|
Från Camillas dagbok:
"Jag såg dig..
Djupare,, djupare,, När jag öppnar
ögonen igen, står jag på en äng. Solen
värmer mitt ansikte, strålar in energi i mig.
Den vita hingsten som alltid följer mig, kommer gående
genom gräset. Han frustar och slänger med sitt huvud..
Han tar sats, reser sig på bakbenen och lägger farmhoverna
på mina axlar. Jag känner ingen tyngd alls, det känns
som en fjäder landat.
Han nosar mig i ansiktet med sin mjuka mule och blåser
sakta sin varma andedräkt på mig.
Försiktigt hoppar han ner, ställer sig som på
knä. Jag tittar frågande på honom, ska jag sitta
upp?
Det ser ut som han nickar.
Jag klättrar upp på hans
rygg, som så många gånger förr. Han reser
sig och sätter fart mot skogen i en mjuk galopp, allt jag
har att hålla i är hans magnifika man.
När vi närmar oss skogen ser jag en öppning, där
min vita häst springer in.
Vi hamnar i en ny värld. Lövskogen är så
tät att nästan inget ljus kommer in, marken är
kal sånär som på nedfallna löv som täcker
marken.
Vägen vi kom in på leder rakt mot en liten timmrad
stuga, jag ser den på långt håll.
Även fast vi galopperar känns det som evigheter innan
vi kommer fram.
När vi närmar oss ser jag
en man som står utanför dörren, han står
välkomnande med armarna utåt som om stunden han har
väntat länge, länge på är inne.
Hans ögon glittrar, hela hans väsen utstrålar
tillfredsställelse och tillit till det han ser.
Någonting börjar gro i
mig,, hjärnaktiviteten ökar,, jag tittar på honom
igen.
Plötsligt väller allting över mig och pulsen börjar
slå hårdare och hårdare. Jag spärrar upp
ögonen, jag har slutat att andas.
Det är ju Du…Igenkännandes starka språk
talar till mig med tydliga ord, tårarna rinner ner för
kinderna. Händerna , som krampaktigt håller kring
min hästs vita man för att inte tappa fattningen totalt,
darrar.
Det hugger till i bröstet, det är en smärta ut
av livstider i ensamhet.
Som jag har längtat efter dig…
Jag börjar gråta häftigare, tårarna som
strömmar grumlar igen ögonen så bilden framför
mig försvinner.
När jag tittar upp igen, har
jag släppt stenarna jag har hållit i händerna
och de "indianska chantsen" har tystnat…
Mitt hjärta är fyllt..
Jag såg Dig."
"Jaguartemplet
Jag tittade ner på min kropp,
överkroppen var iklädd en sorts skjorta av mjukt hjortskinn
och nertill hade jag ett skynke runt midjan som nådde till
strax ovanför knäna.
Jag sträckte upp händerna mot huvudet och kände
att det var alldeles lent. Det var en huvudbonad. Den var gjord
av ett jaguarhuvud och skinnet hängde ner till mina axlar.
Jag tittade förundrat på skapelsen runt mina axlar.
Den fuktiga värmen var plågsam
och svetten rann ner från min panna längs tinningen,
ner mot kinderna.
Jag tittade upp, en bit längre fram såg jag ett tempel
som liknade att aztektempel.
Från min ”one point”
i nedre delen av magen, kände jag ett sug. Ett osynligt
band drog mig mot templet.
Jag gick långsamt mot templet,jag kände nervositeten
ila längs min ryggrad.
Framför templet stod två
kvinnliga vakter, de var endast iförda höftskynken
och runt axlarna bar de varsin pilbåge.
Deras ansikten var täckta av masker som avbildade ”Anubishundar”.
De stod där stolt i sin hållning och tittade på
mig, ingen sade någonting. Den ena kvinnan nickade åt
mig att fortsätta uppför den breda trappan.
Jag började försiktigt klättra uppför, lite
tveksamt, steg för steg.
När jag kom längst upp kom
en äldre kvinna fram till mig, hon bar en trämask som
var målad i många olika färger.
Hon satte sin ena hand på min mages nedre del, en enorm
hetta spred sig i hela magen.
Hon vred sitt ansikte mot mig och sa; - Du är redo för
att gå ett steg till nu, det tidigare är fullbordat.
Inget ska föra dig från ljuset nu!
Hon vände sig till de andra kvinnorna som stod bredvid och
sa; - Ge henne katten nu.
Sedan vände hon sig om och gick därifrån.
Allting började snurra, det kändes
som om jag centrifugerades med en enorm kraft.
När allt stannar upp, står
det en man framför mig. På huvudet bär han en
bonad med hjorthorn på.
Han lyfter sin arm och sätter handen mot min panna, vid
mitt ”tredje öga”.
Han börja gräva sig innåt. Jag spärrar förvånat
upp ögonen, jag känner att han är där, men
det gör inte ont.
Han drar ut armen igen och i handen håller han en slipad
kristall, som är i storlek att den rymmer hans öppna
hand.
Han lägger ner stenen på en mönstrad yta på
golvet.
Sedan börjar han sjunga och föra händerna i cirklar
ovanför stenen.
Jag undrar vad han gör.
- Jag aktiverar stenen, svarar mannen som om han hade sett min
tanke.
- Varför då? svarar jag förundrad över vad
som sker.
- Du kommer att ”se” nya saker som inte alla ser.
Han verkar inte villig att föra någon konversation
med mig så jag tystnar. Han arbetar snabbt på med
sitt. Efter en stund, tar han upp kristallen och för den
mot min panna.
Den känns varm och full av energi.
Han trycker in den i pannan på mig igen. Det går
trögt, jag måste blunda.
När jag öppnar mina ögon igen, ser jag allt i
ett annat ljus, en annan lyster.
Det lyser i regnbågens olika färger av människorna
som står omkring mig.
Jag tackar mannen, vänder om
och börjar förvånad, att vandra ner för
trappan.
Bredvid mig på min högra sida, vandrar en sammetslen
Jaguarhona.
Hon följer mig hela vägen hem…"
"Där stod hon...
..Hålet jag skulle in i var pyttelitet, det var vid samma
träd som jag hade suttit vid min första initieringscermoni
dagen innan.
Jag kände hur jag krympte..och krympte, plötsligt var
jag liten som en vätt. Omvärlden blev sig helt olik,
jag kände andra dofter och hörde andra ljud.
Jag stod vid öppningen och undrade om jag skulle våga
ta klivet ner i jorden, in i vår Moders stora livmoder.
Jag klev rakt ut..
Jag började falla, allt kändes som det gick i slowmotion,
jag stuttade i kanterna och tumlade runt.
Kroppen snurrades runt så jag hamnade fallandes med ryggen
före..Hur ska det här gå?, hann jag tänka
, innan en mental fallskärm vecklades ut.
Sakta som ett höstlöv segnade jag mot den mosstäckta
marken.
Jag reste på mig, borstade av mig jord och kvistar som
hade fastnat under fallet.
Jag hade ingen aning om var jag hade landat. Jag tittade mig
runt, på min högra sida rann en smal bäck. Rakt
fram där jag stod var en stig.
Allt såg ut som det var hämtat ur en sagobok. Rötter
hängde ner, så jag fick huka mig när jag skulle
gå framåt.
Jag fortsatte, plötsligt stod jag på en grön
äng. På stigen kom en groda hoppandes.
Det är inte sant tänkte jag,, jag vill definitivt inte
ha en groda som mitt kraftdjur..
Jag hade nog tänkt mig något mer ”kraftfullt”
Men ok tänkte jag, är det meningen att det är
groda jag ska ha så är det väl groda det får
bli, det är bara att acceptera. Den har väl nåt
att lära mig…
Jag stod där och tittade på grodan och väntade
på att den skulle möta min blick så att jag
kunde fråga om den ville bli mitt kraftdjur.
Men grodan var inte det minsta intresserad av att möta min
blick. Han tittade nonchalant rakt fram och hoppade förbi
mig.
Jag fortsatte min vandring framåt,
när det började röra sig i gräset och från
höger kommer en Puma fram mot mig. Jag blir alldeles hänförd
av dess skönhet.
Han ser på mig, jag ska precis börja kommunicera med
honom, när det från vänster tornar upp sig en
enorm och vacker brunbjörnshona. De båda står
jämsides och tittar på mig.
Jag tittar fram och tillbaka på dem, ,,,hur ska jag göra
nu, de är ju två!! Fireswan sa inget om det…
Men valet skulle inte avgöras ut av mig, utan av den magnifika
Pumahanen och den enorma björnhonan.
De stod alldeles stilla bredvid varandra, ingen rörde en
muskel..
Jag kände att de ”mätte” sina krafter mot
varandra. Ingen var riktigt beredd att ge vika än.
Det kändes som tiden stod stilla, det enda jag hörde
var den avlägsna trumman.
Plötsligt vek Puman av och gick sin väg, stolt i sin
hållning.
Kvar stod hon där, min enorma vackra brunbjörnshona.
Jag kunde känna henne i mig.
Hennes urkraft strömmade genom mig.
Jag blev hel."
En berättelse av Annis:
"Jag ville förstås
få veta namnet på min hjälpare, så jag
frågade, och frågade, och frågade igen. Till
slut gav han väl upp, och jag drömde.
Jag skulle flyga som en fågel till en bekant som bodde
på andra sidan skogspartiet i det samhälle jag bodde
i.
Jag tänkte jag skulle flyga över skogen, det vore att
gena.
Vanligtvis hoppade jag ut genom mitt sovrumsfönster och
flög iväg, och så också nu.
Jag flög upp över grannens gula hus och upp mot trädtopparna,
jag hade aldrig flugit så högt uppe förut, och
just då jag skulle nå topparna, blev allting kolsvart
omkring mig, och jag föll genom luften, landade på
grannens gräskulle och rullade nedför den lilla slänten.
Där satte jag mig upp och konstaterade bara lugnt att över
trädtopparna kom jag visst inte, så då fick
jag ta den vanliga vägen då.
Jag reste mig upp och gick mot cykelvägen.. det var alltid
så att jag flög över vägar och gator, mellan
en och tre meter upp i luften flög jag.
Nu hade jag inte något fönster att hoppa från,
så jag sprang, tog sats och hoppade upp i luften, som Stålmannen
gjorde på film.
Och nu då jag flög över cykelvägen ramlade
jag inte ner.
Däremot hände det sig att då jag kommit halva
vägen över cykelvägen, såg jag ett djur,
en varg såg det ut som, den kom mot mig. Jag steg några
meter för jag var inte säker på om vargen var
snäll eller inte.
Jag fick syn på ett rött band kring halsen på
vargen, och förstod då av någon anledning att
vargen var ofarlig.
Så jag landade och hälsade... och det var som att
träffa en god gammal vän, en man känt i hela sitt
liv men inte sett på väldigt länge.
Vargen var nästan helt svart, några gråbruna
skiftningar i ansiktet var det enda som syntes.
Jag satt i skräddarställning på asfalten, och
vargen satt i mitt knä och uppträdde som vilken hund
som helst.
Jag satt där med vargen i knät
och kliade och klappade och hade det mycket trevligt, då
ett namn hörs sägas. Högt och med en kraftfull
röst, som kom från träden, från stenarna,
från själva luften, från marken... den hördes
överalltifrån och ändå såg jag ingen
annan än vargen där, förutom mig själv.
Rösten sade, utan något eko: "Onyxis Unia".
Ett så märkligt namn, jag hade aldrig hört det
förr, det lät inte ens bekant. Och vad var det för
språk? Jag visste ingenting, men jag reste mig upp och
beslutade mig att fortsätta till min bekante vän, och
då jag gjorde så följde vargen efter, springande
nere på asfaltsvägen under mig.
Jag undrade när jag sedan vaknade om det var namnet på
min hjälpare jag hade fått.
Men jag förnekade det faktiskt.. hur kunde någon ha
ett så konstigt namn, jag visste inte ens hur jag skulle
uttala det korrekt.
Jag skrev till den enda jag visste
inte skulle ta mig för en idiot, Margit Sandemo. Jag skrev
och frågade henne
om min dröm. Och hon svarade, och berättade att det
var min hjälpare jag hade mött. Han hade gett mig ett
namn att nämna honom vid, och han hade visat sig i form
av en varg. På så sätt fick jag veta att vargen
är ett av mina kraftdjur.
Vargen har sedan dess alltid haft en särskild ställning
hos mig, tillsammans med Falken och Hästen, och Talgoxen
kan jag tillägga.
Onyx var en sten, det visste jag redan, men jag tog reda på
dess kvaliteter, och fick veta detta:
ONYX-stenen används som skydd och försvar mot yttre
negativitet. Anses befrämja objektivt tänkande och
ge andlig inspiration.
Den stärker naglar, hår,
ögon samt hörsel
CHAKRA: Hals, solar plexus och baschakrat.
Idag har jag kommit på att namnet
Onyxis kan ge mig en ledtråd till min hjälpares funktion
i mitt liv. Jag talade med min lillasyster om Onyxis Unia, och
hon gav mig en Onyx-sten i present inte långt därefter.
Och stenen i sig tog jag med mig överallt som en lyckobringande
amulett, om det i själva verket var så att stenen
gav mina nervösa fingrar något att sysselsätta
sig med, låter jag vara osagt. Det får vara upp till
var och en att själva avgöra.
Den sista delen av namnet, Unia. Enligt Margit skulle det ha
betydelsen "Han, eller möjligen Hon, den enda".
Unia låter feminimt. Jag vet fortfarande inte varför
det namnet ska vara med.
Idag har jag lärt mig uppskatta namnet, för mig är
det unikt. Och jag vet att jag inte skulle kunna hitta på
det på egen hand. Namnet är för mig ett bevis
nog på att min hjälpare Finns, som ett separat väsen,
skilt från min egen livliga fantasi."
Har du någon berättelse
under den här kategorin att dela med dig av?
Hör då av dig till mig; Sarisio |