Lönar det sig att byta kön?

Lönar det sig? Blir livet bättre? Jag kan inte svara för någon annan, det är definitvit något man måste komma fram till själv, men jag kan berätta om sådant som jag och andra diskuterat genom åren. Låt mig ta upp några problem och glädjepunkter.

Föräldrar

I slutänden får de flesta transmän sina föräldrars stöd, men många föräldrar har i början svårt att acceptera könsbytet, trots att de vanligen är de enda som verkligen har haft en chans att förstå problemet under lång tid och som ända sedan transmannen var 3-4 år har sett att detta är ingen vanlig liten flicka. Föräldrar kan också vara ansträngande för nerverna eftersom det nästan alltid �r de som har svårast för att lära sig det nya namnet och för att säga "han".

Ett annat problem är att föräldrar ofta känner skuld och frågar sig om de gjort något fel. Det kan vara svårt att visa rätt takt och ton, när man själv är överlycklig över att vara sig själv, och föräldrarna är olyckliga för att de undrar över om de gjort något fel. Med fel menar jag att en del tror att de kunnat hindra att barnet blev transsexuellt och därför känner sig misslyckade, eller de kan känna ånger över att de orsakat barnet så mycket lidande genom att försöka tränga in det i den könsroll det inte känner sig hemma i. Jag kan bara rekommendera att man pratar mycket med sina föräldrar. Vänta inte på frågorna utan berätta, trösta, lugna. Förklara att man inte har några svåra tankar om det som varit utan istället bara gläder sig åt att det nu känns bra. Du har just kommit igenom din kris, gjort din coming-out och ser ljuset, dina föräldrars kris har emellertid just börjat, och de behöver också tid att vänja sig.

Vänner

Nästan ingen transman jag pratat med har förlorat någon vän på grund av könsbytet. Det var definitvt en av de saker jag var mest rädd för innan, hur mina vänner skulle ta det. Många var förvånade, ännu fler var inte alls förvånade. Några var lite frågande, många var översvallande positiva. Ingen tog avstånd från mig. Riktiga vänner ser människan bakom huden. Många har visserligen inte tänkt på att man skulle kunna tänkas vara transsexuell, men de blir inte ett dugg förvånade när man säger det, för man har i regel strött bevis om sig i åratal.

Arbetskamraterna.

Också här berättar transmän framgångshistorier. Arbetskamraterna tar det bra och accepterar efter en inledande förvåning utan vidare nytt namn och nytt utseende. Egentligen inte såå märkligt, man är ju där för att utföra ett jobb, hur man ser ut eller vad man heter spelar ingen roll. Knivigare kan det bli om man vill söka ett nytt jobb. Många är osäkra på vad ett könsbyte betyder, och tar det säkra för det osäkra och anställer inte transfolk. De flesta transmän jag känner har dock jobb och karriär, "socialfall" finns det inte många.

På mitt jobb (ca 200 anställda) tog det alla bra. Männen och utlänningarna klarade namnbytet utan problem, kvinnorna har det tyngre, tydligen. Jag trodde innan att det skulle vara tvärtom, men man lär så länge man lever.

Partner

Inte för att jag har tillgång till någon officiell statistik, men mitt intryck och vad många andra sagt mig, är att oavsett om transmannen hållit ihop med en kille eller en tjej, så är chanserna ungefär 50-50 att det håller genom könsbytet. Om transmannen levt med en lesbisk kvinna, möts hon ju inte bara av problemet att hennes partner kommer att ändra utseende och kanske ändra sig till sättet (vanligen blir man lugnare, får större självförtroende och/eller blir mer utåtriktad av testosteron) , utan hennes identitet blir också ifrågasatt. Hon har kanske fått kämpa hårt för att bejaka sin homosexualitet, hon har sina vänner i det lesbiska lägret, och känner sig främmande för heterolivet. När transmannen börjar uppfattas som man blir hon plötsligen inte ett dugg "queer" i omgivningens ögon utan är som vilken vanlig heterotjej som helst. Kan vara tungt efter att hon fått kämpa för att känna stolthet som lesbisk kvinna.

På samma sätt kan det vara tungt för heteromannen att plötsligt finna att han i omvärldens ögon lever i ett bög-förhållande. Många inser i alla fall efter att ha kämpat med sig själva ett tag att det är människan inuti de älskar, och han ändrar sig ju inte, även om förpackningen blir annorlunda.

Sex

Det finns två aspekter på det här. Om man vant sig vid att man kan hoppa i säng med kort varsel med vem som helst när man har lust, så inträder förmodligen en negativ förändring. Jag menar inte att man nödvändigtvis behöver ha gjort det i tid och otid, men man kan ju ändå ha haft ett okomplicerat förhållande till sexuella kontakter. Eftersom man som transman alltid måste avslöja att man är TS innan det kan bli något skoj av, och de flesta inte är så pigga på att avslöja sitt förflutna för vem som helst, så blir sexlivet vanligen mindre spontant. Man vill ha tid att lära känna partners innan man talar om för dem att man är TS, och innan man gjort det så blir det inga sängäventyr.

Den andra aspekten är rent teknisk. Om man låter operera sig en fullstor penoid, vad klarar då en sådan av? Här i landet så opereras ju ingen förstyvning in alls, utan ett samlag med penetration kan bara genomföras med stödkondom. Dessvärre känner jag fortfarande ingen som provat detta och berättat hur det är. För den oerfarne kan det vara svårt att förstå vad som är skillnaden mellan stödkondom och dildo...men, sorry, jag avviker från ämnet. För de homosexuella transmän som har silikonstav eller pump inopererad kommer det emellanåt som en besvikelse när de inser att den medicinska vetenskapen inte förmår göra en penoid som håller för analt samlag. Det är för övrigt si och så med hållbarheten vid vaginala samlag också. Jag känner en transman som berättat att hans silikonstav brutit igenom huden. Något som jag föreställer mig som både smärtsamt och avtändande.

Sedan är det ju det där med operationsresultat (Lista med länkar ). Den som känner sig avskräckt är ursäktad. Jag har genomgått och tänker genomgå fler operationer, men för det första är väl de svenska metoderna inte världens absolut bästa ( inte de sämsta heller, men...) för det andra uppfyller de hur som helst inte ens innersta drömmar, utan de är bara nödvändiga steg för att göra livet drägligare att leva.

Ja, jag borde kanske till tröst nämna att de flesta transmän jag känner har hittat någon att hålla ihop med, så det finns ingen anledning till förtvivlan.

Har det lönat sig för mig?

Oooh, ja! Livet efter ett könsbyte är inte ett paradis. Man blir inte av med sina dåliga vanor, arbetet är lika tufft som förr - det mesta förblir som förr, men det är en enorm LÄTTNAD. Att inte längre behöva spela teater, att inte längre från välvilliga föräldrar, släktingar, vänner och arbetskamrater bli trängd in en riktning som man inte vill gå. Jag tror också att min omgivning känner samma lättnad. Att det var fel på mig har man ju alltid vetat, nu vet man vilket fel och hur man ska förhålla sig till det.

Partner var för mig inget problem, för jag hade ingen. Sängsällskap hade jag inte heller lyckats med innan jag började med hormoner, så där fanns heller inget att förlora. Jag har definitivt bilivit mer utåtriktad och mindre feg. Livet är verkligen mycket, mycket lättare. Jag är fortfarande en patologisk pessimist, men de höstdepressioner som förr plågade mig, alla tankar på livets snara slut, de är helt borta.

Startsidan

Vem är Dr Olof?

Liten transordlista

Chattar och mailinglistor där man kan träffa på mig.

Utredningsgången för könsbyte i Sverige.

Lönar det sig att byta kön? Olof

Lönar det sig att byta kön? HBK

På hjärnskrynklarens schäslong.

Transman i föreningslivet.

Några länkar jag gärna rekommenderar, för den som vill veta mer.

Att injicera testosteron

Saker som väl varje transman någon gång måste fundera på.

Frågor och svar