För oss med ögon känsliga för grönt.

  Nygamla nyttigheter.

För att må bra behöver vi äta en kost som innehåller kolhydrater, proteiner, fett, vitaminer och spårämnen. Det känner de flesta människor till. Men vi behöver också hjälp av en väldig massa bakterier, för att vara på topp och inte känna oss hängiga eller rent av bli sjuka. Vårt tarmsystem har sin egen bakterieflora. Det innehåller massor av  bakterier bl a  av arterna Bifidus och Acidofilus. De hjälper till att  bryta ner den mat vi äter och skydda oss mot attacker från sjukdomsframkallande, bakterier. Numera finns det, förutom naturliga råvaror, flera olika livsmedelsprodukter, sk Probiotika, som alla påstår sig kunna förbättra bakterie-floran. Hur fungerar de egentligen?

Först och främst måste de kunna passera  magens sura miljö och komma ner i tarmen någorlunda helskinnade. Väl nere, ska de på olika sätt förhindra tillväxten av andra, skadliga, bakterier, som bildar toxiner (bakteriegifter) och därmed skadar tarmens väggar. Idag finns det flera mejeriprodukter som marknadsförs som  Probiotika. Probiotiska livsmedel är odlingar  av levande mikroorganismer som positivt påverkar tarmens bakterieflora .  De tränger helt enkelt undan  sjukdomsalstrande bakterier på olika sätt och förstärker på så sätt det egna försvaret.

Kan man förbättra tillvaron för de nyttiga bakterier man redan har i tarmen? Jepp, det går faktiskt att "mata" sina nyttiga  bakterier med särskilda kolhydrater som  kallas oligosackarider. Oligosackariderna bryts inte ner i magen och når tjocktarmen i sin ursprungliga form. Det är bl a dettta som skiljer dem från andra kolhydrater. Väl i tarmen göder oligosackariderna de "nyttiga" bakterierna och gör så att dessa växer och frodas. Lite förenklat kan man säga att  oligosackariderna är favoritmat för de nyttiga tarmbakterierna som t ex Bifidus och Acidofilus.

Var kan man då hitta oligosackarider? Vad ska man äta för att få i sig dessa nyttiga kolhydrater? Några exempel på livsmedel som härbärgerar den här typen av sackarider  i hyfsad mängd är bananer, sparris, lök och russin.  Men Jordärtskockan är i en klass för sig själv. Den består till nästan 70 %  av oligosackariden Inulin,  som är  ett perfekt tillskott för att gynna de nyttiga tarm-bakterierna. Livsmedel med den här ( för Probiotika gynnsamma ) egenskapen kallas Prebiotika.

                                  VÅR BORTGLÖMDA SUPERKNÖL.

Få grönsaker är mer lättodlade än jordärtskockor. Den saken är klar. Man kan i princip trycka ner en rotknöl var som helst i trädgården - på hösten, vintern eller våren, who cares?  -  och sedan lämna den helt åt sitt öde. Inte gödsla, vattna eller nåt annat trams. Framåt  oktober, november har du minst ett halvt kilo kockor där du satte din knöl, var så säker.

Och ändå är jordärtskockor bland det dyraste som finns i grönsaksbutikerna. Om man överhuvudtaget får tag på några. Kilopriser på uppåt hundralappen förekommer. Hur går ekvationen ihop? Fråga inte mig.  Har ingen aning. Vad jag däremot vet är att den kära kockan hade en ovanligt intressant historia bakom sig, innan den letade sig hit till vårt kära fosterland några decennier innan potatisens ankomst. Okej, här kommer storyn i korta drag:

Redan de gamla grekerna...nej, förresten stopp ett tag. Det var ju kronärtskocka de käkade. Vilken för övrigt inte alls är släkt med jordärtsditon, även om de smakmässigt påminner om varandra. Kronärten är en tistelart, jordärten släkt med solrosen. Vilket också framgår av dess latinska namn Helianthos tuberosum. Som direktöversatt betyder "solknöl", eller nåt liknande.  Hursomhelst, låt oss glömma de gamla grekerna. Kockans vagga står att finna på andra sidan jordklotet, i Amerika närmare bestämt. Här fanns många kulinariskt sinnade indianstammar, både i syd och nord. Och de var ju,   som bekant, ena hejare på att odla. Tomater, gurka, potatis, tobak...you name it! They sure had it.

Hur kom kockorna  hit då? Tja, ingen kan med säkerhet säga varken var, när eller hur de anlände till vår svenska fosterjord.  Förmodligen dock minst ett halvsekel innan Jonas Alströmer introducerade potatisen runt 1725. Redan i början av 1600-talet hade nämligen en fransk upptäcktsresande, Samuel de Champlain, bjudits på "solrötter", som de nordamerikanska indianerna plägade kalla rotknölarna. Inte så tokigt namn förresten ; blomman ser onekligen ut som en liten sol där den sitter högst upp på stjälken. Ibland nästan tre meter ovanför markytan.

Champlain blev stormförtjust och tog med sig massor av knölar tillbaka till Frankrike. Snart blev det grödan på modet i den franska huvudstaden. I samma veva hade en annan fransk  upptäcktsresande visat fram några hemseglade, livs levande exemplar av en brasiliansk indianstam, Topinamburer, inför den franske konungen och hans hov. Indianerna kunde med hjälp av teckenspråk förklara att knölarna de bjöds på   funnits i de brasilianska skogarna "ända sedan världen skapades". Kungen döpte nu genast kockorna till Topinambours och det förblev det franska namnet.

I England döptes rotfrukterna  hastigt och lustigt till Jerusalem Artichokes, efter en slarvöversättning av italienskans namn  :  Girasola articiocco. Vilket helt enkelt betyder nåt i stil med "kockor som vrider sig mot solen"( Italienarna  tyckte smaken påminde om Kronärtskockor, och växten är ju som alla i  solrosfamiljen mycket ljusälskande.) På några årtionden spreds de över hela Europa,  också upp till Skandinavien. Men här har de inte på långa vägar blivit lika populära som på kontinenten. Då och då har de poppat upp som delikatesser på restaurangborden, men ute i stugorna händer det mycket sällan att kockorna hamnar på tallriken.

En liten varning dock på slutet, till alla er som  blivit sugna på att pröva kockan. Ta det nätt i början. Knölarna kan liksom ärter, bönor mm, ge  magproblem för den ovane. Börja med mindre mängder, sen kan ni efterhand stuva in så mycket som plånboken tillåter.

                                   "Functional Food"

I början av 90-talet introducerades för första gången begreppet Functional Food i Sverige.Det var genom en liten entusiastisk japansk grupp, bestående av representanter för forskare och  industri som reste  runt i Europa och informerade om de nya livsmedelsprodukter som var på gång.  Trenden anammades snabbt av svenska företag i branschen och beteckningen Functional Food har sedan år för år kommit att tillämpas på en ökande flora produkter, både inhemska och utländska.

Uppfattningarna om vad begreppet faktiskt står för har varit många under det senaste decenniet. Nyligen kom ett beslut från Tekniska Nomenklaturcentralen som tillsammans med Svenska Läkaresällskapets kommitté för medicinsk språkvård tagit fram och enats om den svenska termen "mervärdesmat". Man menar att denna beteckning är "ett kort och bra uttryck som sammanfattar det viktiga i definitionen mer värde än näringsvärde".

Nå, hur ska den här mervärdesmaten vara funtad då? Så här svarar livsmedelsbyråkraterna i Sverige:

" Produkterna skall fungera som konventionella livsmedel. De skall således vid normal, regelbunden konsumtion kunna ingå i en från näringssynpunkt rekommendabel kost. Påståenden i kombination med produkt skall vara godkända av behörig myndighet och detta skall framgå av en särskild märkningsuppgift. Produkterna skall ha en vetenskapligt dokumenterad hälsoeffekt. Det skall av uppgifter på förpackningen framgå vilken denna hälsoeffekt är. I samband med godkännandet tar man ställning till sammansättning, användnings-område och säkerhetsdokumentation. Produkterna får inte vara läkemedelsliknande – tablett, droppar, kapsel – utan skall vara ett ’vanligt’ livsmedel: margarin, knäckebröd, frukostflinga, filmjölk etc."

EU-byråkratin jobbar naturligtvis för högtryck på att lägga fram en heltäckande definition. Vid ILSI (International Life Science Institute) har man bedrivit det EU-finansierade projektet FUFOSE (FUnctional Food Science in Europe) för att klarlägga de vetenskapliga aspekterna av området. Detta projekt presenterar de huvudsakliga områden där Functional Food kan komma att spela en intressant roll. Man skriver bland annat att produkterna ska :

 "...reglera biologiska försvarsmekanismer, förebygga specifika sjukdomar, förbättra tillfrisknande efter sjukdom, kontrollera mentalt och fysiskt välbefinnande och sakta ner åldrandeprocessen. "
 

Alltmedan byråkrater över hela vårt klot gnuggar sina geniknölar  när de försöker finna definitioner på livsmedelsindustrins nya produkter, undrar jag stillsamt om det inte ligger en ganska djup sanning i det franska talessättet: " Plus ca change plus cést la même chose." Fritt översatt: "Ju mer det förändras, ju mer blir det samma sak".

Bakteriekulturer- för det är ju det saken handlar om i 90 % av Functional Food produkterna - det har ju vi människor ätit i tusentals år: Fil, youghurt, surkål...listan kan göras lång. Och kolesterolsänkande livsmedel, vilket i stort sett utgör resten av FF produkterna, det har vi fått i oss lika länge - i form av havre. Utgrävningar i området där det forna Mesopotamien låg, visar att havren fanns med bland de första grödor som överhuvudtaget odlades. Det finns belägg för att havren uppskattades som föda redan för 10 000 år sedan. Functional Food har alltså några år på nacken.