6
Ulv brukade ibland fördriva tiden med att dra runt som en osalig ande i dessa rum och salar, de makabra prydnaderna roade honom och gjorde hans grubblande lättare. Han gick mellan raderna av hyllor och stannade som alltid upp framför en träskulptur föreställande en figur klädd i kappa och huva, den var omslingrad av två ormar, en vit och en svart.
Skulpturen föreställde Framtiden omslingrad av Ödets två ormar, den ena föreställde lyckan och den andra olyckan. Det var en vacker och ovanlig skulptur värd all beundran, men just nu hade Ulv gärna velat slita den i stycken. Den påminde honom om Budbäraren och vad denne sagt honom för så många år sedan, då han hade fått veta att han var dem som skulle avgöra vilket öde som väntade honom och hans barn. En framtid i sorg och mord, eller en framtid i lycka.
Men hur vet jag vilken väg som jag vandrar? Tänkte han. Hur vet jag om det som verkar vara rätt idag visar sig vara det rätta i morgon? Han stod tyst och betraktade skulpturen försjunken i sina egna tankar och märkte inte att han hade fått sällskap. Hans livskamrat, den honungsgyllene Cana hade stigit in i rummet och stod nu bakom honom.
”Man tycker att du borde känna den statyn ända in till minsta ådring vid det här laget.”
Ulv ryckte till och vände sig om.
”Vad gör du här, är inte du upptagen med att uppmuntra Vampyrslynan att lära vår hemkomna son en massa dumheter?”
”Gör han något dumt så har han lärt sig det av dig.” Hon såg uppfordrande på sin make. ”Tony har varit hemma i en vecka snart och du har inte så mycket som tittat åt honom. Ibland undrar jag vad är det för fel på dig.”
”Det är inget fel på mig!” Han började gå mellan hyllorna för att ta sig ut ur rummet, Cana följde efter honom.
”Nåt måste det vara som inte står rätt till när du vänder vårt barn, ditt barn, ryggen!”
”Den ungen har aldrig betytt annat än trubbel för mig. Fortsätter det så har kan han bli farlig, både för sig själv och för andra. Han har för mycket av Lupe i sig.”
Vargfolkens ingifta drottning stannade.
”Det var inget större fel på din farfar, och Tony påminner inte särskilt mycket om Lupe.” Ulv vände sig om och glodde på henne, hans blick var dödande.
”Du kände inte Lupe, han dog långt innan vi träffade. Tony kanske inte är som Lupe idag, men vi vet ännu inte hur han kommer att bli som vuxen. Det märks tydligt att han har anlagen att kunna utvecklas till...”
”Alla våra barn har samma anlag för att utveckla det, du har det för att inte tala om din far. Tony är en egen person, det finns inga som helst bevis som pekar på att han skulle bli en ny Lupe. Du gör fel i att låtsas som om han inte fanns!”
”Han måste veta sin plats, precis som alla andra!” Röt Ulv åt henne.
”Hur ska han kunna veta sin plats när han varit borta från dalen i fem år?”
”Han blir tvungen att lära sig den! Inte förrän den dagen då han lärt sig det, kan visa respekt och vad han egentligen går för kommer jag att erkänna honom som min son.”
”Och hur ska han kunna lära sig det?”
”Någon får lära honom.”
”Någon annan, någon som Bane?”
”Vad menar du med att Bane skulle lära Tony var hans plats är? Vid Makten! Det är ju knappt att han vet sin egen plats ens. Han kan knappast lära någon annan!”
”Det är sant, men ända sedan Tony kom hem så har det vuxit upp en obegriplig fiendskap emellan dem. Jag fruktar att ingen av dem skulle tveka inför att ta upp en strid.”
Ulv stannade nu, hans hjärna arbetade för fullt. Bane var den mest tjockskallige och lättretade av hans barn och enligt Kattjina var Tony minst lika envis för att inte tala om egensinnig. Han lade ihop ett plus ett och…
”Helvete”, väste han när han satte iväg längs hyllorna med en allt högre fart.
Jag måste stoppa dem innan ödets olycksprofetia slår in.
Tony hade nu varit hemma i nästan en vecka men märkte redan av ett visst förakt vänt mot honom, särskilt från dom som tillhörde Banes fanklubb. Men som den sorglösa själ han var oroade han sig litet.
I alla fall så länge som hans far inte la sig i. Tony hade inga goda minnen av sin pappa och han sörjde inte att knappt ha sett till sin far sedan dagen då han kommit hem.
Han hade inte stött på Bane heller på ett tag, men Bane var det sista han oroade sig för.
Om man ska säga sanningen så oroade han sig inte för någonting just nu. Varför slösa energi på att gå omkring och oroa sig hela tiden, när det fanns så mycket annat att göra, leva till exempel. Att vara tillbaka i Dalen var både en sorg och en lycka för den unge pojkvargen. Här behövde han inte oroa sig för vad nästa mål mat skulle bli, han hade Taliesin nära och behövde inte anstränga sig särskilt för att tala med honom som han hade behövt i Salema. Dessutom, och detta var nästan bäst av allt; Hade han nu tid över till att utveckla och förfina den lek som han förr fört med de jämnåriga flickorna.
Tony log, han hade just varit på besök i ljushärskarnas hem och testat sin, av Angela påstådda charm på Flora, halvdjursherren Foibos’ dotter. Det hade funkat fint och varit mycket roligt, han flinade för sig själv. Tänk den dan då han lade ner idén med oskyldigt flörtande och satte igång på allvar!
Han svängde av från stigen och fortsatte upp på den breda grusväg som ledde till borgens huvudingång.
Dörren var minst tre manslängder hög och nästan lika bred, själva fasaden var mardrömslikt utsmyckad med stenfigurer. Där var en stor terrass från vilken det ledde en trappa ner till förgården. På var sin sida om den breda trappan sköt det ut två balustrader på vilka det vilade två ståtliga stendrakar. De var av så fint arbete att de såg levande ut.
”Så, det är dags att komma hem nu?”
Tony ryckte till vid ljudet av en röst. Bane steg fram från bakom den ena stendraken och såg hånleende ner på sin bror.
”Ja, det är det,” svarade Tony avmätt. ”Hurså?”
Bane kliade sig frånvarande på halsen och sa i en överlägsen ton:
”Jo, man tycker ju att nu när du har kommit tillbaka från din, ska vi kalla det din studie tid? Så borde du rätta dig efter de regler som vi har här.”
”Vilka regler? Finns det några lagar som säger att man inte får lämna parken? I så fall är det de dummaste jag någonsin har hört!”
”Det är inga lagar direkt, bara enkelt folkvett som innebär att vi inte beblanda oss med de Andra. Dessutom är din attityd mot mig stötande.”
”Vad är det för fel på min attityd? Jag får väl ha vilken attityd jag vill, och vilka andra? Menar du ljusfolket på andra sidan sjön? Vad är det för fel på dem? Vi, de, oss och dom, det här är ju löjligt!”
”Det är just den attityden som jag vänder mig mot. Den, att du ser ner på oss som inte varit utanför dalen och fått specialundervisning!”
”Som jag ser det är det du som ser ner på mig.” Ett flin bredde nu sakta ut sig över Tonys ansikte och han fortsatte:
”Är inte luften tunn där uppe?”
Bane tog ett smidigt skutt ner på marken och landade en bit ifrån sin bror. Tony ryggade skyndsamt tillbaka när Bane tungt landade i gruset och detta stärkte den äldre broderns självförtroende.
Han rätade på sig och sa:
”Stackars lilla lättskrämda Tony, nu skulle pappa allt se dig. För då skulle han inte tveka mer om vem som skulle bli den bäste Härskaren!”
Han tog ett kliv emot Tony, som tog ett ofrivilligt steg bakåt.
”Inte för att jag vill göra dig besviken eller så, men jag är faktiskt inte intresserad av att bli Varg- Härskare. Om pappa, mot förmodan, skulle erbjuda mig den titeln så skulle jag tacka nej.”
Bane gjorde ett utfall och tog ett fast grepp om Tonys nacke. Han väste:
”Jaså, det skulle du, din lilla självcentrerade råtta! Inser du inte att härskarrollen inte är något man bara kan tacka nej till? Men det skulle inte förvåna mig om du var så egotrippad att du skulle göra det. Först ta ifrån mig, den äldste, min självklara roll som arvinge och sedan förlöjliga mig genom att tacka nej. Och allt det bara för sina förbannade ögons skull. Jag borde döda dig på fläcken!!”
Tony försökte att slingra sig loss från sin broders grepp.
”Men-varför-gör-du-inte-det-då?”
Bane log illasinnat medan han, likt en ilsken katt, lät sina långa, vassa klor växa fram och höjde den fria handen.
”Det är precis vad jag tänkte göra.”
”Tänka går ju,” morrade Tony och gled ur hans grepp.
Banes näve missade sitt mål med en sån fart att han nästan föll omkull. När Bane hade återfått balansen gick han till anfall mot sin bror på nytt. De båda cirklade runt varandra likt stridande tuppar, redo att skära den andre i stycken med sina dödliga sporrar.
Ni ska nu inte tro att Bane var ensam om att attackera, så fort Tony såg en sårbar öppning var han inte sen att anfalla sin bror i hopp om att vända striden. Efter ett par våldsamma minuter lyckades han få ner Bane på rygg i gruset. Han var nu i starkt överläge och kunde med ett enda slag med en kloförsedd hand göra slut på striden, men han hejdade sig när Bane blottade sin strupe. Det var ett tecken på underkastelse och då fick Tony inte, kunde inte skada honom, sådana var reglerna.
Han började vaksamt vika undan.
(samtidigt)
Ulv slog våldsamt ut med handen mot dörren och röt:
”Öppna!”
Den stackars dörren som var gjord av lydig ek for förskräckt upp och släppte ut härskaren på terrassen.
Där hade det samlats en mindre folksamling som lik glupska gamar spänt beskådade den vilda striden som pågick nere på gården. Ulv plöjde fram genom folkhopen och tog sig ner för trappan. Han stannade upp när han fick syn på de stridande. Men då var kampen redan över.
”Tony!” Vrålade Vargkungen, pojken såg förskräckt upp och drog sig genast undan från sin bror.
Bane satte sig upp, han var röd av ilska, men också genans över att de andra, framförallt hans far, hade fått se honom underkasta sig sin yngre och svagare bror.
”Såg ni? Han försökte att kallblodigt mörda mig!!” Tjöt han.
Tony satte genast igång med att protestera men Ulv gick emellan.
”Säg mig Tony, hur det kan komma sig att jag alltid finner dig i färd med att ta livet av någon?
Den där gången för fem år sedan bryr jag mig faktiskt inte längre om, då var du bara ett barn och Bane hade provocerat dig. Men nu, när du har fått den bästa av utbildningar borde veta bättre. Men ändå så tvekar du inte en sekund att ge dig på Bane igen!”
”Men, det var han som började...” försökte Tony, men Ulv höjde varnande en hand.
”Jag vill inte höra något om vem det var som började. Jag såg vad jag såg och det var att din bror blottade strupen mot någon som inte verkade ha minsta tanke på att skona honom.”
Tony sänkte blicken och mumlade: ”Man ser det man vill se.”
Ulv fortsatte med ansträngt lugn:
”Jag såg att du nästan dödade din bror, och det är oförlåtligt. Jag vet inte hur kan döma i detta. Ett sådant brott som detta kräver alla Härskares fulla uppmärksamhet, kanske till och med Rådets.
Alla får delta i beslutet om vad som ska ske med en brodersmördare. Grip honom!”
En bevingad demon och en jättelik Lejonman steg fram och ställde sig på var sin sida om Tony. Han försökte inte ens protestera när de förde bort honom utan följde med utan bråk. Bane reste sig och log förnöjt. Nu skulle den lilla uppkomlingen få sig ett välförtjänt straff, och inte kunde väl hans far utnämna en dömd brottsling till sin efterträdare.
Men leendet bleknade när han mötte sin faders blick. Ulv sa inget men det syntes tydligt att han inte tänkte låta Bane klara sig helskinnad ur detta han heller.
* * *
När ett viktigt beslut skulle fattas, när något som inte bara rörde Härskarna och folken utan alla i Dimhavet eller någon av de många lägre världarna hade skett, då kallades Rådet samman.
Rådet bestod av utvalda representanter från öarna och ordenskapen, namnkunniga från några av de lägre världarna och (naturligtvis) de sju härskarna. De samlades vid Rättens Tempel på ön Thinge.
Templet var en stor, cirkelformad byggnad uppförd i färglös, blank marmor. Kupoltaket hölls upp av en rad väldiga kolonner vilka löpte längs hela byggnadens kant. Från byggnaden ledde långa, breda trappor ner till hamnarna vid klippans svarta fot.
Inne i templet var sittplatser uthuggna trappstegsvis, som i en jättelik amfiteater, de sluttade ner mot den öppna planen i templets mitt. De sju härskarnas platser var höjda ovan de andra rådsmedlemmarna. Sex av dem satt redan på sina högryggade stolar, framför dem stod det ett halvcirkelformat bord. Ljushärskarna satt till vänster, Skugghärskarna till höger om den tomma yta där Sharg, Drakkungen hade sin plats. Det var bara honom man väntade på.
I templets centrum, mitt i den ljuspelare som föll in genom det rundande hålet i takets zenit, stod Tony. Han var slagen i bojor och på var sin sida om honom stod hans båda fångväktare.
De församlade fann honom liten, blek och sårbar. Han hade varken ätit eller sovit de närmare tre dygn han suttit i arrest.
Slutligen kunde man höra väldiga vingslag och Sharg, den gyllene draken anlände till skådeplatsen. Eftersom den Mäktige i sin naturliga drakhamn var för stor för att kunna komma in i byggnaden landade han på trappan utanför, och genomgick en förändring.
Drakkungen kunde förvandla sig till en människoliknande varelse om han ville, men han brukade låta sig nöjas med att bara krympa till lämpligare storlek. Så även denna gång, och intog strax sin plats på podiet.
Han såg sig om i templet, betraktade ingående allas ansikte innan han sade:
”Och nu när vi alla här har samlats så ber jag Er: Ulv av Lupera, förklara den rättegång som ni har kallat oss till.”
Ulv reste sig från sin plats, gick bordet och fortsatte ner till golvet där han stannade. Han bugade sig för draken och sade sedan vänd mot alla i templet:
”Mina medhärskare, församlade vänner och visa rådsmedlemmar! Jag har låtit sammankalla er här idag för att döma en av oss, ett barn, mitt barn som nästan har begått ett av de svåraste brotten av alla!”
”Ursäkta mig.” Sa Sharg och bytte besvärat ställning, det klirrade i hans skimrande fjällpansar
”Men sa du: ’Nästan’? Jag kan inte låta bestraffa någon som nästan begått ett brott!”
”Hur menar ni, ers nåd?” Frågade Ulv som inte visade med en min att han kommit av sig.
”Hur kan man vara skyldig till ett brott, som aldrig begåtts?” Sharg blinkade mot honom med sina Safirögon.
Ulv öppnade och stängde munnen ett par gånger, han visste mycket väl vad draken menade och hur löjligt allt tycktes. Men då flög Bane upp från sin plats bland åskådarna och ropade:
”Han försökte att ta mitt liv! Ers nåd, är inte ett brodermord något man ska straffas för, även om det inte fullföljes?”
Sharg vände då sina vassa ögon mot Tony, pojken mötte drakens blick med ett uttryck av mild förundran. Det var som om han inte riktigt hade förstått vad det hela gick ut på, utan bara betraktade det hela som ett dåligt skämt. Det väldiga elddjuret skakade undrande på huvudet och sa:
”Är detta sanningen?” Tony ryckte på axlarna.
”Det är deras sanning, men det betyder inte att det är min.”
Drakkungens ögon smalnade till två springor av blå eld.
”Vad är din sanning då?”
”Att Bane hotade mig och jag blev tvungen att försvara mig, annars skulle det vara han som stod här för att dömas för utfört broders mord. Fast det är klart, eftersom det då skulle ha varit Bane som dödat mig skulle det ju naturligtvis ha varit en olycka och helt mitt eget fel. Han skulle ha gått härifrån ostraffad, om det ens skulle ha tagits upp.”
Vid dessa ord började folksamlingen att skruva på sig. Vad var det ungen försökte göra? Hade han inte rört om i getingboet tillräckligt? Behövde han verkligen göra saken värre än den redan var?
Sharg som tycktes gå i samma tankar sa iskallt:
”Nu är det du och inte Bane som skall dömas. Enligt vad din far har sagt mig så fann han dig i starkt överläge och trots att din bror visade underkastelse gjorde ni ingen som helst ansats till att skona honom. Är detta sanningen?”
Tonys ögon blixtrade till.
”Det kanske är därför jag är här, för att de andra fick se den store Bane underkasta sig en yngre motståndare!”
Aj då, Tänkte Galé, Nu har han verkligen ställt till det. Han utbytte oroliga blickar med Aganemn av Solana de tänkte samma sak. Pojken avslutade med att rycka på axlarna.
”Vi bråkade, mer än så var det inte...inte från början.”
”Nej! Du är här för att du tänkte mörda din egen bror!” Röt Ulv.
”Hur kan du veta vad jag tänker! Du vet ingenting om mig! Du har ju aldrig varit intresserad. Du har bara brytt dig om Bane, och mig har du redan skickat bort en gång! Nu försöker du få mig avrättad också?”
Tony kände hur ilskan brann i honom och nu kom tårarna också, han kämpade för att tvinga tillbaka dem.
”Om du vill bli av med mig så kan du väl säga det rätt ut istället för att anklaga mig för mordförsök!”
Han vände bort ansiktet för att ingen skulle se att han grät. Han försökte att andas lugnare och slappna av så att tårarna skulle sluta. Han var bara arg, det skulle gå över. Fan, han får inte visa känslor på det här viset igen, han får inte visa sig svag inför andra, han får inte visa sig vek, han får inte!
Det hade plötsligt utbrutit ett vilt tumult bland de församlade. Alla talade i mun på varandra, vissa höll med Tony i vad han hade sagt, andra inte och resten ville veta vad han hade sagt, egentligen.
”Silentium!” dundrade Sharg och det blev knäpptyst i salen.
Alla såg oroligt upp på draken, det ryckte i hans vingar och när han talade var det med ett tillkämpat lugn.
”Vi vet alla vad straffet för familjemord är,” han vände blicken mot alla i templet, sedan såg han bort mot Bane.
”Som jag kan se, det jag läser i deras tankar var detta ett gräl som gick över styr. En familjelägenhet som inte borde röra oss andra. Men när ni nu ändå tog det hit, inför mig...”
Draken tog ett djupt andetag och försökte att så snabbt som möjligt komma på något som inte var alltför grymt men samtidigt inte allt för milt, så att alla skulle bli nöjda. Han slöt ögonen och lyssnade till rösterna. Rösterna från det förflutna, från framtiden och nuet. Långsamt öppnade han ögonen, ett beslut hade blivit fattat.
”Hör mitt beslut: Det bästa är att skilja dessa kämpar åt. Därför ska båda sändas till de längre världarna, var och en åt sitt håll.”
Han öppnade munnen och sade med lugn stämma:
”Vi har fattat ett beslut.” Han vände sin blick mot de dömdas fader.
”Låt oss nu fortsätta vårt möte med angelägenheter som rör oss alla.”
”Ingen frågade mig vad jag tycker. Frågade han dig?” Viskade Angela till Galé från under slöja hon bar som skydd mot solen.
”Nej,” svarade Galé henne.
”Jag misstänker att han konsulterat de andra drakarna. Han brukar göra så i liknande de fall som rör Härskarna. Han tycker väl att vi är för partiska.”
En rörelse inne under täckelsen visade på att Angela hade nickat.
”Troligtvis Wang Ley,” Henne skyddade blick vändes bort mot en silverblå drake.
”Han sägs ju stå närmare Makerna än någon annan. Finns det en framtid för Tony så känner Wang Ley till det. Och vet vad som kan leda valpen rätt.”
Galé gav slöjorna som var härskarvampyren en lätt road blick.
”Inte visste jag att du visste så mycket om drakarna.”
Angela gjorde en grimas som ingen såg.
”Drakarna är mäktigare än någon utav oss. Det skulle vara galenskap att inte hålla sig väl med dem.”
Galé skulle till att svara då Sharg, efter att ha väntat ut mumlet som spritt sig i salen åter tog till orda.
”För dem till de yttre öarna och släpp dem vid portarna till de lägre världarna. Det spelar ingen roll i vilken värld de hamnar men där ska de stanna. För bort dem!”
Demonen och lejonmannen tog ett stadigt tag i Tony och de vände sig om för att lämna salen.
”Vänta!” Fräste Ulv. ”Jag är inte klar än med honom.”
Han gick fram till sin yngste son och lade handen på hans axel.
”Krafterna gynnar dig pojke. Men det är fortfarande jag som fattar det slutgiltiga beslutet om ditt öde.” Han mötte sin sons skogsgröna ögon, samma ögon som han själv hade.
”Jag förnekar dig. Jag tar ifrån dig namnet Lupera, ditt släktnamn och din födslorätt till den dag som du visar dig värdig det igen. Till den dag du visar dig värdig till namnet Lupera.”
Tony vände blicken mot golvet, han insåg i det ögonblicket att det inte var någon idé att kämpa emot längre.
Rummet fylldes av upprörda röster, några kastade ur sig glåpord och beklagade sig över den allt för milda domen, andra tyckte att det var en alltför hård dom och ropade ut sitt bifall med pojken.
I tumultet som uppstod kunde ingen höra de snyftningar som kom från Flora. Även om någon hörde det så inte förstod de ändå inte varför Foibos dotter grät. Bara Flora själv visste, och Tony skulle kanske också ha förstått, om han hade hört dem.
* * *
Han var en silverblå himmelsdrake och den visaste och mäktigaste av alla drakar (näst efter Sharg själv förstås)
Wang Ley såg upp på sin herre.
”Varför sände du iväg pojken?” Frågade han med sin milda röst ”Det var inte det som jag föreslog.” Sharg suckade och svarade:
”Jag sände iväg Tony för att skydda honom från hans bror, kanske även för att skydda honom från sig själv. Jag vet att han kommer att klara sig och att han kommer att formas till den Ödet vill ha honom som. Du, vän har liksom jag sett pojkens öde och vet att detta var oundvikligt.”
Den andre nickade. Jo, han hade sett Tonys öde och visste vad som väntade så väl pojken som honom själv. Han visste att pojken bar på det gamlas död och det nyas födelse.
”Vår tid närmar sig sitt slut herre.” Sa Wang Ley stilla.
”Ja, Pojken kommer att leda det hit, vi kan inte gömma oss för denna sanning längre broder.” Svarade Sharg.
”Fruktar du Ödet herre?” Frågade Wang Ley sin konung.
Sharg ruskade på sig.
”Det finns ingen orsak till att frukta, man vinner inget på rädsla. Vårat öde har varit bestämt längre än vi själva har levat. Än du då, broder?”
Wang Ley vände drömmande blicken mot himlen där stjärnorna hade börjat tändas och log svagt.
”Nej herre, för min del så har jag längtat efter slutet länge nu. Tänk att, efter alla dessa år äntligen få möta någon som är värdig. Bara det gör mitt slut värt att vänta på.”
Sharg nickade,
”Ja, det är det nog” sa han och följde sin väns blick upp mot en jättelik stjärnbild som nästan fyllde hela himlen.
”Och sedan kan vi ta vår plats bland våra förfäder inför den eviga vilan.”
* * *
Tony såg oroligt på det mörka hålet i verkligheten, det tycktes honom som om det inget fanns på andra sidan, inget ljus, inga stjärnor bara ett olycksbådande mörker. Porten roterade, den vände och vred sig. Den liknade ett levande väsen, som bara väntade på att få sluka honom. Tony tvekade, den liknade inte alls den port som han och Kattjina hade gått igenom när de skulle till Salema. Den porten hade varit uppfylld av ett grönt ljus, denna port tycktes snarare förtära allt ljus.
”Men, kom igen nu, vi har faktiskt inte hela dan på oss!” sa demonen irriterat.
”Det är väl inte så farligt, det är bara att gå igenom den.” sa lejonmannen uppmuntrande. Tony stirrade på dem där de stod och trampade bakom honom. Det var tydligt, att de ville komma från den ödsliga platsen så fort som möjligt och att deras tålamod skulle ta slut vilken sekund som helst och de skulle kasta honom igenom porten. Nej, tänkte Tony, Det är bättre att ta sitt straff självmant och med högtburet huvud än att kastas ut.” Han tog ett djupt andetag, hoppade...
...Och föll handlöst ner i en hög med sopor, han kanade nerför högen på en svart plastsäck och landade långt från ljudlöst på den hårda marken. Han fann att han stod i en mörk gränd. Tony såg förundrad upp längs de höga, gråa husväggarna, han hade aldrig sett något liknande.
Gränden var skitig och stank av gamla sopor och vattenpölarna var svarta av sot och smutts.
Hans öron irriterades hela tiden av ett fruktansvärt buller och mitt i alltihop kunde Tony urskilja musik, men han hade aldrig hört sådan musik förr. Som i trans följde pojken dess toner ut från gränden, där stannade han förvånad upp, det som mötte hans blick var en stor upplyst boulevard.
