Lönar det sig att byta kön?

A second opinion - H.B.K.:s uppfattning

Jag bestämde mig för att anpassa mitt yttre kön till mitt inre, och det var helt klar rätt beslut för mig, men måste det vara rätt beslut för alla transsexuella?
Nedan en text som tvivlar. Den som kan läsa tyska bör absolut läsa originalet på h.b.k. egen sida här:  

H.B.K.:s förord

Varning. Detta är den personligaste texten på min hemsida! Inte bara för att den avhandlar mina helt peronliga överväganden och fördommar, utan texten har också en förmåga att få transsexuella att känna att deras vägval blir angripet. Detta är inte oavsiktligt, men ska snarare uppfattas som ett politiskt ifrågasättande, inte ett personligt.

Om mig

Mitt förhållande till det kön jag "fötts in i" är motsägelsefullt, och det har varit så, så länge jag kan minnas. Det går tillbaka ända till två-tre-årsåldern. Inte för att jag inte visste att jag "egentligen" var en flicka, men allt inom mig gjorde uppror emot det.
Utrustad med ett utpräglat realitetssinne, matematisk begåvning, stark personlighet och livlig fantasi accepterade jag att vara en flicka, men konfronterade samtidigt min omgivning med att inte vilja vara det, och utforskade alla av samhället accepterade och oaccepterade vägar att slippa vara det.
Formerna för detta utåt så uppenbara uppror och min inre kamp med mig själv förändrade sig genom åren. Likaså varierade mitt inre behov av att ta itu med problemet och behovet av kroppsliga förändringar.

Är jag ts?

Hade man talat om för mig att en könsanpassning är möjlig, när jag var tre år eller när jag var tretton år, så hade det knappast varit någon fråga om hur jag hade valt. Jag hade bara frågat: "när kan jag sätta igång?" och informationer om inte fullt funktionsdugliga penoider hade jag bara kommenterat med ett "okay, det fattar man ju!". Så mycket sagt om det rent medicintekniska.

I åttan skulle vi enligt DDR:s biologi-läroplan ägna oss åt människans kön och sexualitet. Jag fann inte ämnet särskilt intressant, eftersom min mamma redan hade försett mig med stapelvis av sexualupplysningslitteratur. Det handlade alltså för mig om ett helt normalt ämne och allt detta tekniska snack om livmoder och fortplantning och befruktning o.s.v. var inte nödvändigtvis något jag hade ett brinnande intresse för.
Ändå fanns där två saker som jag grubblade över: För det första slogs tanken att "jag är intresserad av pojkar alltså måste jag väl ändå vara en flicka" med "om jag vore en en pojke, så vore jag bög - än se'n!?" och för det andra dök det plötsligen upp ett nytt begrepp mellan de två könen "hermafrodit": Kanske var det det jag var och mina klasskamrater var också nästan helt säkra på att så måste det vara...
Medan jag fortfarande diskuterade "normal" mot "dubbelt onormal" (i statistisk mening) med mig själv, berättade jag för min mamma om min slutsats att jag var hermafrodit.
Många veckor senare och helt utan förvarning fick jag erfara samhällets reaktion på det medicinskt möjliga: När jag en eftermiddag mötte min mamma vid läkarstationen där hon arbetade, tog hennes chef mig åt sidan och höll en kort föreläsning över ämnet "inbilla dig inte att det är så enkelt". Hon talade om socialt utanförskap, problem med myndigheter, o.s.v.. Slutresultat: Samtalet gjorde precis det intryck på mig som avsågs. I forstsättningen övertog mitt "sinne för realiteter" kontrollen över hela frågeställningen.

Fortfarande idag, ca 20 år efter detta samtal överskugggas varje emotionalt "men jag vill!" av frågan "Lönar det sig?", och denna fråga gäller numer inte bara problem med myndigheter och en social "coming out", utan också de kroppsliga resultat som kan uppnås (operationsmetoder och -resultat).
Svaret på frågan "lönar det sig?" är ett utttryck för det "lidande" den egna transsexualiteten orsakar. Enligt TSG (den tyska lagen för transsexuella) och säkert också enligt den psykologiska vetenskapen är detta lidande ett kriterium för nödvändigheten (och därmed finansieringen) av könsanpassande åtgärder. Så länge jag inte kan besvara frågan "lönar det sig?" med ett entydigt "ja", så länge kommer jag heller inte att låta någon annan utreda min transsexualitet. Varför skulle jag belasta någon utredares tid med mina tvivel?
Somliga transsexuella "definierar" också gärna transsexualitet genom detta lidande och att inte kunna leva vidare utan att gå vägen över en könsanpassning.
I'm sorry, but...denna definition och det militanta försvaret av de transsexuellas skara från avvikande, anser jag bara vara ett uttryck för deras egen naivitet och deras rädsla för att själva måsta besvara frågan "har det lönat sig?"

Startsidan

Vem är Dr Olof?

Liten transordlista

Chattar och mailinglistor där man kan träffa på mig.

Utredningsgången för könsbyte i Sverige.

Lönar det sig att byta kön? Olof

Lönar det sig att byta kön? HBK

På hjärnskrynklarens schäslong.

Transman i föreningslivet.

Några länkar jag gärna rekommenderar, för den som vill veta mer.

Att injicera testosteron

Saker som väl varje transman någon gång måste fundera på.

Frågor och svar