Ole Bull
Violiniens Mästare
Ole Bull föddes i Bergen den 5/2 1810. Han kom från en
ansedd borgerlig
familj. Redan som femåring hade han fått en violin, den
var "gul och
sur som en citron" har han berättat. Då han var sju år gammal började
hans skolgång i hemstadens latinskola och samtidigt undervisades han, om
också oregelbundet och säkerligen primitivt, i violinspelning. År 1820
fick han emellertid en utmärkt violinlärare i svensken
Mathias Lundholm,
som halvannat år studerat för
Baillot i Paris. Lundholm beklädde i
Bergen
konsertmästarbefattningen i det anrika musiksällskapet Harmoniens orkester
och innehade denna post tills han våren 1827 återvände till Sverige. Under
hans ledning hade Bull jämsides med andra studier utvecklat sig till en
violinist av vilken man hade anledning att med tiden vänta sig åtskilliga
överraskningar.
1828 lämnade Bull sin hemstad och reste till Kristiania
(nuvarande Oslo). Det var bestämt att han skulle bli präst och vid huvudstadens
universitet ägna sig åt teologiska studier. För att bespara fadern
studiekostnaderna ville han själv finansiera dem genom att ge violinlektioner.
Förmodligen var hans intresse för teologi mer pliktskyldigt, och kärleken
till violinen alltför stor för att han framgångsrikt skulle bestå sina
examensprov vid universitetet. Tanken på prästkallet övergavs också och under
de två år han uppehöll sig i Kristiania stegrades undan för undan hans
musikaliska ambitioner. Han hade fått anställning som violinist i Teaterorkestern
där han hastigt avancerade till dirigent, och och även Det Musikaliske Lyceum
passade på att dra nytta av hans talang. 
Som violinist omtalades han första gången i huvudstadspressen i samband
med en teaterföreställning den 10 februari 1829, då han med ett par
solostycken för violin framträdde i pausen mellan två skådespel. Hans spel
lovordades vid detta tilfälle för kraft och skönhet i förening med smak
och delikatess. Vid denna tid stiftade han bekantskap med en annan
teologistuderande, den ett par år äldre Henrik Wergeland som redan fått en
diktsamling utgiven. Wergeland, patrioten och romantikern, var en person i
Bulls kynne, och de två blev strax de bästa vänner. Den äldre kamraten hade
genast gjort ett starkt intryck på Ole Bull, ett intryck som skulle komma
att sätta ett bestående prägel på hela hans väsen.
Han drömde nu om att få
bege sig ut i stora världen, och drömmen skulle snart gå i uppfyllelse.
Han anhöll om tjänstledighet från både Lycéet och teatersysslan och reste
den 19 maj 1829 med båt till Köpenhamn varifrån han fortsatte till Hamburg.
I Köpenhamn hade han av violinisten Wexschall försetts med rekommendation
till dennes lärare Ludwig Spohr i Kassel vars
lärljungar även Bull hoppades
få sälla sig. Det har sagts att Spohr mottog honom kallsinnigt, vilket är
felaktigt. Bull och Spohr träffades överhuvud taget inte alls denna gång.
Spohr befann sig inte i Kassel utan i Nordhausen, där han medverkade vid en
musikfest. Den övervars av Ole Bull som då kom till den säkert riktiga
övertygelsen att kasselmästarens konst i förhållande till hans egen
läggning var alltför akademisk och främmande för hans kynne. Av den
anledningen gav han upp varje att anförtro sin forsatta utbildning åt
Spohr.
Han reste tillbaka till Norge och återupptog sin verksamhet vid
Lycéet i Kristiania. Sin plats i Teaterorkestret hade han förlorat under
bortvaron, då han underlåtit sig att på minsta vis höra av sig till
teaterdirektionen. Efter hemkomsten skrev han till sin mor att
utlandsresan var en smula äventyrlig och att han fått utstå en del
obehag, som dock ingalunda gjort honom modstulen. Värre är, tillägger
han, "att han blivit skuldsatt upp över öronen". Men inte heller den
saken tycks ha skrämt honom. Sommaren 1830 återvände han till Bergen, där
han i september samma år gav sin första självständiga konsert och därefter
flera gånger uppträdde som solist i sällskapet Harmonien. Men inom ljöd
ständigt ett lockrop som inte lämnade honom någon ro: Paris! Det var som
om han anade att hans berömmelses vagga skulle stå där. I mitten av juni
1831 anordnades en kombinerad teater- och konsertafton i Bergen i avsikt
att i någon mån skaffa ekonomiskt underlag för att kunna realisera den
unge bergensiske konstnärens längtan att bege sig till Paris. Ett par
månader senare kunde Bull gå ombord ett segelfartyg destinerat till
Ostende med last av hummer i konsul Griegs räkning - konsul Grieg var
Edvard Griegs farfar. En del pengar hade den unge Ole själv spelat ihop
med sin violin, och föräldrarna hade utökat hans reskassa med 300
speciedaler.