joelhistorysve2

                                                       KÄNSLOR OCH BEHOV
Jag anser att mitt barn har ett oerhört behov av mig, sin pappa. Och att detta behov är speciellt viktigt under de första levnadsåreN när det är konstaterat att så mycket av ens personlighet utvecklas. Min son har förvägrats detta av skäl som ingen någonsin har behövt förklara.
Mina egna känslor har varit oerhört skarpa. Jag kan inte förklara det som hände inom mig när jag fick reda på att jag skulle bli pappa, jag kan bara säga att det var olik allt annat jag upplevt i hela mitt liv. Det var spännande och skrämmande i en härlig blandning. När allting då rycks ifrån mig kände jag en sådan tomhet som man inte kan beskriva. Efter förlossningen upplyftes jag och just den känslan drev mig vidare. Samtidigt var jag utanför, mammans hela beteende baserades på att jag var en irritationsmoment som bara hade ett minimalt inflytande på det som hände. Jag tror att detta är någonting som väldigt många pappor upplever mer eller mindre oavsett relationen med mamman. Så väldigt mycket energi läggs ner på den så kallade "symbiosen" mellan mor och barn medans pappans oerhörda behov är bortglömda. Vi förväntas kunna klara oss igenom detta, på något sätt att det är en del av vad det innebär att vara man. För mig innebar detta en enorm tomhet och sorg.
Utan att någonsin ha anklagat mig för någonting (det finns ingenting att anklaga mig för) har jag ännu inte fått ha en naturlig relation med min son. Jag har övervakats, begränsats och hållits utanför Joels utveckling. Hela stämningen ifrån min ex och hennes familj, och även deras aktioner, har byggts på en misstänksamhet mot min person- att på något sätt jag inte är kapabel till att ta hand om ett barn. Jag har ingen brottslig bakgrund, jag är inte och har aldrig anklagats för våldsamheter eller dylikt, men anses ändå indirekt som en fara. Den första reaktionen man får när jag berätta den här historien är att folk frågar ifall man har varit våldsam eller dum, d.v.s i fall jag är olämplig som förälder. Efter jag har lyckats övertyga dem att så ej är fallet så säger de flesta att jag förmodligen blivit lurad och att hon var ihop med mig enbart för att bli med barn. Det var hon inte, det är jag helt säker på, jag tror helt enkelt att hon är väldigt förvirrad och därmed överbeskyddande och irrationell. Att hon är så är inte det skandalösa i det här, det skandalösa är att hon tillåts vara det.

                                                                 ÅTGÄRDER
Ju mer man börjar att intressera sig för de frågorna desto mer chockeras man av hur verkligheten ser ut. Min situation är en extrem sådan men det finns alldeles för många killar som hamnar i liknande eller ännu hemskare lägen. Efter en seperation mellan ogifta så får kvinnan automatiskt vårdnaden av barnen. Det finns inga möjligheter att påverka detta eftersom gemensam vårdnad tilldelas aldrig om inte föräldrarna är överens om det. I en stor procent av seperationer mellan gifta händer samma sak. Vårdnaden i de här frågorna är A och O. Utan den står en förälder nästan helt utan rättigheter angående sina barn. I princip så måste man rätta sig helt efter boförälderns önskemål oberoende på hur pass löjliga dessa mår vara. Dennes beslut är lag. Den enda skyldigheten du egentligen har är att betala underhållsbidrag som i dagens Sverige dessutom är utformade på ett hissnande orättvist sätt. En tänkbar scenario idag är att min ex skulle kunna träffa en amerikansk mångmiljonär och flytta till ett lyxliv i Florida med mitt barn. Hon behöver inte ens meddela mig om sitt beslut i förväg. Jag tvingas ändå betala en viss procent av mitt bruttolön i underhåll, samtidigt som om jag vill träffa mitt barn är det jag som tvingas betala biljetterna! Så ser det ut i dagens Sverige.
Det pratas idag mycket om hur viktiga pappor är för sina barn, man behöver bara se till den s.k. "värstingdebatten". Detta ser jag som tom retorik. Det finns absolut ingen juridisk, och alldeles för lite social back-up för pappor som vill engagera sig i sina barn. Man motarbetas hela vägen. Jag måste erkänna att mina känslor mot killar som "sviker" förr var ganska negativa. Numera så förstår jag dem mycket bättre. Det krävs en oerhörd styrka för en man att kämpa vidare mot de krafter som samlas emot en.
Det finns bara en lösning på den här problematiken.

OBLIGATORISK GEMENSAMVÅRDNAD FÖR ALLA FÖRÄLDRAR

Det kan inte vara bra för barn att ha en A och en B förälder. I största möjliga mån måste föräldrar tvingas jobba ihop för barnens skull oberoende av deras relation sinsemellan. Det ska vara mycket grova problem som ska få hindra detta. Klarar en förälder inte detta måste man börja ifrågasätta ifall den är lämplig som vårdnadshavare.
Idag löses umgänges och vårdnadstvister i Sverige nästan uteslutande utifrån kvinnans önskemål. Statistiken visar att 94% av umgängesföräldrar i det här landet är män. Lite förenklat kan man faktiskt säga att det är kvinnans goda vilja i en tvistsituation som avgör i fall ett barn får en vettig kontakt med sin far. Jag tror visserligen att den största delen av berörda kvinnor är väldigt känsliga inför sina barns behov av båda föräldrar och agerar på ett ansvarsfullt och moget sätt. Men i ett civiliserat land som Sverige ska lagen inte stå handlingsförlamad inför kvinnor som bestämmer sig för att de inte vill agera så. Det får helt enkelt inte vara så att den ena förälderns goda vilja avgör ett barns framtida relationer till den andra.

                                                                LITE RÅD
Det första jag vill säga till en umgängesförälder som känner sig orätt behandlat är att du ska komma ihåg att det är barnen som kommer först och att det är deras rättigheter som du kämpar för. Du kommer säkerligen att flera gånger konfronteras med "barnens bästa argumentet" men att det är någonting som även du kan använda dig av. Frågan är om ett barn mår bäst av lugn och ro med boföräldern och en umgängesförälder som oftast drar sig undan. Eller om han eller hon mår bäst av en stark relation till sina biologiska föräldrar på en jämlik, rättvis nivå. Jag tror benhårt på det senare alternativet i de allra flesta fall. Drar du dig undan så öppnar du dig dessutom för anklagelser i framtiden både från en ex eller dina barn. Så stå på dig och fortsätt att kämpa.
Det är dock mycket svårt att kämpa i isolering. Själv är jag fruktansvärt glad att jag hade och har insikten att söka hjälp när jag mådde som sämst. Man måste få erkänna för sig själv att man inte klarar av en situation själv. Och det finns hjälp att få. Personligen sökte jag mig till Socialen som kostnadsfritt har tilldelat mig en kurator att prata med. Hon har varit helt underbar under det senaste året, hon har givit mig råd och perspektiv och har lyssnat när det har behövts.

Andra grupper erbjuder hjälp för män i kris och Manscentrum är mycket bra tycker jag. Det finns även Mansjourer runt om i landet som är värda att kolla. Över lag så tycker jag att det är viktigt att få snacka. Dels för att hålla sig frisk men också för att få perspektiv på och bekräftelse om sin situation.
Om du har kommentarer om det här eller om du vill komma i kontakt med mig så emaila mig. Jag vill gärna höra ifrån dig. Lycka till!