Ole Bull
Violiniens Mästare
I Paris mötte han beredvillig hjälpsamhet med både råd och dåd hos den svensk-norske legationschefen, friherre G. Löwenhielm. Han lärde känna den ryktbare violinisten H. W. Ernst, Stora Operans mäktige kapellmästare Francois Habeneck celeber Baillot-elev och ledande figur inom franskt musikliv - och andra inflytelserika personer. Genom Ernst invigdes han i Paganinis spelsätt som blev hans allt annat överskuggande förebild. Paganini själv hörde han enligt sin egen utsago endast en gång, och det var våren I832. Parisvistelsen resulterade trots allt närmast i en besvikelse. Materiella umbäranden och sjukdom gjorde tillvaron problematisk för honom, och lättare blev det inte på grund av hans bristande förmåga att handskas förnuftigt med pengar. Hans svårigheter tycktes honom tidvis övermäktiga Han bodde på kredit hos en Mme Villeminot, som moderligt tog sig an honom.
Ole's första fru Felicite och
deras barn.
Från vänster:I hennes hem levde också hennes sondotter Felicie, en strålande vacker 15-åring som blev som en syster för Ole - och några år senare hans maka.
Under denna Paristid framträdde han aldrig offentligt, utan lät blott höra sig vid en privat soire, som dock inte gick
alldeles spårlöst förbi i pressen. Han spelade bl.a. en egen
komposition) Souvenir de Norvege, där han använde sig av
hardangerfiol, ett för Paris då totalt okänt instrument.
Med Paganinis konstnärskap som modell hade han oförtrutet
arbetat på att fullkomna sin teknik och utforma ett personlig
spelsätt samt att skapa en helt personligt betonad repertoar,
huvudsakligen med egna kompositioner, där norsk folkton skulle
utgöra ett nytt dittills obekant element. Paganini hade
förbluffat sina åhörare med att på en enda av violinens
fyra strängar - G-strängen - utföra diverse halsbrytande
variationer. Som ett slags mottrick kom Bull på iden att
ensam "spela kvartett" på sin violin, och för att effektivt
kunna förverkliga denna tanke skar han instrumentets stall
helt rakt, och skrev själv en komposition som lämpade sig
för ändamålet. Med denna "kvartett för solo-violin" väckte
han kanske framför allt i Amerika både förvåning och beundran.
Stallets helt, eller åtminstone nästan helt, orundade form
gjorde naturligtvis violinens båda mellersta strängar oåtkomliga
för cantabla passager, och på grund härav är det troligt att Bull
vid sina konserter också hade ett instrument med normalt tillskuret
stall. Han använde dessutom en efter egna idéer specialkonstruerad
stråke med något utökad längd samt försedd med en extra tyngd i spetsen.
I början av sommaren 1833 lämnade han Paris. Italien var hans mål.
På vägen dit uppehöll han sig några veckor i Schweiz, och i
Lausanne gav han sin första offentliga konsert i utlandet.
Denna blev framgångsrik och han skrev hem till modern att
"året har börjat bra för mig, jag fick elever och har uppträtt
vid många konserter, har också kunnat skaffa mig nya kläder och
tack vare inkomsten av min senaste konsert (1400 francs) har
jag kunnat göra mig skuldfri". Han berättar vidare att han varit
i stånd att skaffa "en härlig Amati, grand patron". En av de
första dagarna i augusti anlände han till Milano, och nu börjar
hans framgångar på allvar. I Bologna firade han verkliga triumfer
och invaldes som Socio onorario, hedersmedlem, i stadens förnämliga,
I666 grundade Accademia Filarmonica Han lärde känna Charles de Beriot
och den oförlikneliga sångerskan Marie Malibran som vid denna tidpunkt
uppehöll sig i Bologna. Bekantskapen med dem utvecklade sig till en
bestående vänskap, säkerligen av stor konstnärlig betydelse för Bull.
Efter gästspel i Florens kallades han även där till ledamot av stadens
Societa Filarmonica. I Neapel var hans framgång så stor att en hänförd
kritiker skrev att "under hans stråke klingar violinen ömsom likt en
människoröst, ömsom likt en klarinett, ibland som en luta och ibland
som en näktergal" och tillägger att "så ung som denne konstnär ännu är
tyder allt på att han inom ett fåtal år kommer att överglänsa alla andra
samtida violinspelare".