Under Borgens fästen fanns det en labyrint av gångar, katakomber, kryptor och fängelsehålor. Där i slottets undre värld, långt bort från solens heta strålar höll vampyrdrottningen Angela sitt hov. Hennes salar var fyllda av de vackraste föremål. Årtusenden av samlande låg bakom denna mängd ljusstakar, bord, stolar, pallar, tyger och en ofantlig samling av kristall och porslin.
Alla dessa ting fick drottningens hallar att likna de forntida konungagravarna. Ni vet, den sorten där konungen tagit med sig hela sitt hushåll i garven.
Tro inte att vampyrer är prylfixerade eller något, de är bara väldigt noga med att upprätthålla den image som de efter århundraden av slit har förskaffat sig. Vägen från att ses som ett motbjudande, blodsugande, zombie liknande odjur till stilfull gentlemannamördare var lång och svår, vampyrerna ville inte förlora sin status utan strid. Dessutom gillade de det, de är lite pedanta, en smula egna. Men underskatta dem inte, de är ett av de farligaste mörkersläkten, hade man en gång fått en vampyr på halsen blir man inte av med den i första taget.
I den största salen, mitt i mörkret bland alla ljusstakar satt vargherrens yngste son på en vacker gammal brudkista förstrött lekandes med en mardrömspärla och väntade.
Ett knarrande från emaljerade gångjärn ekade mellan väggarna och den ståtligaste av alla kistorna öppnades. Ur kistans sidendraperade inre steg Angela, en våg av ljus slog genom rummet och i ett andetag hade alla ljusen tänts.
Vampyrernas drottning sträckte behagfullt på sig och gäspade. Angela reste ur kistan medan hon lättsamt gled ur sin rubinröda negligé. Inte en lock av hennes mörkbruna hår hade glidit ur sin uppsättning trotts en hel dags sömn. Hon glodde irriterat på ett ljus som inte hade tänts samtidigt som de andra. Vampyren lyfte en perfekt, pärlemorsvit hand och knäppte med de långa fingrarna, det retliga lilla ljuset fräste till och tändes, Angela log belåtet. Hon lyfte armarna och kallade på sina slavandar, dessa spöklika varelser rörde sig likt skuggor mellan kistorna. De smög kring sin drottning med vida tygstycken för att dölja hennes kropp när de drog av henne det röda nattlinnet och klädde henne i en svart, figurnära klänning prydd av fjädrar, pärlor och ädelstenar. Hennes långa hår kammades sattes upp med hårnålar i guld, silver och elfenben. En svart mask räcktes henne, hon tog emot den och lyfte den till ansiktet, mästerverket var fullbordat. Först nu när hon stod där i all sin prakt fick hon syn på pojken som satt på brudkistan och tyst hade betraktat händelseförloppet. Hon sänkte masken och log mot honom.
”Jaså Tony, du har redan börjat spionera på damer medan de klär sig?”
”Jag vill inte direkt påstå att jag har spionerat på dig, jag satt helt synligt. Du såg mig bara inte. Dessutom är du ingen dam.”
Angela ormade sig fram till brudkistan.
”Inte det, vad är jag då?” Tony ryckte på axlarna.
”En riktig Vamp.”
”Åh, verkligen?” Angela rufsade lekfullt om hans hår och böjde sig fram för att kyssa honom på kinden. Tony försökte avvärja sig från vampens omfamning då en av hennes slavandar dök upp med ett skimrande vinglas till brädden fyllt av den tjocka, röda vätskan som var vampyrernas huvudföda. Angela smuttade på det och nickade nöjt, det var en perfekt årgång. Hon smälte ner bredvid Tony.
”Nå min favoritvarulv, hur har dagen varit? Tråkig och färglös som alltid kan jag tänka mig.”
”Ja, du var ju inte där.”
Tony lutade sig mot väggen och log skälmskt mot henne, Angela skrattade.
”Smickrare där, fortsätter du i den här stilen kommer du att kunna fånga vilket fruntimmer som helst enbart med vackra ord.” Pojken skakade på huvudet, han verkade inte riktigt ha samma dröm om sin framtid som hon.
Medan de andra vampyrerna steg upp ur sin dödslika sömn och började förbereda sig för en lång natt pladdrade Angela på. Hon talade om baler hon varit på, offer vars blod hon druckit, män hon förfört och de få som hon låtit sig förföras av. Tony lyssnade bara halvt till det hon sade, det hon talade om var typiska vampyr- och kvinnoting och han förstod sig inte på ens hälften av det.

Varulvar och vampyrer ser världen på så vitt skilda sätt att det ibland är som om de talade olika språk. Medan vampyrer var mycket noga med det finstilta var varulvar mer, ja mer "pang på rödbetan" så att säga.
Nog leker båda raserna med sina offer och byten, men vampyrernas lek är mer klassfull och mycket grymmare. Vampyrerna leker med sina infångade offer likt grymma barn med vingklippta fåglar. De finner sitt nöje och sin tjusning i det. Inte för att varulvarna inte kan vara grymma men för dem ligger tjusningen i själva jakten, de kan låta ett byte löpa bara för att få nöjet att jaga upp det på nytt. I vissa ovanliga fall kan de till och med låta bytet komma undan, men det var som sagt ytters sällan. Och då hade de ofta hunnit riva eller bita denne så att han eller hon vid nästa fullmåne måste genomgå förvandlingen likt alla de som drabbats av varulvssjukan. Den infödda varulven kunde anta sin vargskepnad vilken dag, eller natt de själva önskade. Men för att hålla oss till ämnet; varulvar leker sällan, de dödar.

Angela hade hunnit vara tyst ett bra tag innan Tony insåg att hon slutat tala. Han mötte frågande hennes blick. Plötsligt öppnade hon munnen och sade:
”Hur har du det med din far?” Frågan kom helt appropå och överraskade Tony totalt.
”Fint.” Klämde han ur sig till slut.
”Är du säker? Jag litar inte helt på det.”
Angela såg sorgset på Tony och lade mjukt en kylig arm kring hans axlar.
”Snälla, lilla, goa Tony, om det har hänt något, vad som helst! Då måste du berätta det för mig. Jag litar inte riktigt på din far, han må vara en stor krigare men han är inget vidare med barn. Om jag inte visste bättre skulle jag vilja påstå att han är rubbad.”
Tony ryckte till när hon sade det men Angela tycktes inget märka.
”Jag är den enda som han lyssnar på, förutom din mor men hon är alldeles för mesig för att våga stå upp mot honom. Och dina bröder,” hon rös. ”Dem ger jag inte ens levrat blod för. De är lika far din.” Tony gav henne en ilsken blick.
”Du har ingen rätt att säg inte så! Pappa han, han och mamma... Det var ändå mitt fel att...”
”Valp!” Angela spände blicken i honom,
”Försökt inte försvara din far, det förtjänar han inte. Inte för det här.” Hon rörde vid hans kind som börjat rodna till ett blåmärke. ”Jo, jag ser nog vad som har skett. Jag kanske gick för hårt åt mot din mor, men det Ulv gjort idag, det ska inte skyllas ifrån.”
Hon tog pojkens ansikte i sina händer.
”Tony, det var inte ditt fel, hör du det? Inget av det här är ditt fel. När du blir äldre hoppas jag att du kan stå emot din far. För så här kan det inte fortsätta.”
Hon kramade om pojken som under ett kort ögonblick försökte bestämma sig om han skulle dra sig undan hennes omfamning eller stanna kvar i den. Sedan rätade Angela på sig och sa;
”Du får ursäkta mig min vän, men nu kan jag inte förgylla din kväll längre. Balen får vänta, för det är någon som jag måste tala med.” Hon sträckte ut sina armar och på några få sekunder hade hon genomgått sin förvandling. Det var som att se ett tygskynke falla ihop och krympa samman, ena stunden stod där en kvinna och i andra svävade det en liten fladdermus strax ovanför golvet. Fladdermusen svept genom rummet en gång innan hon gled ut mellan gallren i ett fönster strax under taket. Hon följdes snart av de anda vampyrerna, en del som dimma, vissa som fladdermöss, andra som vargar och Tony var nu ensam i kryptan. Han svor för sig själv över att han ens kommit på tanken att försvara sin far för vad han hade gjort bara några timmar tidigare. Ulv förtjänade det inte.
”Din far älskar dig så mycket. Han tror att det han gör är för ditt eget bästa,” hade hans mor sagt när Tony sökt tröst hos henne. Ha! Vilken förälder som älskar sitt barn skulle misshandla det?
Vem? Tänkte Tony, far älskar mig inte, han hatar mig bara för att jag är “vek”. För att jag inte är lika perfekt som Bane eller Grendel. Nej, jag var en vilde och en stridslysten galning. Hur nu det går ihop, går det att både vara både vek och en stridslysten galning på en och samma gång?
Nej, var det något Tony hatade sin far för så var det dennes likgiltighet inför honom och Taliesin. Ulv tycktes ibland avsky Taliesin än mer än Tony, men honom kunde han bara låsa in i ett sjukrum och glömma bort. Tony var hela tiden närvarande, och ständigt lika avskydd.

Natten hade lagt sig över dalen, men det störde ingen utav Borgens innevånare som fortsatte med sina sysslor som om inget hade hänt. De flesta av dem var ju nattvarelser och mörkret bekom dem inte. Det fanns lyktor kringspridda i hela slottsträdgården, de var mest för syns skull, hälften fungerade inte ens. Men de som gjorde det lockade till sig nattfjärilar, myggor och andra nattkryp. Invid en liten halvt igenvuxen näckrosdamm stod en av dessa lyktor. På toppen av lycktstolpen satt det en lite elddrake och njöt av värmen från lyktans låga, då och då sköt den ut sin tungan och fångade in en nattfjäril i flykten, den satt sedan och tuggade på fjärilen en stund innan den sökte ett nytt offer. Under stolpen stod det en gammal stenbänk och där, helt omgiven av blomande azaleor, satt Tony djup försjunken i sina egna tankar. Han märkte knappt att någon annan kommit till den lilla dammen.
”Jasså, det är hit den lilla råttan smiter när han ska till att tycka synd om sig själv?”
Tony såg upp, ett stycke utanför ljuscirkeln stod hans äldre bror, Bane. När Tony såg vem det var vände han honom bara ryggen och muttrade:
”Vad vill du nu då?”
”Jag var bara nyfiken på vart du tog vägen efter din olycka.”
Bane satte sig bredvid Tony och flinade elakt mot honom.
”Och nu vet du, kan du gå nu?”
”Varför skulle jag göra det? Här är det så lugnt och stilla, jag tror nog att jag stannar ett tag till. Men gå du om du vill.”
”Kan man inte få vara i fred någonstans i detta förpestade råtthål?!” Fräste Tony och reste sig från bänken.
”Du tycker alltså att ditt hem är ett råtthål?”
”Ett förpestat råtthål. Ja, när det finns folk överallt som plågar mig enbart genom att vara i närheten.”
”Tillhör jag de personerna?”
”Just nu ja.”
”Åh, då borde jag akta mig, vem vet när du kan få ett utbrott, du sägs ju får våldsamma utbrott för ingenting.”
”Vem påstår det?”
”Vem? Far förstås. Han säger att du är för våldsam för att ens ha chansen att ärva titeln.”
”Som om jag brydde mig.”
”Det borde du.”
Tony gav Bane en mörk blick som tydligt sade honom att om han inte slutade med sitt pladder snart skulle det inte vara mycket kvar av honom inom den närmaste framtiden. Men Bane brydde sig tydligen inte om det, varför skulle han det föresten? Tony var ju så mycket mindre än honom. Han fortsatte obekymrat,
”Så, du oroar dig inte för att pappa skulle stryka dig?”
”Han har väl orsak att göra det, var det något mer?” Tony gjorde sig beredd att ge sig av. Han ville egentligen inte gå, det kändes som att bli fördriven från sitt eget revir. Men Bane var både äldre och starkare än Tony, en strid skulle bara vara dåraktigt att ta upp.
”Är du sur? Var inte det, det är inte mitt fel. Jag säger dig bara den nakna sanningen, om du inte tål den så har du dig själv att skylla.”
”Gör som du vill, så länge som du inte påstår att du inte njuter av att berätta det för mig.”
Bane log ett tunt men djävulskt leende.
”Men det gör jag ju, det finns inget roligare än att hacka på de som är svagare.”
”Jag vet att jag är vek, och du kan säga vad du vill till mig. Men akta dig så att jag inte får något utav mina världsberömda utbrott.”
Tony log sarkasmigt mot Bane. Den äldre brodern knäppte med fingrarna som om han just kom på något.
”Javisst jäklar, det hade jag helt glömt bort,” Bane suckade. ”Du har rätt, det är inte säkert att reta dig.” Han reste sig och fortsatte, ”jag får helt enkelt hitta någon annan att mobba.”
”Som vem då?”
”Tja, Taliesin brukar va´ kul att retas med. Alla vet ju att han är så svag och mjäkig att om det hade varit den gamla goda tiden skulle han ha blivit lämnad i skogen för länge sedan.”
Tony blängde på Bane, inte nog med att han skulle driva Tony från hans favorit ställe, han skulle ge sig på hans tvilling också.
”Du lämnar honom utanför allt det här, hör du det? Du ska inte gå upp till Taliesin och störa honom! Han behöver vila.”
”Ger du mig order?”
”Sluta fåna dig. Men om det är så som du vill ha det. Ja, jag beordrar dig att du lämnar min bror i fred!”
”Varför skulle jag? Tror du att jag är rädd för dig.”
”Det borde du vara.” Morrade Tony.
”Jaaasså? Men lär mig då att vara rädd för dig. Kom igen nu visa vad du har att komma med som man borde vara rädd för. Kom då, din lille lus!”
”Tvinga mig inte att göra något jag egentligen inte vill nu Bane. Du är min bror och jag tror inte att någon utav oss vill se följderna.”
Stora ord för någon som är så liten. Tänkte Bane och sade högt:
”Ah men, är du feg? Vågar du inte försvara din tvillingbror?” Tony stelnade till och Bane log överlägset.
”Ja, så är det! Du är för vek, du är alldeles för feg för att ta någons parti hela vägen ut!”
Tony gav sin bror en hotfull blick.
”Jag är varken feg eller vek.” Han darrade i hela kroppen av undertryckt ilska. Tony var ett pressat barn och nu hade Bane gått för långt, musklerna i den späda kroppen spändes och innan Bane hann reagera hade Tony kastat sig över honom med fullt utfällda klor. Hans trubbiga valpklor var inte något större hot mot Bane, men de gjorde ont. Den äldre brodern blev tagen med överraskning och helt bragd ur fattning. Efter ett par minuters strid föll de ner i dammen och striden hade säkert slutat där även om Ulv inte hade äntrat scenen just då.
”Vad i helvete försiggår här?” Vrålade han, Tony och Bane kom av sig och stirrade förskräckta upp på sin far. Ulv stegade fram till dammen och slet upp de båda pojkarna, han släppte Bane och vände sig mot sin yngre son.
”Din lilla odåga, jag har letat efter dig! Jag ville tala med dig om vad som hände tidigare idag, och så hittar jag dig i bråk med din egen bror!”
”Det var han som började!” Försökte Tony desperat.
”Må så vara, men du borde ha låtit honom hållas, han är din bror för helvete!”
Han släppte Tony och vände sig om. Han öppnade och knöt sina nävar ett par gånger medan han beklagande skakade på huvudet.
”Vad ska jag ta mig till med dig?”
”Ge honom vad han tål far!” Sa Bane engagerat.
Tony rös, ett straff till? Varför? Han ville inte straffas mer, han ville vara ifred, han ville leka och inte straffas mer. Egentligen trodde Tony inte att han skulle överleva ytterligare ett straff.
”Snälla pappa, lås in mig i ett rum eller sänd iväg mig, jag ber dig gör vad du vill, slå mig bara inte en gång till. J… jag tror inte att jag--”
Ulv tog sin sons ansikte mellan sina händer och såg in i hans gråtfärdiga ögon.
”Snälla far, jag menade inte att göra någon illa, jag lovar att bättra mig. Jag svär att jag ska lugna mig och alltid lyda och...och dessutom så...”
Pojkens röst stockade sig. Ulv smekte mjukt Tonys kind.
”Jag tror dig Tony,” sa han. ”Och jag vet att du vill och kommer att bättra dig. Men du måste ändå bestraffas för det du gör, annars lär du dig aldrig.” Bakom dem stod några ur Ulvs hushåll, de hade hjälpt honom att söka efter pojkarna, nu rörde de oroligt på sig och undrade vad som kulle hända nu. Då gav Ulv pojken en örfil och Tony stupade, han gnydde tyst där han blev liggande på marken. Ulv reste sig som för att gå, men snodde plötslig runt för att ge sin son ännu ett slag. Men hans attack stoppades av en stor pälsklädd varelse, det var Freke som skyddade Tony med sin egen kropp. Ulv hejdade sig och såg förvånat på vargmannen.
”Flytta på dig Freke, jag har inget otalt med dig.”
”Jag flyttar mig inte, du har höjt handen mot den här pojken en gång för mycket.” Frekes röst var spänd och orden lät som ett hot. Ulv blev förvånad över sin tjänares tal.
”Du vågar ifrågasätta mitt sätt att skipa rättvisa?”
”När det gäller pojken: Ja. Det är mitt jobb att skydda honom.”
Ulv glodde ilsket på vargmannen, han slöt ögonen och svalde.
”Då så, eftersom du sätter dig upp mot din herre bannlyser jag dig från dalen!” Freke ryckte till.
”För all framtid?” Ulv tänkte efter en stund.
”Nej, du har tjänat mig väl. Därför ger jag dig en bannlysning på tio år och makten nåde dig om du kommer i närheten av dalen innan din tid är ute. Gå nu!”
Freke gav sin härskare en vass blick och försvann sedan in bland grönskan. Ulv vände sig sedan mot sin son.
”Och vad det gäller dig, valp, så har jag fattat ett avgörande beslut.”
Han vände sig mot de andra: ”Kan ni lämna oss ensamma!” De församlade började långsamt att ge sig av.
”Du stannar här, Kattjina, jag har ett uppdrag till dig.”
Den lilla kattkvinnan steg fram och bugade sig för sin härskare.
”Jag är här herre. Befall, jag lyder.”
”Jag vill att du ska föra denne, vår son, långt bort ifrån dalen till den gamla släktgården i Salemas skogar. Där skall du hålla honom och lära honom allt en varg bör kunna. När ni återvänder om, låt oss säga fem år, då vill jag se att han förvandlats från ett oresonligt barn till en lovande jägare och krigare. Efter det skall andra ta vid i hans träning.”
”Jag ska lära honom allt jag kan, om inte mer ers nåd. Men, ers nåd?”
”Ja?”
”Det finns vissa ting som inte jag kan lära honom, därför ber jag...”
”Vad?” Kattjina svalde,
”Jag ber om att få ta med Freke i detta uppdrag. Han utvaldes av er maka att skydda pojken, låt honom fortsätta sin svurna uppdrag även i exil.”
Ulv såg på den lilla röda kattan, sedan slog han ut med armen.
”Skynda ikapp honom då, och säg honom att han måste fullfölja sitt löfte till min hustru. Men exilen är inte benådad. Ge er av!”
Kattjina bugade sig ännu en gång.
”Jag lyder min herre.” Hon vände sig mot Tony, ”kom nu valp, vi ger oss av.”
Pojken reste på sig. Han såg frågande på sin far och följde sedan efter Kattjina in i det blomdoftande mörkret.
Ulv stod stilla och såg efter dem, han undrade om han handlade rätt. Något liknande hade aldrig tidigare skett i dalen. En härskare som förvisar sin närmste tjänare och sedan visar bort sin egen son. En skugga föll över honom.
”Varför gjorde du så, min vän?” Frågade skuggan.
”Vad då?” frågade Ulv och vände sig mot skuggan som visade sig vara Angela.
”Varför sände du iväg honom?” Undrade vampyren, Ulv suckade.
”Jag insåg just varför jag har sådana problem med valpen.”
”Jaså, och vad beror problemet på?”
”Som varje härskarfrände sagt mig, jag har spenderat alldeles för lite tid med hans undervisning. En varg som inte undervisas om sitt rätta platts bland sitt folk blir oregerlig och störande. Men nu ska han få den utbildning som en son till Varghärskaren förtjänar. Jag tror att en tid utanför dalen skulle kunna vara honom till nytta.”
”Du tror alltså att utlandsstudier skulle hjälpa?”
”Det är jag säker på.”
”Det finns sår i hans skäl som kanske inte kommer att läkas av detta. Hur blir det med dem?”
”Det kan bara ödet utvisa,” mumlade Ulv. ”Och nu ska jag försöka få svaret den frågan.”

Bland bergen i dalen låg det små helgedomar utspridda, ett av dem var Ödestemplet. Det var en klotformad stenbyggnad med en rund ekdörr. Till detta tempel vände sig de som ville få kunskap om vad framtiden hade att erbjuda, men det var sällan de blev klokare för det. Svaren som gavs var alltid mycket gåtlika och tvetydiga, man kunde aldrig vara säker på hur de skulle tas. Allt berodde på en själv vilket öde som väntade en, det var sökarens egna val som ledde honom eller henne på livets väg, varje val var en vägkorsning och bara Ödet visste vart vägarna ledde.
Ulv hade bara vänt sig till Ödestemplet en gång tidigare. Det var när han själv skulle bli härskare, men nu kom han dit för att få svaret på en helt annan fråga.
Vargherren gick fram mot byggnaden, den var bevuxet av lavar och mossor. Det påminde mer om en liten kulle än ett tempel. Han tog ett djupt andetag och sköt upp dörren, utan att tveka steg han in i templet. Mitt i rummet stod det en stenplatta vilken balanserade på tre mindre stenar. På detta enkla altare stod det ett litet vaxljus. Ulv tände det och föll på knä framför stenaltaret. Ljuset brann med en klar, liten låga som var den enda ljuskällan i hela helgedomen. Ulv böjde huvudet och sade.
”Jag besvär dig; Kraften som finns i allt liv, Makten som styr allt. Jag ber om att få möta Ödet, ty de tre ödeskrafterna är de enda som kan hjälpa mig och stilla min oro. Jag ber dem att stiga in i detta tempel och besvara mina frågor.”
Vi är redan här, Ulv av Lupera. En trio av röster svarade honom. Ulv höjde blicken och såg en skepnad klädd i en eldröd kappa, huvan täckte dess ansikte vilket gjorde det omöjligt att avgöra anletsdragen. Skepnaden tycktes ge ifrån sig ett inre klarrött sken. Det var en Budbärare som stod framför honom.
Budbärarna var Maktens språkrör och den rödklädda talade för Ödet och Framtiden. Den var de tre ödesgudinnorna som så många religioner talat om.
Vi hälsar eder välkommen Varghärskare, det var längesedan ni sökte vår rådgivning. Vi skall göra allt som strå i vår makt för att hjälpa eder och besvara edra frågor. Sa den med sina tre röster.
”Jag ber er, säg mig bara vad som kommer att hända mina barn, vem jag ska välja till arvinge och ifall jag har fattat de rätta valen på senaste tiden? Gör jag rätt när jag sänder iväg min yngste son och mina närmsta tjänare?”
Budbärarens kappa fladdrade i en vind som inte borde vara där.
Makten har redan valt ut din efterträdare, han har varit utsedd sedan födseln.
”Vem!? Jag måste få veta vilket av mina barn som är den utvalde, jag vill inte träffa fel val!”
Skepnaden rörde lite lätt på huvudet, Ulv tyckte att det såg ut som om den lade det på sned, han kunde känna dess blick borra sig in i honom och han rös.
Ni har inte insett det ännu? Sa den förvånat, sedan rätade den på sig och fortsatte;
Makten är inte alltid tydlig med i detta fall har den varit det. Varelsen skakade på huvudet, sedan höll den ut sina armar och talade på nytt,
Hör oss, ty detta är vår förutsägelse om de två möjligheterna. Den som ärver dig skall bli en god ledare för sitt folk, han kommer att skapa en trygghet som de aldrig tidigare känt. Han kommer att stå folket närmare och förstå dem bättre än någon av er tidigare har gjort. Han kommer att bli den som leder dem in i en tidsålder av fred och förena de olika flockarna.
Ulv andades lättat ut. Trots hans farhågor såg det ut som om han skulle få en god efterträdare. Då höjde Budbäraren varnande ett finger.
Men fatta ett felaktigt beslut och den nye Herren skall istället bli den som leder folket i förödelse. Han blir den grymmaste av Vargfolkens herrar. Han kommer att härska utan kärlek och förståelse för sitt folk. Han kommer att leda dem in på hatets och ondskans väg. Allt beror på dig! Trots allt så är det du som fostrar honom. Det är du som bär ansvaret.
Den korsade sina armar och fortsatte: Lyss till oss Ulv av Lupera, här är din profetia. Vi ser en strid mellan syskon, ett brodermord. Den nye härskaren har blod av sina egna på sina händer, detta blod skall även ha släckt hans törst och mättat hans hunger. Jag ser en döende fader och mordet på en syster. Du kan förhindra detta Ulv Af Lupera. Kraften kommer att kämpa för sin utvalde, du vet att den inte skyr några som helst medel. Dess utvalde kommer att bestiga tronen, men om det blir i blod eller fred är det enbart du som avgör. Budbäraren förde in sina händer i dräktens långa ärmar.
Ödesgudinnorna tvinnar sina trådar, väver sin väv och spinner sina nät, ingen kan stå emot dem. Men deras utstakade väg går ändra från lycka till sorg, från förtvivlan till hopp. Det är ni som väljer vägen. Välj vist för edert folks skull, och edra barns.
Ulv öppnade munnen för att säga något men skepnaden drog sig undan. Det röda skenet flammade upp och Budbäraren var borta. Vaxljuset hade brunnit ut och Ulv af Lupera, härskare i tolfte ledet var ensam i mörkret.

Det tolfte riket närmade sig så sitt slut, det var nu bara tio och ett år kvar.