Bakrund-historia Kvinnor: Den tidigare delen av medeltiden (800 – 1200-talet) kallas ROMANSK tid. Dräkten håller sig under denna tid inom människans “naturliga” ram. Över och underklädnad har i princip samma fason som nutidens bussarong och dras över huvudet. Halsringningen går högt upp och ofta såg man underklänningen titta fram i urringningen Man utnyttjar hela tygstycket, skär plaggen i enkla modeller och syr i kilar för att få vidd och form. Dräkten är mycket färgglad: klara rena färger sätts samman. Man använder främst ylletyger, i förnämare fall fint kläde, även linnetyger, skinn och läder. Dekorationen bestod av breda vävda, broderade eller applicerade ornamentsbårder runt hals, handled och underkant. Som knäppning används hakar, hyskor och snörband. Bälterna var smal, bundna i knut eller försedda med spänne, och de långa ändarna hängde fritt ned. Fot- och benbeklädnad hör naturligtvis liksom olika former av huvudbonader till dräkten. För den gifta kvinnan är en huvudduk obligatorisk. Senare kan hon ha både huvud- och haklin. En klimatförsämring bidrog till att man på 12-1300-talen (som kallas Gotisk tid) började bära flera lager kläder. En överkjortel, surcot, införs för bägge könen. Samtidigt utvecklades vävkonsten, man fick snabbare fram tråd och man började använda en vävstol med liggande varp, som gav större tyglängder. Med ökad tygproduktion kunde man göra plaggen både längre, vidare och med mer avancerade skärningar och ett “mode” med snabbare förändringar möjliggjordes. Man kallade detta fenomen för modedjävulen! Och han drabbade i första hand kvinnorna: deras dräkt gjordes släpande lång och släpet kallades "djävulens dansbana". Överklänningarna gjordes med jätte lika armhål som gick medanför midja, ärmhålen i kvinnodräktens surcot kallades “helvetesfönster” eftersom de avslöjade kroppens former. Omkring 1330 blev den tidigare lösa kvinnodräkten snävare i livet, dolde inte längre utan framhävde figuren från skuldra till midja. Även urringningarna blev mer vågade och formades lite fyrkantigt eller båtformade. Färgglädjen är fortfarande mycket stor. Förnäma personer bär rangkronor och man klär sig i vapenfärger, broderar ibland även vapen på dräkten. Kanske bidrog detta till att “tvåskiftade” kläder, s.k. mi-parti blev populärt. Dräktens ena halva hade en färg, andra en annan. Adel och hovfolk klär sig i allt dyrbarare dräkter. Det gör också de burgna borgerskapet… men då införs förordningar mot lyx och överflöd… Man skall veta “ sin plats” och klä sig därefter. Under medeltidens senare skede (1350-) börjar man gå utanför kroppens ram, sträcker ut på höjden och på längden i släp, stutformade huvudbonader, snabelskor etc. Många förknippar snörliv med medeltiden även om de kom först i slutet av perioden. Oftast satt snörningen mitt bak eller möjligen på sidorna men inte mitt fram. Lite kort: 1100-1250 hög halsringning, bälte, underklänningen sticker fram både vid urringning och nederkant. 1250-1350 haklin, mer figurformat, knappar börjar användas. 1350-1500 djupare urringning båtformad eller fyrkantig, stora klockärmar eller väldigt snäva. Männens kläder>> Eklövsfladder= Utskurna, fladdrande kanter. Broscherade = Väva med inslag av guld, silver eller silke.