|
Yvonne berättar:
"Nästa upplevelse jag fick
var jag 16 år, skulle fylla 17 dagen efter.
Jag hade ramlat och stukat foten illa och doktorn sa att det
skulle ta lång tid att läkas. Det var en svår
vrickning. På kvällen bad jag en bön och sen
måste jag ha somnat för när jag vaknade dan där
på fanns inte ett spår av stukningen.
Då började jag förstå att det måste
ha funnits
någon högre makt som haft ett finger med i spelet.
Jag var till ett medium på 1980
talet och hon berättade för mig att jag var clairvojant
och att jag skulle vara aktsam om min gåva. Jag har förmågor
och jag kan tala om tidigare liv. Jag har lyckats att prata med
avlidna släktingar till mig via min pendel och A.B.C papper.
Jag får
föraningar, varsel och syner. Jag har en fin kontakt med
min andeledare.
Även andeledare har humor, men kan också vara väldigt
allvarliga. Jag
har fått reda på att jag har levt 23 liv före
det här livet och min
andeledare har berättat om mina viktigaste liv.
Jag har även upplevt det Stora Ljuset som kallas "Alltet"
i andevärlden.
I en dröm jag hade någon
gång under 1994 befann jag mig i ett rum som
var bländande vitt och det finaste möblerna jag sett.
Jag åt frukter som
smakade gudomligt och jag fick träffa en kvinna vars skönhet
ej går att
beskriva.
Jag tror hon var en Ljusande eller Ljusets goda hjälpande.
Någonting
ditåt.
Hon lämnade mig och ett högre väsen kom insvävande
i rummet. Det lyste
verkligen om honom. Han hade vitt skägg och en lång
vit mantel på sig.
Jag frågade honom vem han var men han sa bara "tids
nog får du veta mitt
barn".
Han visade mig dess fruktgård och jag trodde att jag hade
hamnat i
paradiset. Jag hörde små klockor klinga.
Jag vet inom mig att jag verkligen besökte andevärlden
och jag vet nu
att han var en hjälpande och han är min andeledare".
Annis berättar:
"När jag gick i sexan läste
jag för första gången Sagan om Isfolket. Tanken
på att där skulle finnas osynliga varelser som vakade
över oss människor och djur, ja livet på Jorden,
gjorde mig nyfiken, milt sagt.
Jag har alltid haft lätt att
föreställa mig, leva mig in i "fantasivärldar"
om man så vill uttrycka sig. Därför var det en
lång period så jag levde i tvivel, fanns min hjälpare
verkligen? Eller var det ett påhitt av en alltför
livlig och påhittig hjärna? Jag tänker göra
världen en tjänst och varken påstå det
ena eller det andra, utan bara berätta hur jag upplevde
vad som hände.
Jag hade läst Sandemos fristående bok "Vi är
inte ensamma". En bok som handlade just om helt vanliga
människors möten med diverse olika fenomen.
I boken stod en beskrivning hur man kunde få kontakt med
sin hjälpare, och givetvis var jag tvungen att undersöka
om jag kunde få den kontakten.
Så jag gjorde som boken föreslog,
jag satte mig ner och frågade med klappande hjärta
om jag hade en hjälpare. Det hände faktiskt ingenting,
inte på en gång i alla fall.
Däremot på kvällen då jag skulle sova,
då jag glömt hela det där försöket,
fick jag som jag vill påstå kontakt.
Det var just i det ögonblicket mellan sömn och vakenhet,
som jag kände en
sval hand vars fingrar lades mot min kind på högra
sidan.
Jag vaknade med ett tvärt ryck och satte mig upp, det svala
avtrycket efter handen stannade kvar en stund på min kind,
och jag har aldrig glömt känslan.
Först förstod jag faktiskt inte riktigt vad det var
som hade hänt,
jag såg mig omkring men kunde inte se någon, och
jag Visste att föräldrarna inte varit därinne
i rummet och sagt godnatt, möjligen stuckit huvudet innanför
dörren och viskat godnatt, men inte rört vid mig. Det
hände aldrig i övrigt, så varför skulle
det hända nu?
Plötsligt kom jag på vad
jag frågat och bett om tidigare på dagen, och mitt
hjärta började slå hårt. Jag blev nog lite
mörkrädd, men så småningom somnade jag
om.
Och i en drömsyn då, såg jag min hjälpare,
min vän Onyxis Unia.
Han stod framför mig på bara någon meters avstånd,
mellan två och fem meter. Det svarta långa raka håret
syntes väl mot den milda ljusa bakgrunden, det var bara
ett ljust sken, fanns där något mer konkret lade jag
aldrig märke till det.
Han talade, men inte med munnen, utan
med tankens kraft, jag hörde
orden inne i mitt huvud, som ville han säga: "Det hade
du aldrig väntat dig va?"
Och nej, det hade jag inte, jag hade väntat mig, förväntat
mig en sådan högrest, blond och blåögd
hjälpare som Margit Sandemo själv hade.
Istället stod jag nu framför en spjuveraktigt leende
långhårig indian!
En indian med så vänliga, glittrande ögon att
jag genast tyckte om honom.
Jag vaknade ur drömmen... och
var lyckligare än på länge. Och det var en lycka
som höll sig i flera månader".
Har du någon berättelse
under den här kategorin att dela med dig av?
Hör då av dig till mig; Sarisio |