Detta förhållande avspeglade sig inte minst i språkförhållandena i båda rikena. I Finland förblev svenska officiellt språk och stärkte t.o.m. sin ställning gentemot finskan[Not], och i Sverige erkändes ännu finskan som ett minoritetsspråk med rätt att existera.
I den svenska riksdagen behandlades 1823 en skrivelse från finska bönder från gränstrakterna mot Norge. Skrivelsen hade tillkommit på initiativ av C.A. Gottlund, som dessförinnan besökt både de svenska och norska finnmarkerna. I prästeståndet upplästes skrivelsen av kyrkoherden och professorn Franz Mikael Franzén, numera väl mest känd som psalmförfattare. Han fogade till skrivelsen ett eget yttrande, där han betecknar sig själv som »född finne«. Han åberopade som exempel förhållandena i Finland, där det fanns finsk- och svenskspråkiga församlingar sida vid sida: »Dessa svenska församlingar i Finland skulle utan tvivel anse det för det grymmaste förtryck, som den mest barbariska despotism kunde uppfinna, om de skulle tvingas att lära sig ett främmande språk vare sig det finska eller ryska...«
En annan ledamot av ståndet, prosten Grevillius, instämde i Franzéns yttrande under hänvisning till, att också han var född finne[Not]. Utskottets yttrande var välvilligt, även om det aldrig kom att leda till några finskspråkiga församlingar. Det talar om »denna sista lämning under svenska spiran av ett troget och tappert folk«[Not].
Ännu vid riksdagen 1844 erkännes finska språket som ett inhemskt språk. I en riksdagsmotion framhölls den finska befolkningens (i Norrbotten) rätt till sitt eget språk: »Att tvinga invånare att övergiva sitt modersmål innebure tanken på ett förtryck det hårdaste, ett folk kan undergå.«[Not]
Detta tog sig också uttryck däri, att en hel rad böcker utgavs på finska språket genom myndigheternas försorg. En finsk almanacka från Haparanda horisont utkom från 1811 och med några års avbrott ända till 1918[Not]. Författningar och kungörelser översattes till finska, t.ex. folkskolestadgan. 1811 års kyrkohandbok utkom på finska 1817. Bland läroböcker, som översattes till finska, utöver katekesen, kan nämnas Odhners och Starbäcks historiska berättelser. De första årtiondena av folkskolans verksamhet ifrågasattes inte, att de finskspråkiga barnen i Norrbotten skulle få undervisning på sitt modersmål. Finskans ställning som officiellt minoritetsspråk framgick också av den finska texten på sedlarna ända till 1849.
Denna text är hämtad ur Per Jonssons föreläsning »Svensk överhet och finska undersåtar«, vilken tidigare offentliggjorts av Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, i skriftserien »Finsk-ugriska småskrifter«, häfte 8 (1991).
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)