Ole Bull
Violiniens Mästare
Med konserter i Rom tog han våren I835 för denna gång
avsked av Italien och återvände till Paris. Där fick
han spela på en så anspråksfull estrad som Stora
Operans scen, där endast en violinist tidigare beretts
tillfälle att framträda med sin konst - Niccolo Paganini.
I programmet annonserades Ole Bull som "artiste norvegien".
Det hade han uttryckligen förbehållit sig. De norska fjällen
har varit min lärare" hade han en gång sagt, och Norge skulle
ej få bli bortglömt i samband med hans framgång. Den norske
konstnärens seger i Paris var denna gång fullständig. Ett
halvår efteråt gav han ytterligare två egna konserter på
parisoperan. Kung Louis Philippe i spetsen för en fulltalig
publik samt topparna av huvudstadens börds- och börsaristokrati
och andliga elit hade mött upp vid bägge konserterna. Bulls
succé var nu ändå större än vid den tidigare
introduktionskonserten. Nu stod England i tur att erövras
och så skedde också. Vid återkomsten till Paris i juli 1836
gifte han sig med Felicie Villeminot. Hon var då 18 år, hennes
brudgum 26. Efter bröllopet for brudparet till London, och åren
1836-37 gav Ole Bull oavbrutet konserter överallt i England och
på Irland, alltid med oförminskad framgång. Bull var som konstnär
en typ för sig, och just däri ligger förklaringen till den
fascinerande dragningskraft han utövade på sin publik. Redan
hans yttre gestalt fängslade åhörarnas uppmärksamhet. Han var
mycket högrest och välväxt, hade svallande rödblont hår och en
ädel profil, och ur hans vänligt blåa ögon lyste alltid en
vinnande blick. I privatlivet mötte han strax sympati genom
sitt charmfulla chevlerska sätt och sin elegant livfulla, om
ett vaket intellekt vittnande konversation.
Överallt där han drog fram hade hans namn en magnetiskt lockande
kraft och hans person en förunderlig, nästan hypnotisk makt över
publiken. Han blev föremål för kejsares, kungars och andra
potentaters gunst och hyllades även av skaldekonstens furstar
- Welhaven, Wergeland, Ibsen, Björnson, Oehlenschläger, H. C.
Andersen, Henry Longfellow - alla var de hans personliga vänner.
I slutet av december I837 introducerade han sig i Tyskland, med
en mycket framgångsrik konsert i Hamburg. Den följdes omedelbart
av ännu två framträdanden där, och efter fortsatta konserter i
Tyskland och sedan i Ryssland kom turen till de nordiska länderna,
först Sverige och som den långa triumffärdens krön hemlandet
Norge. Den första Stockholmskonserten ägde rum den 15 juni 1838
i Ladugardslandskyrkan (Hedvig Eleonora kyrka) där den då 17-åriga
Jenny Lind medverkade; därpå följde med ett par dagars mellanrum
tre konserter på Operan. Trots dubbla biljettpris var det fulla
hus och Ole Bull hyllades på samma sätt som överallt där han
förut framträtt. Kungen (Carl XIV Johan) tilldelade honom
Vasa-orden och han blev medlem av Musikaliska Akademin.
Det kan förtjäna nämnas att när kungen frågade Bull om i vilken
skola han fått sin utbildning löd svaret: "I motgångens skola,
Ers Majestät." Det låg mycket sanning i detta, ty någon
violinistisk skolning i ordets rätta mening hade denne särling
i violinens värld inte bakom sig. Grundläggande undervisning
hade han visserligen fått av svensken Lundholm,
men därutöver
hade han helt varit sin egen lärare, även om han genom vänskapen
med H. W. Ernst under sina första
parisår, och senare tack vare
det vänskapliga umgänget med Beriot,
fått sina violintekniska
kunskaper vidgade och tillgodogjort sig de på så vis vunna
erfarenheterna. Den 3 juli beträdde Bull efter hela åtta års
bortovaro åter hemlandets jord. Han var nu en berömd man, och
det mottagande hans landsmän beredde honom var hans berömmelse
värdigt. Uppehållet i Norge varade några månader. Hans konserter
i hemlandet hälsades med hänförelse över all beskrivning. Så
begav han sig åter ut i världen. I Köpenhamn skrev Johan Ludvig
Heiberg att "hans spel utövar ett trolleri som tillfångatar
förnuftet. Det är otillåtligt att spela så vackert. Ole Bull
spelar som Marie Taglioni dansar."
Jämförelsen med Taglioni
var förmodligen liktydig med höjden av beröm. Hela Ole Bulls
liv präglades in i det sista av ett rastlöst konserterande.
Och lika rastlöst välvde hans hjärna nya planer, ofta dikterade
av hans starka patriotism. Oavlåtligt reste han över hela Europa
och utsträckte även sina konsertturnéer till Nordafrika, Algeriet
och Egypten. Fem gånger besökte han Förenta Staterna, där han f.ö.
vistades i åratal. Med tiden blev han även amerikansk medborgare,
närmast föranlett av vissa motgångar och besvikelser i hemlandet.
Det mesta han företog sig hade patriotismen till drivfjäder.
Det är bekant att det var Ole Bull som 1850 gav Norge dess första
nationella scen, vars organisation och budget han personligen
svarade för under avsevärd tid. I samband med organisationsarbetet
upplevde han emellertid bittra missräkningar, främst genom norska
stortingets avslag på hans anhållan om subvention för
teaterverksamheten. Detta födde inom honom tanken på att
för gott slå sig ner i USA.
Som dramaturg hade han med ett femårskontrakt knutit den då
23-årige Henrik Ibsen till sin teater, med förpliktelse för
denne att varje år skriva ett skådespel. På så vis fick Ibsen
sitt livs stora chans och en gynnsam start på sin bana. Då Ibsen
efter kontraktstidens slut flyttade sin verksamhet från Bergen till
Kristiania hade Bull med sin märkliga intuition funnit en värdig
efterträdare på teaterns ledarpost : den unge Björnstjerne Björnson.
Bulls spårsinne och egenskaper som "talangscout" ledde honom också
till upptäckten av Edvard Griegs, Rikard Nordraaks och Agathe
Backers stora musikbegåvning. Efter sin hemkomst från
stockholmsbesöket I838 ivrade han för att upprätta både ett
musikkonservatorium och en musikakademi i Kristiania efter mönster
från den svenska huvudstaden. Hans initiativrikedom kände knappt
några gränser. En kulmen nådde den, fast på ett för honom
olycksdigert sätt, då han i USA ville skapa ett Nya Norge, en norsk
koloni som skulle tillförsäkra norska emigranter en tryggad existens
för all framtid. Tanken på en sådan koloni hade lekt honom i hågen
ända sedan hans första amerikabesök I843, men förverkligades inte
förrän ungefär 10 år senare. Nybyggarkolonin fick namnet Oleona. Den
kostade sin upphovsman ofantliga summor. Tyvärr visade det sig att
han blivit helt bedragen vid jordarealens inköp, och hela företaget
blev ett debacle av stora mått med mycket kännbara ekonomiska
förluster för Bull.