vi tittar på Canovas Amor och Psyche (1787-93, som står i Louvren, Paris) så kan vi tydligt se den klassiska traditionens proportioner på figurerna, men vi kan även ana vad själen och kärleken är.

Möblerna består till hälften av sfinxer, gripar, delfiner och lejon och till andra hälften av mahogny och brännförgylld brons. Dessa två hälfter är uppställda mot varandra enligt de klassiska grekiska konstens proportioner. Inspirationen kommer från den utomeuropeiska konsten, tex. Ryssland, Nordafrika, Arabländerna, Nord- och Sydamerika. Grundidén med inredningen i rummet var att framhäva storslagenhet, exotism och overklighet genom illusion av proportioner. Inredningen utgick från det gränsöverskridande fönstret, den plats där betraktarens fysiska kropp befinner sig i rummet men själen är utanför fönstret på egna äventyr. Fönstret ramas in av gardiner som täcker ramarna runt fönstret inte själva fönstret, därmed framstår fönstret som mycket större än i verkligheten. Mellan fönstren hängde man en stor bronsförgylld spegel som sammanbinder fönstrena och får hela ytterväggen att flyta samman till en portal till en annan dimension, samtidigt som hela rummet blir dubbelt så stort i betraktarens medvetande. Under spegeln ställde man ett bord med marmorskiva och på bordet kandelabrar eller bordspendyl (bordsur med pendel). Under fönstret står det rygglösa taburetter med stoppad sits, så man kan sitta och se ut genom fönstret, längs väggarna ställer man fåtöljer och karmstolar. Vi kan ana en längtan ut i den exotiska främmande verkligheten bortom illusionerna. Men än så länge gör man stora bordsuppsatser (bordsurtout) bestående av en spegelbricka med brännförgylld bronskant, på spegelbrickan ställdes kristall, vaser eller kandelabrar och i vaserna hade man givetvis konstgjorda blommor. Eftersom allting står på en spegel så blir det dubbelt så stort, så många och det skapar en förträfflig illusion av rymd.