Finntorparna i Mången.

[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Svedjefinne eller kolbonde. Opp: Godskomplex och dagsverkstorp. Bakåt: Allmänningen och de oskattlagda


De skattlagda hemmanen blir dagsverkstorp.

När bruksägaren skapade ett privatägt godskomplex, blev de skattlagda hemmanen dagsverkstorp. Vad detta innebar för åborna, framgår av de landbokontrakt, som upprättades, sedan röjselrätterna blivit inlösta.

Pål Hinderssons granne väster om sjön, Anders Mattsson, hade år 1790 tagit lösen för sin röjselrätt till hemmansdelen (sidan [*] här eller s. 59 i pappersboken). Anders Mattsson var då visserligen inte mer än 58 år, men det blev ändå sonen Nils,  född 1760, som fick ta över torpet och underteckna ett landbokontrakt den 2 juli 1791.[Not]

Av avgörande betydelse för de agrara producenternas proletarisering var deras förlust av röjselrätterna. Därmed hade de mist kontrollen över det viktigaste produktionsmedlet, jorden. Men hade de därigenom också blivit fria lönearbetare, som genom fria avtal sålde sin arbetskraft? Det kontrakt, som Nils Andersson undertecknade, motsäger detta.

Ove Gerard har påvisat feodala inslag i de norrländska sågverksbolagens arrendekontrakt ännu så sent som omkring 1900. Bl.a. framhåller han, hur arrendatorn genom kontraktet pålades skyldigheter, om vars storlek han ingenting visste, »alla hemmanets onera av vad slag och beskaffenhet de vara må«.[Not]

Detsamma är utmärkande för Nils Anderssons kontrakt. Han skall ansvara för alla av egendomen utgående utskylder, »av vad slag de vara må«. Men utöver denna jordränta är han förpliktad, dels till vissa preciserade arbetsuppgifter. Han skall årligen verkställa »en kolning av minst sextio storstigar och dem till Sävsjöverken« framköra. Om vi beräknar i genomsnitt sex dagsverken för levererad kolstig, skulle detta motsvara 360 dagsverken. Nils Andersson förpliktigar sig också till att fullgöra »de befallningar till andra körslor eller bruksarbetes förrättande, honom kan givas; varemot han kommer att uppbära den betalning Bruket för dylikt arbete giver sine övrige arbetare«. Utöver räntan till kronan skall han dessutom erlägga ett årligt belopp »såsom arrende och vedergällning för egendomens nyttjande«. Att jordägandet blivit privatiserat visar sig däri, att nyodling ej får ske utan brukets tillåtelse. Betalning för arbetet sker inte enligt det fria avtalet utan enligt »vad Bruket för dylikt arbete giver sine övrige arbetare«.

Detta kontrakt gäller så länge Nils Andersson inte gör sig skyldig till »vanhävd av egendomen till hus och jord, otrohet emot Bruket i en eller annan måtto, misshushållning på skogen med olovlig löv och nävertäkt, eller utom behörig utsyning anställda svedjefall, eller ock med tredska och egenvillig försummelse att uträtta vad honom till Brukets tjänst och nytta kan anbefallas; i dessa händelser äga In(tressentern)e rätt och makt att utom den laga plikt på förseelsen kan följa, även genast skilja honom från hemmanet och dess Bruk, utan fardag. Uppför han sig åter så, som en beskedlig och trogen åbo ägnar, räcker kontraktet för dess änka eller barn [ … ].«

Kontraktet handlar genomgående om brukets rätt mot landbonden. Någon motsvarande rätt för denne, ifall bruket inte skulle uppfylla sina förpliktelser, nämns inte.

Nils Anderssons kontrakt vittnar om den »frihet«, som 1789 års reformer innebar för delar av den svenska bondeklassen. Dessa reformer har i viss utsträckning sin motsvarighet i de reformer, som 1788 innebar stavnsbåndets upphävande i Danmark. Kai Aalbæk-Nielsen har med anledning av 200-årsjubileet av denna reform hävdat, att stavnsbåndslösningen inte gav bonden någon frihet:  »At bønderne blev frie i 1788 er ganske enkelt en myte, som 200-årsjubilæet er med til at styrke [ … ].« Han framhåller, att »størstedelen af befolkningen, husmænd, daglejere och tyende, fik det ringere. De måtte sælge deres arbejdskraft till godsejere og gårdmænd for en lav løn, og de var ikke omfattet af den nye bondebeskyttelse, men måtte leve under elendige forhold gennem hele det 19. århundrede«.[Not]

Tyghe Krogh har konstaterat, att den enda liberalisering, som kan påvisas i samband med de danska landboreformerna, gäller frigörelsen av arbetskraftsförsäljningen. »Bortset fra den frihed, som var begrundet i udbytternes friere og mere ligelige adgang til arbejdskraften, så medførte reformtiden altså ikke lempelser men tværtimod styrkelser af den kapitalistiske indretning af produktionen og tildels arbejdsmarkedet, som ses fra 1700-talets slutning, kombineredes altså med en styrkelse af de tvangs- och kontrolmidler, som var udformet i det feudale 1600-1700-tals samfund.«[Not]

1789 års frihet i Sverige var en frihet till privat ägande av jord, inte en frihet för jordens brukare. Den enda frihet, som det innebar för Nils Andersson i Mången och övriga finntorpare, var en frihet från besittningen av jorden. När det gällde tvånget att genom sitt arbete skapa en merprodukt åt jordens ägare, skärptes detta i stället. Detta var i enlighet med intressenternas behov av arbetskraft. Enbart deras markägande hade inte gett dem någon vinst, om ingen hade arbetat åt dem.


[Nästa] [Oppåt] [Bakåt]
Nästa: Svedjefinne eller kolbonde. Opp: Godskomplex och dagsverkstorp. Bakåt: Allmänningen och de oskattlagda


Finntorparna i Mången.

Denna text är hämtad ur Per Jonssons avhandling »Finntorparna i Mången«.
Copyright © 1989 Per Jonsson. .
Copyright © 1999 Erik Jonsson.
Fullkomlig överensstämmelse med den tryckta boken garanteras icke.
Kartor, fotografier och andra bilder i den tryckta boken ingår icke i denna utgåva på Världsväven.
Det är tillåtet att citera ur texten samt skriva ut densamma (vilket dock är olämpligt) i ett enda exemplar för eget, personligt, privat, ickekommersiellt bruk. Övrig exemplarframställning förbjudes.
Det är icke tillåtet att visa denna sida inom ram (s.k. frame) på annan WWW-sida.
Den, som önskar flera exemplar av denna text eller tillgång till kartor och bilder, hänvisas till den tryckta boken, ISBN 91 85454 25 7.

Fri Nov 5 05:54:35 CET 1999


Per Jonsson (1928-1998)



Om goda kagor och torra kakor (»cookies«)