Blixtar ritade sitt bländande mönster över den svarta himlen, regnet följde den lilla trion hack i häl då de nådde fram till den gamla slottsruinen. Det hade en gång i tiden varit en stor byggnad av sten och trä, vacker men samtidigt skräckinjagande. Dess arkitektur hade för längesedan glömts bort och ingen mindes ens vad det hade kallats.
Nu återstod bara de fallfärdiga ruinerna av den gamla jaktborgen. Och det enda som var beboeligt var källarplanen där köket, skafferierna och fängelsehålorna låg. Det var där de tre sökte skydd.
Medan Kattjina gjorde upp eld i den spruckna eldstaden letade Freke fram några gamla filtar och slitna bonader ur fånghålorna. Dessa hade den sista varghärskaren som besuttit slottet låtit omvandlat till förråd för alla de böcker, vapen och rustningar som samlats i byggnaden så att de inte skulle skadas när slottet lämnades åt naturens krafter.
Just som elden fått fart och Kattjina börjat leda Tony i en improviserad undervisning i hur man flår en hare, skar ett skarpt tjut genom skogen. De tre såg oroligt upp, när det åter blev tyst ruskade Freke på sig.
”Det finns en flock här,” han och Kattjina utbytte blickar.
”Vi är på deras jackmarker.” Fortsatte vargmannen.
”Vad innebär det?” Undrade Tony, Freke skakade på huvudet.
”Vi inkräktar på deras revir. Och det är ett hemskt brott.” Kattjina lade handen på svärdshjalten, hon såg spänd ut och hennes päls stod på ända.
”Tror du att de kommer bli fientliga?” frågade hon sammanbitet.
”Jag får tala med dem först, vi kan kanske åtminstone köpa oss tid till morgonen.” Svarade Freke, han såg på kattkvinnan och valpen. ”Stanna här medan går jag ut till dem.” Han försvann uppför källartrappan. Tony sprang efter honom men hejdades av Kattjinas befallande tillrop.
”Stanna valp, du har inget att göra där ute!” Tony glodde på henne och stirrade sedan längtansfullt efter Freke.
”Vad tror du kommer att hända?”
”Förhoppningsvis inget alls. Seså! Kom hit nu så ska jag visa dig hur man tar hand om skinnet och köttet på bästa sätt utan att spilla för mycket blod.” Tony återvände till kattkvinnan sida. Han såg slött på medan hon skar sönder kadavret vid lederna och lyssnade bara halv på hennes ord. Han var mest intresserad av vargsångsduellen som pågick där ute i stormen. Den okända flocken hade en främmande dialekt och även om han förstod sångens innebörd gick många av tonerna och orden honom förbi. Men en sak var säker; det lär som om det gick villt till där ute.
När Freke återvände var haren redan färdig och väntade ångande het på att bli äten.
”Nå,” Kattjina såg med illa dold oro på sin vän, ”vad hände?”
”Vi är säkra över natten men i morgon vill de pröva oss. Lyckas vi övertyga dem om att vi inte är ett hot kommer vi att få stanna och jaga på deras marker.”
Tony såg upp från sitt köttben,
”Varför sa du inte vilka vi var, då borde vi väl få stanna utan bråk?” Freke vände sig mot honom, han såg mycket trött och bedrövad ut.
”Det första du ska lära dig Tony, är att du inte ska skylta med vem din fader är. Från och med nu ska du stå på egna ben och folket ska döma dig efter vem du är, inte vem din far är. Förstår du?”
Tony nickade, ”Jag får väl försöka.”
”Dessutom,” sköt Kattjina in. ”Så skulle jag tro att efter det stora slaget som hölls i den här världen för ett par härskarskiften sedan litar nog inte Salemas innevånare lika mycket på Vargherren som förr.”
Och vem gör det, egentligen? Tänkte Tony bittert där han satt och gnagde av det sista köttet från benet.

Solen hade påbörjat sin bana över himlen, men man kunde fortfarande se den spöklika skepnaden av en kvardröjande måne.
De stod vid utkanten av ruinen efter varghärskarnas jaktslott. Där låg det en gräsbevuxen glänta som troligast varit en förgård under härskarnas tid. På andra sidan gläntan, i utkanten av skogen satt en vargflock församlad. Den bestod av stora, långhåriga bestar, de stod stilla likt statyer och betraktade nykomlingarna med illa dold misstänksamhet, men också med tydlig nyfikenhet. En stor, gråbrun varelse steg ut i gläntan med svansen högt över huvudet, ett tecken om att det var han som var alfahannen och ledaren för flocken. Han utmanade nu nykomlingarna till Prövningen. Tony såg nervöst på djuret, svalde och tog satts för att följa Freke ut i gläntan, men vargmannen hejdade honom.
”Prövningen gäller bara mig.”
”Varför då?” Tony såg lite besviken ut,
”Därför att du är för liten och Kattjina är en katt. De skulle lätt döda både dig och henne. Dessutom så tror de att jag är gruppens ledare, och när två flockar möts så är det bara ledarna som utmanar varandra.”
Freke släppte Tony och gick ledarhannen till mötes, när de kommit ut till mitten av gläntan gick vargmannen ner på huk och mötte alfadjurets blick.
Minuterna passerade medan de två bara stirrade in i varandras ögon. Slutligen vek Freke undan med blicken. Den store varghannen såg ut att flina och började gå i cirklar kring den utmanade. Plötsligt gjorde han ett utfall mot Freke som lika kvickt vek undan. Efter ett skall från varghannen gick hela flocken till attack mot främlingen. Tony hoppade till och ville skynda till sin beskyddares undsättning men Kattjina hejdade honom denna gång.
”Vad håller du på med? Vi måste hjälpa honom!”
”Nej valp, det måste vi inte. Hjälper vi honom nu så förstör vi allt, titta på dem!”
Tony gjorde som hon sade, han blickade ilsket och oförstående på flocken.
”De försöker inte göra honom illa, inte egentligen.” Förklarade Kattjina.
”Men han försvarar sig ju inte, han slår inte tillbaka utan försöker bara undvika deras attacker.”
”De prövar hans tålighet och styrka. Det är det som avgör ifall vi får stanna, kanske rent av tas upp i flocken.”
Från Kattjinas fasta omfamning glodde Tony irriterad på prövningen. Han förstod att det var en del av vargars sätt att leva, en del av alla vargfolks sätt att leva. Det var enkla regler; visa dig stark och duglig, värdig att tillhöra oss. Är du för svag förvisas du eller dödas.
Men han kunde utläsa från ledarhannes rörelser att det fanns ett tillägg; är du för stark är du ett hot och blir kanske dödad i alla fall.
Varför egentligen? Tänkte han.
Varför böja sig för en främmande flock? ”Därför att vi är deras gäster och främlingar i detta land”, skulle Kattjinas svar ha lytt.
Men i ett barns enkla värld hade de lätt kunnat leva helt obemärkt där utan att någonsin upptäckas av den andra flocken, eller kanske skulle de till och med ta över och leda den.
Tony log åt det. Han var säkert tillräkligt stark själv för att med enkel list och snabbhet besegra den stora hannen och ta över flocken. Sedan skulle han framgångsrikt leda dem i vild frihet genom hela Salema och på så vis bevisa för alla att han var minst lika mycket värdig som någon annan av sina syskon, om inte bättre. Hans mor skulle bli så stolt, Bane och de två andra skulle vara gröna av avund men fulla av beundran också, och hans far! Hans far skulle se på honom och be om ursäkt för allt ont han gjort och sedan skulle han erbjuda Tony arvet, men det skulle han avböja. Han skulle ta Taliesin med sig till en vis och mäktig drakhelare som skulle göra hans broder frisk och sedan skulle de leva tillsammans med Gere, Freke, Kattjina och Angela där i skogen och aldrig återvända till Dalen mer. Aldrig!
Ett tjutande blåste bort dagdrömmens moln och han blinkade till. Freke stod på knä framför ledarhonan den här gången. Han blödde från flera färska sår, pälsen var tufsig och sliten.
Den svarta honan var bara litet mindre än sin make men hon utstrålade ännu mer pondus och styrka än hannen. Hennes gula blick möte Frekes men plötsligt kastade hon om och kom gående mot Tony och Kattjina. Hennes steg var lätt och ljudlösa, det var en njutning att se henne glida fram över gräset likt en skugga. Tony kände en främmande klump i magen som bara blev större och tyngre ju närmare hon kom. Hennes svans kastade fram och tillbaka, upp och ner som om hon inte kunde bestämma sig för om hon skulle visa sig överlägsen eller beskyddande mot honom. För det var Tony som hon ville möta. Freke steg upp och tog tag i Kattjina.
”Släpp honom,” väste han till henne. Katten glodde storögd på honom men vägrade släppa. Frekes grepp om hennes axlar hårdnade.
”Släpp valpen Kattjina! Svarthonan vill se vad han går för.” Han sänkte rösten och fortsatte: ”Hon har fattat att det egentligen är han som står högst i rang bland oss!”
Tony gav Freke en oförstående blick. Hur kunde han stå högst i rang? Han var ju yngst! Men Kattjina släppte motvilligt Tony och steg undan. Varghonan stod nu rakt framför Tony, han såg på henne. Deras blickar låstes.
Vem är du lille grönöga? Frågade en främmande röst i Tonys huvud. Och varför är det så att trotts att den grå inte är din fader är han redo att gå i döden för dig? Tony insåg att det var varghonan som talade till honom. Han bet ihop och såg rakt in i hennes gyllene ögon.
Han har lovat min mor att beskydda mig vad som än händer. Han tror att jag är värd det. Och jag skulle gärna bevisa att han har rätt.
Den svarta honan öppnade munnen och lät sin tunga rulla ut, hon skrattade.
Du var mig en oförsiktig en. Du är inte ens gammal nog att få springa med flocken och ändå tror du att du kan vinna över mig?
Jag kan ju försöka. Varghonan nickade.
Du vet hur viljornas strid går till? Tony ville säga att det gjorde han, men hans tankar förrådde honom. Varghonan blinkade mot honom.
Du är rädd för att visa dig svag? Lyssna till mig: det är ett mycket enkelt spel, vi ser varandra i ögonen och den förste som viker undan för den andras inre makt har förlorat. Förstår du? Bra, låt oss börja.
Tony vet inte själv hur länge han stod och såg in i de där ögonen. Han mindes bara att det var som att försöka stirra rakt in i solen utan att kunna blinka och att det gjorde ont, så fruktansvärt ont! Det kändes som om hela hans kropp höll på att förbrännas och som om benen skulle förbrännas. Tankar och bilder snurrade runt i hans huvud, han visste att det var minnen men också att det inte var hans minnen. Värme och kyla bytte av varandra medan han fick veta hur det kändes att vandra hungrig genom de iskalla midvinterstormarna. Hur det kändes att jaga vild och fri, hur det var att se sina valpar växa upp och fälla sina första byten. Han fick veta hur det vara att jagas och frukta för sitt liv. Hur det var att se hela sin flock slaktas av människor och hur det var att se sina valpar fångas och flås levande, hur det kändes att dö...
Det var en hel flocks minne genom årtusenden som han fick inlagrad i sitt huvud, och det var nästan för mycket. Benen vek sig, det började svartna för hans ögon och han trodde att han skulle svimma. Men in samma stund upphörde visionerna att fara förbi hans inre blick och han kunde åter se solens strålar genom grenarna och känna lukten av det våta gräset.
Han stod på knä mitt i gläntan och framför honom sjönk varghonan ihop. Först nu bröt deras blickar från varandra. Den svarta anades tungt och flämtande som om hon just sprungit flera mil. Tony insåg då att han andades lika häftigt. Tony kände varma, pälsklädda kroppar som trycktes mot honom och varma andetag som slog mot hans ansikte. Flocken hade kommit fram för att hjälpa sin Stor moder, alfahonan, på fötter och för att stödja honom, sin lilla bror. Tony insåg plötsligt att det var just det som de kallade honom nu när de i hans tankar försökte att lugna ner och trösta honom. ”Lilla bror,” ”Våran starka, tappra lilla bror.” Tony sträckte ut armarna och drog fingrarna genom deras tjocka päls. Han hörde ett surrande i sitt huvud och fick en varm känsla i hela kroppen. Flocken accepterade honom! Det var nästan som om han var en av dem nu. Han kände deras medvetande och deras känslor. För första gången i sitt liv var Tony en del av en flocks totala och gemensamma sinne.
Han höjde blicken och såg att även Freke och Kattjina blivit indragen i massan av pälsklädda kroppar. Vargarna knuffades och nafsades med varandra och nykomlingarna, deras gläfsande och skällande utvecklades till ett gemensamt ylande, även Tony och hans följeslagare drogs med. Tillsammans sjöng de flockens sång. När de tystnade skingrade sig flocken och alla utom ledarparet drog sig tillbaka in bland träden. Med kroppsspråk och gläfsningar förklarade hannen att de tre nu hade en plats i deras flock, men att de fick leva för sig själva i ruinen. De skulle hjälpas åt vid jacken och uppfostrandet av valparna. Honan gav Tony en moderlig blick och en blöt vargkyss innan de två följde sin flock. Sjungande och ylande försvann de bort i den skuggiga grönskan. Tony rös till, det var som om att vakna ur en dröm, en förunderlig, vacker och skrämmande dröm. Han frågade sig själv ifall han någonsin skulle uppleva något som ens liknade den.

Senare på kvällen, när de åter satt i ruinens kök och åt kvällsmat, såg Tony plötsligt upp från sin skål och frågade:
”Vad var det jag såg egentligen?” Kattjina och Freke såg först på Tony och sedan på varandra. De suckade lättade. Sedan mötet med den Svarta Honan hade Tony blivit mycket tyst och sluten. Han hade gått omkring som en sömngångare hela dagen och hade varit nästan totalt okontaktbar. Det hade varit en oroväckande förändring i den nyfikne valpens beteende. Hans båda beskyddare hade börjat oroa sig för att han kanske fått se eller veta något som oåterkalleligen skadat hans oskuldsfulla skäl.
Freke ställde ifrån sig den kantstötta skålen, och efter att tänkt efter en stund på hur han skulle förklara en Viljornas kräftmätning för ett barn sade han:
”Prövningen, som det kallas, går ut på att den inkräktande individens styrka och uthållighet testas, såväl den psykiska som den fysiska. Det är viktigt för flocken att veta om inkräktaren är en möjlig allierad eller fiende.” Tony skruvade på sig, det var som han ville säga att det där visste han, men det var inte heller det han frågat efter.
”Ja, men... Vad var det jag fick se?”
”Det var flockens minne,” svarade Kattjina. ”Varje flock har ett så kallat flockminne från forna tider som går i arv från förälder till valp under generationer för att flocken alltid ska minnas vissa saker. Som vart det finns goda jaktmarker, hur man bäst överlever en riktigt svår vinter, vart ifrån de kan ha invandrat, vart de är på väg och vilka som är deras fiender. Händelser som är viktiga för dem helt enkelt, både sorgliga och lyckliga ting.”
Tonys blick återvände till maten. Han suckade med hela kroppen, det där visste han redan eftersom han hade fått set det. Men han hade också fått sett något annat, något fruktansvärt. Tvekande började han berätta.
”Jag såg... jag såg folk som liknade oss, men med mindre päls och trubbigare tänder, de jagade oss. De jagade oss med underliga vapen från flygande maskiner och de drev oss från de trygga lyorna och hemmen. De dödade utan att bry sig om ifall det var ungar eller vuxna, eller ens om vi var farliga. Hela vargfolk dödade de, och björnarna, katterna, alla! Och hon var så rädd, hon som överlevde, det var hemskt! Lukten av brandrök, av blod och skräck. Skrik och jämmer, från valpar och deras föräldrar. De dödade alla, både de fyrbenta och upprättgående.” Han såg skräckslagen på Kattjina,
”Jag tror... jag menar hon trodde att de ville förinta oss. Vilka var de?”
Kattkvinnan såg sorgsen ut och sträckte ut armarna för att omfamna pojken.
”Det du såg min valp, var det ett av de mörkaste kapitlen i världarnas historia. För generationer sedan fanns det en grupp människor som ville förgöra allt som inte passade in i deras världsbild. Allt som de inte kunde förstå eller acceptera var de rädda för och anklagade det för att vara av ondska. Dom var som allra räddast för oss och andra av Skymningsfolken. De började jaga och döda oss alla, urskillningslöst. De jagade oss inspirerade av ett ursinnigt hat och det tycktes oss omöjliga att stoppa dem.
Men din farfars farfarsfar, Fang, vägrade finns sig i detta utan sammankallade hela sitt folk och gick till motattack. Det blev ett långt och hemskt krig. Det varade i nästan tusen år och många av de våra strök med.
Hela folk utplånades, både av människors- och ulvars stam. Men slutligen lyckades Fang, med hjälp av de övriga fyra härskarna och de tappra hövdingarna, att besegra detta mänskliga brödraskap. Det var Fang själv som med sina bara händer dödade deras främste ledare. De få av brödraskapet som inte blivit dödade i den stora slutstriden spriddes för vindarna, för att aldrig mer höras av igen.”
Tony lät sig vaggas av Kattjina likt ett spädbarn. Hans blick var glasartad men inte död, det var som om han såg bortom det förfallna lilla rummet, bortom den sprakande elden, bortom den varma famnen. Ja, bortom hela denna världen!
Tony måste vara den yngste någonsin som fått se en främmande flocks sinne, och det flocken visade honom hade varit Kriget. Freke frågade då sig själv ifall det valpen hade fått sett kanske verkligen hade förändrat honom för alltid.
Han beslöt att det kanske skulle vara bäst att gå hårt åt Tony med hans utbildning så att valpen fick tankarna på något annat.

Dagarna blev till månader, månaderna till år. Och varje timme av Tonys liv fylldes nu av studier. Han tränades i jakt, fiske och strid. Fick läsa om sitt och andra folks historia, vetenskap och retorik. Han fick konfrontera problemlösning av olika slag.
När han inte lekte med ungdjuren och valparna i deras gästflock blev han undervisad i det märkligaste av allt som en varulv skulle kunna: förvandlingen. ”Förvandlingen? Men… det får bara de som är över femton lära sig.” Tony såg förvånad upp från de forsande strömmarna i vilka han sökte fånga någon slags kvällsmat.
”Jag tror att du kan vara redo.” Svarade Freke.
”Du har visat stort flit, och jag måste erkänna att du är en än av de duktigaste eleverna jag någonsin haft. Ingen har någonsin lärt sig lika mycket som du på lika kort tid. Du är en duktig jägare och förträfflig spårare, att lära dig förvandla dig kommer bara underlätta jakten än mer. Dessutom måste vi inräkna den ovanliga situationen vi befinner oss i.”
Tony vände åter uppmärksamheten mot floden.
”Jag har hört att ifall en varulv inte lär sig förvandlingen på rätt sätt tvingas han varje fullmåne att förvandlas till helvarg. Och man har ingen kontroll över det.
Det skulle vara pinsamt att vara en av dem som tvingas till förvandlingen bara för att jag inte var stark nog för att lära mig det riktigt.”
”Tro mig valp, du är stark och kunnig nog. Åldersgränsen infördes bara för att behovet av att lära sig förvandlingen inte längre är den samma som förr.
Kunskap är makt min pojke, och den kunskapen är den viktigaste en varulv kan ha. Om han lär sig den rätt vill säga...”
Ett plask avbröt den åldrande vargmannen och han for upp. Tony hade fått syn på något silverskimrande i vattnet och dykt rakt ner i floden. Huttrande och droppande av isande vatten reste sig valpen upp med en sprattlande fisk i famnen.
”Kvällsmat!” Konstaterade han lyckligt. Freke nickade.
”Ja, men du måste lära dig att inte sträcka dig efter det du inte kommer att nå. Det slutar bara med att du blir våt, endera dagen kommer du att dränka dig.”
”Men jag fick tag i fisken.” Tony vadade i land och slängde ner sin fångst bland de andra i gräset.
”Det är den största hittills!”
”Och mer än vad vi behöver, Tony. Släng tillbaka den.” Valpen såg trumpen ut.
”Kan vi inte slänga tillbaka en av de mindre?”
”Nej, de har varit på land för länge. De vi redan har kommer att räcka till oss, både ikväll och i morgon.” När han såg pojkens besvikelse frågade han honom:
”Tony, tycker du att den store är vacker?”
”Jo, den glänser mer. Det var därför jag såg den.”
”Precis, och ibland måste vi låta det vi tycker är speciellt, så att det kan skapa mer av det.”
Tony såg frågande på honom. Freke förklarade.
”Av de starkaste hjortarna föds de starkaste ungarna. Genom att ta de som är sjuka och svaga, ser vi till att rasen blir bättre och mer framgångsrik.
Om vi låter denna fisk leva vidare kommer han bli far till flera fiskyngel som kommer att växa sig friskare och starkare än andra.”
Tony tänkte efter en stund och sade sedan:
”Men något som är bättre än någon annan av samma slag behöver inte vara vackrare för det. Se, den store, vackra är redan död, medan den där mindre brunare av samma fiskslag fortfarande lever. Är inte då han bättre utrustad för att överleva? Borde vi inte låta honom leva vidare och göra sin sort starkare?”
Freke skrattade.
”Du har rätt Tony. Bara utseendet bestämmer inte ifall en individ är bättre än en annan. Du är snabb att fånga upp grunden i en mening och tolka just vad orden egentligen vill mena.
Släpp tillbaka den brune så ska vi gå hem. I morgon ska vi börja träningen i förvandlingen.”
Timmar blev till dagar, dagarna till månader och månaderna till år i den lyckligaste tid Tony någonsin upplevt. Den tid då han lärde sig att vara varg.