|
Camilla berättar:
Örnen lyfte och jag visste..
Jag visste redan vad som hade hänt
, när den mörka ynglingen kom ridande mot mig på
sin häst, som var målad i sorgemönster.
En stor krigare har gått till Andra världen, sa han.
Jag nickade och försökte le mot honom där jag
stod ute på klippan och såg ut över stäppen.
Vinden slet i mitt kritvita hår och huden, som var skrynklig
och mörkbrun efter alla år ute i solen, var kall.
Jag hade för två dygn sedan begett mig ut hit, till
det stället där du och jag hade mött varandra
och kärleken för första gången. En hel livstid
sedan..
Jag hade suttit i min stencirkel och
bett till andarna att göra min älskades resa behaglig
och ta hand om honom när han går över.
Jag hade tänkt hinna tillbaka innan…..
Tidigt på morgonen den andra dagen kände jag att Du
släppte taget och försvann via den vithövdade
örnen, till våra förfäders rike.
Halva min själ följde med, jag såg örnen
lyfta och bege sig i riktning mot Fader Sol. Allting blev tomt,
jag satt alldeles stilla länge.
Jag tackade andarna för att Du hade följt mig i min
livstid tills nu. Jag tackade söder för dina känslor
som svept in i mig, jag tackade väster för din kropp
som hade värmt mig i de kalla nätterna, jag tackade
norr för dina tankar som burit mig, jag tackade öster
för din "inre eld" som hade inspirerat mig.
Jag tackade vattnet, luften, jorden och elden.
Jag tackade andarna som varit med Dig, jag tackade Puman och
Örnen som aldrig vikit från din sida.
Till sist tackade jag vår Moder Jord som fött dig
och stjärnorna dit du återvänt.
Jag klev ur mitt medicinhjul, den
heliga cirkel och stängde i öster.
Jag plockade ihop mina saker, min filt och min medicinväska
och började vandringen hemåt.
Hemma var alla förberedelser för "begravningen"klar,
du låg där på en hög ställning en
bit bort från lägret. Solens varma strålar smekte
över din kropp.
Så vacker du var, aldrig någonsin vackrare än
denna septembermorgon.
Ditt vita hår räckte ner till bröstet och fjädrarna
som var inflätade, rörde sig i vinden.
Ditt fåriga, vindpinade ansikte var fridfullt.
Jag gick sakta fram till dig, smekte dig på kinden och
viskade i ditt öra, orden du brukade säga till mig…
Du hade dina vapen, din skrud och dina sköldar bredvid dig
och din finaste, stoltaste krigarutstyrsel på dig.
Tåren, som sakta rullade ner för min kind, landade
på din panna. För en sekund tyckte jag att det ryckte
till i ditt ansikte.
Du låg insvept i ett buffelskinn och jag tänkte att
du kommer i alla fall inte att frysa…
Alla dagar vi delat, nu skulle jag leva dem själv, utan
dig.
Jag lade min amulett bredvid dig som bevis och löfte för
min eviga kärlek till dig.
Jag vände mig sakta om och började
vandra mot lägret igen.
När jag tittade upp mot himlen, såg jag örnen
som cirklade över mig, den skriade till och sen vek den
av.
Jag tyckte precis att jag hörde din röst i vinden..
Jag visste att det var din hälsning till mig om din eviga
kärlek…
Annis berättar:
"När moster dog i cancer,
blev jag inte förvånad.
Jag hade mediterat och fått en syn av min moster som en
stor, gigantisk stor luftartad ängel,
klädd i klara pastellfärgade kläder som var yviga,
fladdrande som i friska vindar. Hennes
ögon var friska och klara.. och lyckliga. Hon såg
ned på mig, och jag kände ett lugn i min själ.
Hon skulle klara sig, så tolkade jag det. Morgonen efter
ringde min mormor och berättade att
moster hade avlidit stillsamt och fridfullt i sömnen under
natten.
Några dagar senare, när
jag satt vid köksbordet och bara njöt av utsikten,
uppmärksammade mina ögon
en skata på grannhusets taknock.
Jag såg på den en stund, och tänkte plötsligt:
"Hej moster!"
Skatan flög bort i samma stund, och jag satt där och
log. För inom mig fanns samma milda lugn
som då jag sett den där synen. Moster hade kommit
och hälsat på, dagen efter begravdes hon,
och jag kunde inte vara med. Det var snällt av henne att
hon förstod varför, och att hon istället
kom till mig och sade adjö en sista gång".
Frida Berättar:
"När ja var liten var jag
väldigt mörk rädd(är även idag),och
pratade för mig själv när jag var ute i mörkret,
för att få styrka antar jag…och denna kväll
som jag tänker berätta om nu utspelar sig när
jag var runt 9 år gammal och var på väg hem
från en kompis som bodde ganska långt ifrån
mig och jag cyklade som vanligt på min cykel och pratade
för mig själv ja sa något i stil med: hjälp
mig, låt inget komma å ta mig…då helt
plötsligt när jag nästan var hemma öppnades
fönstret i huset mittemot vårat och min döda
granne strack ut huvudet och sade: Var inte rädd min lilla
flicka.. men eftersom jag var mörk rädd och nyss hade
sett min döda granne var det ganska självklart att
jag blev rädd, så jag cyklade det fortaste ja kunde
dom få metrarna in på gården å slängde
min cykel på min mammas nya bil och rusade in i huset,
alldeles likblek i ansiktet gick jag in till min mamma och hon
frågade naturligtvis vad som hade hänt och jag berättade
vad som hade hänt, hon trodde på mig som tur var och
frågade mig sedan när jag lugnat ner mig och låg
tryggt mellan mamma och pappa i deras säng om jag ville
höra en sak men jag fick lova att inte bli rädd, och
då berättade hon om en upplevelse hon hade haft innan
jag var född, medan min storebror var liten och dom var
uppe i stugan.. jag tro att det var såhär: min storebror
låg och sov i sin säng på övervåningen
och mamma satt där inne med honom då kom min farfar
in(som var död sedan många år) och frågade
mamma om Magnus mådde bra, mamma svarade….sedan när
han fått veta att han mådde bra så försvann
han..
Ja detta var min historia som jag
minns den….jag frågade mamma i kväll om det här
med farfar å hon sa att det var såhär det gick
till men jag fick ingen utförlig historia…..jag har
träffat en till dam också som jag inte vet vem det
var men de får du höra om nån annan gång…"
Har du någon berättelse
under den här kategorin att dela med dig av?
Hör då av dig till mig; Sarisio |