5
Så gick det fem år.
Det var högsommar, årstiden var så het att luften darrade. Hittills hade det varit en mycket torr period i De Sju Härskarnas Dal. Gräset var gulbränt och träden var på god väg att förtorka, till och med träsken i Borgens jättelika park hotade att torka ut helt. Många hoppades på regn, men än så länge hade ingen blivit bönhörd för det hade ännu inte fallit den minsta lilla droppe. Men trots denna olidliga torka roade sig dalens innevånare på de sätt de fann lämpliga och inte alltför ansträngande för dem själva.
I den västra delen av parken fanns det en gammal Amfiteater som använts till tävlingsbana.
Den var byggd i gyllene sandsten, väder och vind hade nött och skavt de tidigare släta stenarna. Stegen var spruckna och en liten del av teatern hade fallit samman helt och lämnat en stenfylld öppning. Dess orkestra var täckt av sand och grus men mitt på banan hade någon ställt ett bord.
Det var ett mycket enkelt bord som enbart bestod av fyra ben och en spånskiva. Där utspelades det just i detta nu ett svettigt drama, det var armbrytning på gång.
De brottande var två unga män. Den ene var en ung, välväxt minotaur. Tjurhuvudet var fortfarande täckt av det krulliga, mjuka, gyllenbruna pälsen som utmärkte en unge, och hornen var inte helt färdig växta ännu. Hans enda klädesplagg var ett enkelt höftskynke.
Den andre, som såg mer mänsklig ut, var ett välpumpat muskelberg som nästan var större än minotauren själv. Hans svarta hår hängde stripigt av svett ner över den breda ryggen, musklerna spelade och under hans framskutande panna glödde ett par nattsvarta ögon.
Han var en varulv, det såg man på den kraftiga hårväxten. Han var klädd i en svart, ärmlös tröja, sandbruna millitärbyxor och svarta kängor. Ett grönt band var knutet kring hans panna för att hålla hår och svett ur ögonen.
Hans namn var Bane och han var äldste son till Vargkonungen och den starkaste i hela dalen, men också den stöddigaste.
De båda tävlande var ivrigt påhejade av åskådarna, som var en brokig blandning av skuggvarelser men även en del ljusvarelser, men alla var de lika engagerade i tävlingen. De skrek och applåderade så mycket de bara orkade i hettan. De flesta var nog gladast över att det inte var de som var där nere och kämpade.
På Theatrons lägsta steg satt Banes två yngre syskon och tjöt ikapp. Fem år hade gjort sitt med dem. Den nu artonåriga Grendel hade vuxit till en lång och spenslig ung man, han var nästan ett huvud längre än sin två år äldre bror. Han hade sitt guldröda hår i en fläta ner över ryggen. Grendels ansikte var mildare och blicken mjukare än Banes. Han var utan tvekan den vackrare av dem båda. Bredvid honom fanns Ylva, hon hoppade av upphetsning att de svarta rastaflätorna flög omkring hennes huvud och de mörkblå ögonen sken av spänning. Hon var minst lika stark som någon utav sina äldre bröder men hennes smidiga muskler hade inte uppstått genom tidsödande stridslekar utan genom hårt slit som medlem i jaktgruppen och i hårda strider för hennes liv.
De båda armbrytarna hade kämpat och svettats i nästan tjugo minuter och folk började bli torra i halsen, men nu verkade det som om ”striden” snart skulle vara slut. Minotaurens gulbruna ögon trängde nästan ut ur sina hålor av påfrestningen medan hans motståndare tycktes nästan oberörd. Med en sista kraftansträngning från Bane tvingade han ner sin motståndares hand mot bordet med en sådan kraft att bordsskivan gick mitt itu och striden var över. Bane reste sig upp och höjde armarna i en segergest medan den andre stönande sjönk ihop, en benpipa stack ut genom köttet på den brutna armen.
”Jag vann igen!“ Skrek Bane ”Jag är oslagbar!”
Publiken jublade allt vad de orkade i hettan under tiden som Bane gick ett ärevarv i ringen. Han spände sina glänsande muskler ännu mer för att visa alla deras storlek och styrka. Då hördes det en röst över de andra som sa:
”Vilket skryt, han nöjer sig inte bara med att bryta sin motståndares arm, nejdå, han måste absolut ha sönder bordet också!”
”Vem sa det där?!” Morrade Bane hotfullt och snurrade runt för att få ögonkontakt med vem det än vara månne. Tystnade sänkte sig som en våt filt över amfiteatern, alla stirrade de förskräckta åt samma håll, mot den som just hade förolämpat Bane – nämnde jag att han även var den mest lättretliga personen i hela dalen? – Varghärskarens äldste vände sig om och såg nu även han talaren. Det var en trettonårig pojke med rufsigt blodrött hår och mjuka, lysande, gröna ögon. Han stod uppflugen högst upp på stenhögen efter den sönderfallna väggen och såg ner på Bane med ett överseende lugn. Många av dem som var där kom genast fram till att antingen var pojken utifrån eller galen, man måste nästan vara galen för att våga säga något liknande till Bane och sedan stanna kvar tillräckligt länge för att bli upptäckt. Och det sättet som grabben såg på Bane just då vågade bara Ulv göra.
Ja, tänkte Ylva. Bara pappa vågar se Bane i ögonen med just den blicken. Hon drog Grendel i ärmen.
”Ser du vem det liknar?” Viskade hon till honom.
”Nej…” Svarade han dröjande.
”Se efter noggrannare,” väste Ylva. Grendel kisade mot valpen. ”Ser du nu?”
”Pappa...” Sa han tvekande, ”ungen påminner lite om pappa, det är något över ögonen.”
”Exakt, men tycker du inte att det är lite konstigt?”
”Jooo, men vänta! Ser han inte ut som en friskare version av Taliesin?”
”Nu när du säger det så...” De såg på varandra och sedan på barnet på stenhögen.
Bane hade börjat närma sig pojken med hotfulla steg. Ingen skulle komma undan efter att ha sagt något sådant om honom, den bästa av alla!
”Nej, stopp, stanna Bane, gör inte killen illa!” Ropade Grendel till sin bror.
”Tony!” Ylva sprang över planen bort mot pojken på stenhögen,
”Älskade lilla lillebror!” Hon kramade om honom.
”Du har ju vuxit en del på fem år,” sa Grendel som kom stegande efter henne.
”Det var knappt att vi kände igen dig, din olycka!” Han skrattade och gav även han sin hemkomna bror en stor kram. De församlade andades lättade ut och antog att det inte var något att oroa sig för längre. Dessutom hade Tony sagt det som de flesta av dem hade tänkt: att Bane skröt och stilade alldeles för mycket och han skulle bara må bra av att få komma ner på jorden lite då och då.
Nere på planen stod Bane och tuggade ilsket på en hårslinga,
Såå. Tänkte han medan han betraktade sina syskon som snodde runt Tony, rörde vid honom och kramade om honom medan de upprymt fyllde i varandras frågor om hur det varit i Salema.
Nu har den kommit hem. En till att slåss om arvet med. Men han ska inte få stå i vägen för mig, vad traditionen än säger. Det ska jag allt se till.
Ulv och Cana stod redan utanför den rundade valvporten då de fyra syskonen av Lupera nådde fram till vargherrens område.
Träden växte friare, blommorna vildare och gräset var högre där än på andra delar av parken. Murgrönan som växte över den förfallna balustraden och en bit ut på stentrappan såg ut att omfamna flygeln. Allt var en självklar del av denna sidan av Borgen.
”Min pojke, min älskade lille pojke!” Utbrast Cana och skyndade sig ner för de spruckna trappstegen för att sluta Tony i sin famn.
Andra av Ulvs hushåll hade också nåtts av ryktet om den Tonys hemkomst, och önskade även de att få se en skymt av den återvändande yngste sonen. De tryckte i portens mörker eller hängde ut genom vapengluggarna och fönstren som omgav den Norra porten och dess två halvtorn. Det viskades, tisslades och tasslades, alla var i rörelse och ville nog nå fram till valpen.
Ulv, varghärskaren stod dock tyst och stilla som en staty, han stirrade undrande på den son som han för fem år sedan hade sänt bort från Dalen. Det var som om han försökte att få grepp om pojken som småleende såg från sin moders sol varma famn upp mot porten och Ulv själv.
Ulv vek undan med blicken från sin son och sökte i stället i hopen av ankomna efter en annan.
Kattjina hade hållit sig i bakgrunden hela tiden och sett sig om efter sin bror och sina vänner.
”Kattjina!” hon vände sej om för att se vem det var som hade ropat på henne.
Det var Mellers!
”Min bror!” Hon kastade sig skrattande i hans armar.
”Åh, Mellers, du kan inte tänka dig hur mycket jag saknat dig,” viskade hon med nosen inbäddad i hans gråa päls.
”Och jag dig, din vildkatta!” De stod och höll om varandra en lång stund. Kattjina klamrade sig fast i Mellers så hårt, det var som om hon var rädd att han bara var en dröm som när som helst skulle lösas upp i dimma. Sedan tog Mellers sin systers tass och började att dra henne mot slottet.
”Kom, det finns några gamla spöken som bara väntar på att få återse dig.”
Kattjina log och nickade. Men innan de kommit fram till porten hejdades de av Ulv. Han såg alvarligt ner på den lilla kattan.
”Jag vill se dig på mitt rum innan solen gått ner. Se till att ha en presentabel rapport som Salema till dess.”
Kattjina såg skrämt upp på sin herre, hon hade blivit så chokad av hans uppdykande att hon bara kunde nicka till svar.
”Kom nu fram och hälsa ordentligt på din gamla flamma!”
Tonys steg ekade ihåligt mellan pelarraderna i den ofantliga kryptan, då han gick över det kalla stengolvet fram till rummets mitt. Där fanns ett lågt podium, på vilket det tronade en divan snidad av mörk ek och klädd i scharlakansröd sammet. Vid huvud- och fotändan stod det två höga golvljusstakar, de liknade svartnat sjögräs som bara för ett ögonblick sedan hade vaggats med strömmen men nu hade stelnat i sin dans.
Utsträckt på divanen låg Angela, vampyrdrottningen, klädd i en svart sammetsklänning, sirliga mönster av silvertråd prydde den, klänningen hade inslag av blå siden i sidorna och var åtsnörd av svarta sidenband.
”Nå valp, hur har du haft det?” Spann hon. Tony gav henne ett skevt leende.
”Bara bra,” Angela satte sig upp i en rörelse av ren grace och hon sträckte ut en vit hand mot honom.
”Saknat mig?” Tony ryckte på axlarna.
”En liten aning kanske.”
Vampyrdrottningen låtsades bli förskräckt.
”Men Tony! Du måste lära dig att du aldrig, under några som helst omständigheter får säga att du inte saknat en kvinna. Helst av allt ska hon inte ens behöva fråga dig om du har gjort det.
Tänk på att din far trotts allt ’förväntar’ sig att du ska växa upp till en charmör i klass med din farfarsfar. Lupe var sin tids störste älskare, du har hans rykte att leva upp till.”
Hon himlade med ögonen och visade sina vassa hörntänder i ett klingande skratt. Tony däremot tyckte inte att det var roligt, men Freke hade en gång sagt honom att man måste lära sig att skratta åt sig själv och andra. Men detta var en skämt han inte förstod.
”Varför tror alla att just jag skulle bli ’världens störste älskare’. Vad är det för kul med det egentligen?”
Vampen slutade att skratta och gav honom en skälmsk men lite sorgsen blick.
”Det kommer du att förstå när du blir lite äldre.”
Sedan blev hon plötsligt allvarlig.
”Kom närmare så att jag får ta en titt på dig.” Tony steg fram och lät henne lägga sina händer på hans panna. Med känsliga fingrar undersökte hon hans ansikte en lång stund, sedan såg hon djupt in i hans ögon.
”Du har fått ett förunderligt arv, det är den enda sak som din far har haft rätt i. Du har fått ett så underbart och vackert arv att det nästan lyser om dig, likt fullmånen en stjärnlös natt. Jag kan inte säga exakt vad det innebär, eller varför just du fått det men så är det.”
Hon log svagt och smekte luggen ur hans panna.
”Du har ärvt något så fantastiskt att inte ens de mäktigaste drakarna från Erghat kan utläsa dess källa eller innebörd.”
Angela lät en lång, blek tumme smeka över pojkens ögon,
”Vid kraftens svarta blod, du kommer att få samma dolda sammetsögon som han hade. Dina är kanske en nyans mörkare, men med de sorgsna valpögonen kom han långt bland kvinnorna.”
Hon släppte sitt grepp och sänkte blicken. Tony visste inte vad han skulle göra eller säga, vampyren hade plötsligt blivit så sorgsen och melankolisk. Till slut suckade Angela och sa:
”Skulle du vilja lämna mig ensam nu? Jag skulle uppskatta det.”
Tony svarade inte, han bara gick. Bakom honom kröp vampyren darrande ihop på sin divan i en mycket odrottninglik ställning. Tony undrade då i stilla nyfikenhet vad hans farfarsfar och vampyrdrottningen hade haft för ett förhållande egentligen.
Länge ekade de mörka gångarna under Borgen av suckarna från en odöds brustna hjärta.
I en gammal och nött skinnfåtölj framför eldstaden satt Ulv. Han höll i en stor kagge, till hälften fyllt av en gyllenbrun, löddrande vätska och stirrade stumt på ingenting. När Tony steg in i rummet lyfte Ulv blicken och såg rakt in i sonens ögon. I dessa skogsögon han alltid tyckt sig se både sin hatade farfar och sig själv. Nu fanns där något nytt och oförklarligt i denna blick, han rös och vände åter sin uppmärksamhet mot den sprakande elden. Tony stod tyst ett bra tag innan han lyckades att få ur sig något.
”Hej far,” Ulv suckade.
”Välkommen hem valp.”
Valp? Tänkte Tony. Inga tårdrypande föreningsscener här inte. Inget: ”Välkommen hem min son”. Nej, han nedlåter sig inte ens till att säga mitt namn. Nejdå: “valp” var det bara, det räckte tydligen för honom.
Tony tog ett djupt andetag och kämpade för att hålla tillbaka ett pyrande hat. För att tvinga undan grova tankar tvingade han sig fråga något som han redan visste svaret på:
”Är Taliesin här?” Ulv reste sig upp, skinnfåtöljen knarrade surt som om den ville säga att den inte skulle finna sig i att bli sutten på i fortsättningen. Han nickade mot balkongen och lämnade sedan rummet.
Tony skakade på huvudet och vände sig mot balkongen, han sköt upp glasdörrarna och steg ut i det mjuka skymningsljuset.
Solen stod lågt över bergskarmen och färgade molnen gyllene ljusrosa, och himlen silvrigt lila. Vänd mot solnedgången stod det en rullstol av den riktigt gamla sorten, den sorten som ser ut som en korgstol med stålhjul.
Det knakade lite i den när ett blekt och magert ansikte vändes emot honom. De gröna ögonen glittrade under den spretiga, röda luggen och de tunna läpparna drogs till ett lyckligt leende.
”Jag har väntat på dig,” sa Taliesin. Tony log tillbaka och gick fram till sin bror. Med sig tog han en stol som han ställde bredvid brodern, Taliesin ryckte lite i hjulen på rullstolen så att de kom att sitt ansikte mot ansikte med varandra. Ett identiskt flin spred sig över de båda tvillingarnas ansikten, de satt där länge, mycket länge och nästan inte ett ord yttrades under den tiden.
Solen dolde sig bakom bergskarman, stjärnorna strålade på den djupblå himlen, fortfarande hade de inte sagt något. Ord hade alltid varit överflödiga dem emellan.
* * *
Ulv kastade sig genom korridorerna med långa, ilskna steg. Han var arg på Tony, arg på Cana, arg på allt. Framför allt var han arg på sig själv! Han kunde inte förklara varför han kände denna oro, denna gnagande känsla av att något som borde kännas fel kändes rätt, eller tvärtom!
Han nådde fram till en stor, svart dörr och rykte upp den. När han steg in i rummet reste sig Kattjina hastigt från stolen hon suttit och väntat i.
”Herre,” sade hon och bugade sig för honom. Ulv svarade med en irriterad handviftning,
”Ja, ja, avge din rapport och försvinn sedan ur min åsyn!”
Kattjina såg nervös ut, hennes herre tycktes ha blivit vresigare med åren.
”Vad vill ni veta ers nåd?”
Varghärskaren satte sig tungt i sin stol och stirrade oavvänt på sin tjänare.
”Allt, “ sade han, ”Precis allt.”
”Är det sant? Grät hon?”
”Ja, jag sa ju det.”
Tvillingarna hade stannat till vid resterna av en vittrande kaj nere vid sjön. Tony tog upp en sten och slungade den långt ut i vattnet, den studsade inte ens. Pojken gjorde ett ilsket tecken men sade inget, det irriterande stönandet var nog.
”Du tar i för hårt,” sade hans bror. ”Du ska liksom knycka mer med handleden, ge mig en sten så ska jag visa.” Tony valde ut en slät och platt sten som han räckte till sin bror. Taliesin rullade stolen närmare kajkanten, lutade sig fram i den, måttade och slungade iväg stenen. De räknade upp till tio och ytterligare tre studs innan den sjönk.
”Jag har gjort bättre,” hävdade den rullstolsburne brodern.
”Tror jag säkert,” svarade Tony. Han satte sig på kanten av stenbryggan och lät de bara fötterna röra vid vattenytan. Efter en lång tystnad svarade Taliesin på broderns tankar.
”Nej, jag har heller aldrig hörtalas om en vampyr som gråter, trodde inte ens att de kunde det. Särskilt inte Angela.”
Tony rykte på axlarna,
Vampyrer kan tydligen gråta lika mycket som någon annan. Tänkte han.
Ja, varför inte egentligen? De består ju av kroppsvätskos lika mycket som alla andra varelser som är eller har varit levande. Fortsatte brodern hans tankar. Men varför Angela av alla. Vad har hon att gråta över?
Deras tankar gled in i varandra, snart var det svårt till och med för dem att avgöra vem som tänkte vad.
Hon har haft ett långt liv, det finns väl en hel del där att sörja. Men Angela är inte den sorten som gråter över kattungen som hon just tömt på blod, hur söt och oskuldsfull den än var.
Kanske något som hände innan hon blev vampyr, men vad skulle det vara? Saknar hon sin familj, en vän, eller någon hon var kär i. Angela, kär? Nej, bli allvarlig här nu – Vadihelveteärdetdär!?
Tony for upp från sin plats. Ett par pärlemorskimrande, blekgröna händer gled över kanten av bryggans sten. Händerna följdes av smala, hårlösa armar och ett hjärtformat ansikte inramat av gräsgröna lockar. Mitt i ansiktet lyste två rubiner som visade sig vara ett ögonpar på en ung najad. Hon log mot de båda chockade pojkarna och gav ifrån sig ett ljud som påminde om en delfins tjatter. Efter henne följde två äldre sjönymfer; en rosaglänsande och en blåskimrande. Den blåes ben slutade i en vacker, välformad fiskstjärt.
De båda äldre skällde tjattrande på den yngre för att hon hade skrämt tvillingarna.
Vilka är det där? – Det ser ut att vara några av Aganmens vatten tjänare. – Vad gör de här? —Ingen aning.
Den rosa hade slutat att kvittra på den yngre och vände sig mot Tony och Taliesin. Hon kastade med huvudet och slängde det bleka håret över ena axeln.
”Var inte rädda små barn, vi vill er inget illa.”
”Och det vill du att vi ska tro på?” Mumlade Tony med en blick på dennes långa starka fingrar och vassa hajliknande tänder.
Den blåa najaden drog upp sin fiskstjärt och slog sig till ro på kajkanten.
”Vi äter inte småbarn, valp.” Sade hon med en djup, dov stämma. ”Bara fullvuxna män, de är de ända som är värda vårt intresse I det att vi må föröka oss samtidigt.” Den lilla gröna som måste vara kring samma ålder som tvillingarna satte sig i skräddarställning.
”Men ni är rätt söta,” bubblade hon, ”Jag skulle gärna ta någon utav er.”
”E’ tyst med dig nu Lily din dumma spigg, de är för små. Det är du med för den delen.” Tjattrade den rosa. De två satte igång på nytt med ett gnisslande bråk och den blåe som tydligen var äldst av dem himlade trött med de svarta ögonen.
Tony och Taliesin utbytte blickar, sedan steg Tony fram.
”Vad vill ni? Ska vi hämta någon eller vad? Säg vad det är frågan om eller försvinn... Ni är ju ändå för gamla för oss.” Han undertryckte ett retfullt flin när de två slutade bråka. Den rosa såg djupt sårad ut och tog ansatts för att börja skäll på honom också men den blåa höjde en simhudsbeklädd hand och talade:
”Stilla Moma, pojken har faktiskt rätt.” Hon gav honom ett gillande leende,
”Vi får vänta till han blir äldre. Men det är inte för mat, vänskapligheter eller politik som vi kom hit lilla varulv.
Vi najader uppskattar allt av skönhet, särskilt inom musiken och ett rykte har vågorna burit med sig till våra öronsnäckor.”
”Jaha?” Svarade Tony tvekande.
”Vad Leviata försöker säga dig, lilla ungvarg, är att vi skulle vilja höra prov på din röst. Nereiderna de små säga att du drillar likt en silverfågel!”
”Sirenerna säger att ingen manlig landvarelse kan locka lika silkeslent som dem med sin stämma, och tritonerna slog vad med dem. Nu är vi här för att avgöra vadet.” Avslutade Lily. Tony kastade ett öga på Taliesin. Han gillade att sjunga men skulle aldrig erkänna det öppet för någon, inte heller att det var en ålderstigen siren i Salema som lärt honom.
”Jag vet inte...”
”Se,” sade Leviata och lossade en av de mörka pärlorna från sitt bröst. ”Denna skänker vi dig i fall du skulle vilja sjunga för oss. Vi vet att du inte intresserar dig av koketterirer,” skyndade hon sig att tillägga när hon såg pojkens tvivlat, roade min. ”Men detta är mer än en pärla, detta är en drakpärla.”
”Bara drakar kan använda sådana.” Tony lät tvivlande.
”Denna har givits till oss som en gåva från den stora Aranda, havsdraken. Naturligtvis kan inte dess bärare bruka den så som drakarna, men den kommer att skänka skydd, styrka, vishet och självständighet till honom eller henne som blir den given till av fri vilja. Det är ting vi tror att du kan ha användning för i din framtid.” Moma som tydligen fruktade att han skulle säga ”Nej”, hastade sig att säga:
”Du kan ge den till en vän om du önskar! Bara du sjunger för oss.”
Tony tog emot den mörka pärlan. Han var som sagt inte intresserad av ”koketterirer” men den var vacker och ovanlig. Ett ganska bra pris för en liten sång.
”Annars minns jag en lek som vi brukade leka när vi var mindre.” Sade Lily,
”Om du sjunger för oss så kan du få en kyss.” Då hon sade detta rodnade Lily så att hennes bleka hy blev mörkgrön och hon slog förläget undan blicken. Moma muttrade något om att Lily aldrig skulle bli någon riktig sjöjungfru om hon skulle vara så blyg hela tiden. Men Tony log, han mindes också den leken, men enligt hans minne hade reglerna varit en smula annorlunda. Taliesin gav honom en hastig blick när Tony svarade henne:
”Jag sjunger, den gröne får en kyss och så tar jag pärlan.” De tre drog sig samma i ett hetsigt rådslag där den yngsta verkade vara en ivrig förespråkare för förslaget. De skildes åt och nickade.
”Överens kommet.” Sade Leviata. Tony flinade och kastade pärlan till Taliesin.
”Dåså, vad börjar vi med?”
