SAGAN SÅ HÄR LÅNGT
När jag skriver det här (9/5/97) är jag, en 32 årig kille i Stockholm, förnekad all kontakt med, och information om, min 7 månader gammal son, Joel. Hans mor bestämde för sex veckor sedan att mitt umgänge helt skulle tas bort. Jag som bara vill vara en kärleksfull, ansvarsfull fader ses nu som en oönskad element utan några som helst rättigheter till min son.
Låt mig få klargöra en sak. Jag har aldrig trakasserat, varit våldsam eller hotfull mot vare sig Joel eller hans mor. Detta säger jag eftersom det har visat sig vara den första fråga jag får när jag berättar om det här. Jag har aldrig ens anklagats för någonting mer än ospecifierad "oförskämdhet" mot min sons mormor. Trots detta har jag förnekats allt umgänge med Joel. Min "synd" tycks vara att vilja agera som en riktig far till min son.
Min ex-flickvän och jag var båda jättelyckliga när vi upptäckte att hon var med barn. Vi hade varit ihop i några månader och var väldigt kära. Tre månader in i graviditeten, utan att någonsin förklara, bestämde hon sig för att hon inte ville ha någonting mer med mig att göra. Hon bestämde också att jag skulle stå helt utan information om hur graviditeten fortgick och att hon skulle höra av sig till mig efter förlossningen. Som ni kan förstå så var det här fruktansvärt smärtsamt för mig. Trots det så accepterade jag detta eftersom jag tyckte det var bättre att Joel skulle födas utan onödiga störningar. Det enda jag gjorde under den här tiden var att skicka ett brev av uppmuntran till min ex och ett till hennes föräldrar för att förklara mina känslor.
Att få se Joel den första gången var den häftigaste upplevelsen i mitt liv så här långt. Jag var ärketypen för den stolta pappan. Min ex bekräftade då att mitt umgänge med Joel skulle begränsas till 3 timmar i veckan. Jag tyckte det var alldeles för lite och föreslog tre gånger i veckan under tre timmar men hon var orubblig. Så här skulle det vara under hela det första året slog hon fast. Under de första tre månaderna accepterade jag hennes förslag under protest men framhöll i två brev att jag inte var nöjd. Jag föreslog att vi skulle söka rådgivning för att hitta lösningar men hon avslog detta, så som hon också gjorde när jag föreslog detsamma under graviditeten. I början på januari, 1997 skrev min advokat ett brev till henne där vi föreslog en bättre kontakt och hotade med rättsliga åtgärder. Tre dagar senare hade hon, säkerligen i samråd med sitt ombud, föreslagit två gånger i veckan under tre timmar under övervakning av hennes föräldrar. Jag var inte nöjd med övervakningen, jag hade själv lyckats ordna en lägenhet i närheten till min ex flickväns bostad där jag fick vara under mitt umgänge, men gick med på överenskommelsen på villkor att det handlade om en kortare övergångsperiod och att vi snarast möjligt skulle inleda rådgivning. Tre veckor senare fastslog min ex att hon vägrade att överhuvudtaget prata med mig och att något självständigt umgänge skulle det inte vara tal om. Jag var därmed utesluten ifrån all information om Joels välmående. Återigen angavs inga skäl för detta. I slutet på mars1997 konfronterades jag av min exs föräldrar och anklagades felaktigt för att ha varit "oförskämd mot mamman". Därmed bestämde de att mitt umgänge med Joel skulle brytas. Någon dag senare låg ett förslag hos mitt ombud om att jag skulle få träffa Joel två gånger i veckan under en timme hos barnavårdscentralen. Detta gick jag med på under stor protest så att umgänget åtminstone skulle fortsätta. Under tiden lade jag in en stämningsansökan hos tingsrätten om att jag ville ha umgänge tre dagar i veckan under tre timmar utan övervakning. Min ex flickvän ordnade aldrig det hon föreslog och hörde inte heller av sig till min advokat. Jag ringde själv till Barnavårdscentralen som bekräftade att hon hade kontaktat dem och att de inte kunde gå med på hennes förslag på grund av att det var praktiskt orimligt och omöjligt. När jag skriver nu står jag alltså utan umgänge med min son. Så har det varit nu sedan slutet på mars och så kommer det att vara åtminstone t. o. m. maj 28 när vi kommer upp till tingsrätten. Jag är också helt utan tillgång till information om min sons välmående. Dessa veckor har jag upplevt som fruktansvärda. Att inte få träffa ens son och inte ens få reda på hur han har det är ett helvete. |
