Ole Bull
Violiniens Mästare
Eftervärlden har ofta haft delade meningar om Ole Bulls violinspel
och inte sällan betecknat det som bemängt med ett visst charlataneri.
Att det inte var fritt fran ytligt effektsökeri är nog riktigt, men att
döma av samtida tillförlitliga vittnesbörd bars det också av naturlig
känsla och fängslande uttrycksfullhet. Både
Ludwig Spohr och
Joseph Joachim gav oförbehållsamt erkännande
åt hans konstnärskap även om de från
kände det djupare förståelse för de klassiska mästarna. Att Bull ändå inte
var helt främmande för tolkningen av klassiska mästerverk framgår av att han
särskilt i yngre dagar ofta hade någon av Spohrs violin konserter på sina
program och även uppträdde som kammarmusikspelare. Beethovens stora
Kreutzersonat framförde han f.ö. i Leipzig (vid en Gewandhauskonsert) och
London, med Felix Mendelsohn och Franz Liszt som respektive partner vid
flygeln. I stort sett var dock Bulls repertoar påtagligt ensidig, och under
hela sin långa konstnärsbana spe lade han huvudsakligen egna kompositioner
samt en och annan av Paganini, t.ex. dennes
violinkonserter, variationerna
Nel cor piu non mi sento och Häxdansen. Då han sista gången lät höra sig i
Stockholm hösten I875, vid tre konserter under Ludvig Normans ledning, bestod
hans program av Allegro ur Paganinis h-mollviolinkonsert, Bulls A-durkonsert,
hans Siciliano och Tarantella, Polacca guerriera, fantasien Näktergalen och
Et Saeterbesög, vari Saeterjentans söndag förekommer. Det är ett intressant
faktum att denna melodi ursprungligen var skriven i 2/4- delstakt, som
frihetsmarsch till den 17 maj I850, men sedermera rytmiskt ändrades av
tonsättaren och erhöll sin nuvarande gestalt.
Det förunnades Ole Bull att få dö i sitt älskade Norge, i hemstaden Bergen.
Vid sin jordfästning hedrades den bortgångne konungsligt. I sin minnesruna
över honom i Illustrert Tidende skrev Björnstjerne Björnson att "Ole Bulls
historia är ett genis historia, men den är också ett blad av var egen unga
kulturs historia. Och därför är Ole Bulls namn odödligt i Norge." Ole Bull
blev 70 år gammal. Så sent som 50 år efter hans död skrev den danske
författaren Chr. Aarvig att "om man mot bakgrund av Ole Bulls saga ser den
utveckling som fram till vår tid försiggått i Norge, växer hans betydelse
långt ut över gränsen för hans speciella fält - violinens. Sagan blev
verklighet, den gav nationen självtillit, mod och krafter. Bull var
Ijusbringaren, han blev gnistan som tände fäderneslandets självmedvetande.
Även den övriga världen kan ta lärdom av hans okuvliga viljekraft och
orubbliga tro på sig själv."
Mer!
1
2
3
4
5
6
Biografier
Mästare
Violinmusik