Jens Böhn står oroligt och tittar ut över parkeringen. Publiken har börjat komma fast det ännu återstår två timmar till konserten. Hur många kommer; räcker parkeringsplatserna eller kommer folk att vända av besvikelse över att inte komma fram? 
– Det är fantastiskt, jag trodde aldrig att så många skulle komma, säger han och vinkar fram ytterligare en bil.

Det ser verkligen lovande ut. Den extra parkeringsplatsen i den gamla beteshagen är snart fylld och trängseln vid biljettkassan är stor. Trädgården utanför kvarnen fylls av publiken. Tusen personer, kanske mer, har kommit för att se konserten. Det är här framför den brusande ån som Sven-Bertil Taube snart ska stiga upp på scenen.
Det har varit mycket arbete före konserten. Bara scenen krävde en ansträngning utöver det vanliga. Bygdegårdsföreningen har samlat ordentligt med kraft för denna kväll. Det är det största evenemang de har vågat sig på och ingenting får gå fel. Jag räknar ihop till närmare 40 ideellt arbetande personer. Kanske är de fler. Några står och försöker få ordning på bilarna, andra kokar kaffe och serverar i kaféet. Ytterligare några motar bort de som inte har köpt biljetter. Före framträdandet.
– Vinden kommer från rätt håll, det blir bra ljud, säger Sven-Bertil Taube.
– Ja, det blir en perfekt kväll, säger Jan Hjalmarsson.
Båda är lugna väl medvetna om att vädret är viktigt. Trivs åskådarna känner sig artisterna på scen sig bättre till mods. Och är de i form ger de tillbaka en spelglädje som smittar av sig på publiken. De mörka molnen har dragit förbi, och solen skiner nu genom lövverket.

Allsångsledaren Hjalmarsson tar plats på scen
På slaget sju stiger Jan Hjalmarsson upp på scen i ljus kostym. Lite diskret men stilig för att visa att han visserligen leder orkester och sång, men inte är huvudpersonen denna kväll. Och innan huvudpersonen kommer värms publiken upp med "Damen i svart" mellan lite småprat. Publiken är genast med på noterna. Med gitarr i handen och klädd i röd skjorta träder Sven-Bertil Taube in, småspringande. Applåder, lite småprat och sedan är konserten igång. Det blir mycket prat mellan visorna. Små historier om hur visorna kommit till, hur det är att spela på Gröna Lund när regnet öser ner. Att övertyga publiken om att sommaren ändå är här. Det bekymret finns inte denna kväll.

Pausen är inte en rast för alla
– Vi tar en halvtimmes paus, så ni kan få i er lite värmande kaffe, säger Jan Hjalmarsson plötsligt från scenen.
– Herregud, hur många termosar har vi? Oron växer snabbt i köket innan alla inser att det finns och blir över. Kaffet är vägen till publikens gunst och alla måste få sin kopp. Årås Kvarn har förberett sig väl. Fyra stånd säljer kaffe och bullar; glass finns också. Därför blir inte köerna så långa trots allt folk.
– Vi är navet i hela arrangemanget, säger en leende Kurt Svalin från kaffebryggaren längst inne i köket.
Mitt på gårdsplanen sitter Sven-Bertil och signerar de skivor som säljs. Här är däremot trängseln stor. Pausen blir något längre än de uttalade 30 minuterna.

Det är över
Ett extranummer, följt av ytterligare ett. Klockan närmar sig halv tio och de sista tonerna ut Calle Schewens vals har klingat ut. På ett tyst, nästan omärkligt sätt lyckas de tusen personerna ta sig från Årås. Inga incidenter händer när bilarna kör iväg. Sven-Bertil står i sin loge och tittar ut. Han ser nöjd ut och skulle nog gärna vilja vara med och ta farväl. Men kan inte. Det är svårt att hålla en viss distans och samtidigt vara tillmötesgående.
– Vi hade en himla tur, det var en fin stämning, säger han. Allt är undanställt. Publiken har åkt, artisterna rest till nästa spelplats, de frivilliga gått hem. Kvar i mörkret står bara de mest involverade av arrangörerna.

Jesper Wasling
[Ulricehamns Tidning 1998]

Tillbaka
Startsidan
Artiklar

Läs mer av Jesper

Artiklar
Rävspel i Fristad

Magic Johnsson i M7

Sven-Bertil Taube på Årås

Gyllene stjärngods 

Ta dig ett vapen

Textilkonstnären i Böne

Sätt ljus på stan

Hopp för Afrika

Krönikor
Det fria hertigdömet