Det var natt och då var ”Glädjens väg”, som gatan i folkmun kallades, upplyst av tusentals ljus. Överallt blinkade det stora neonskyltar och lampor brann ovanför ingångar till de olika barerna, pubarna, spelhallarna och nattklubbar, gatan var full av dem.
Tony steg ut ur gränden och började förundrad gå längs med gatan.
Ljusen, musiken och dofterna förvirrade, förundrade och skrämde honom. Han fick kväljningar när han inandades luften. Hur kunde en plats så full av mystik och skönhet sprida en så stark odör av smärta, sorg och förtvivlan?
Han såg en mängd par som satt inne på klubbarna och smektes eller kysstes. I gathörnen stod det ensamma och underligt klädda män och kvinnor, de rörde sig konstigt och så fort någon kom fram till dem började de att bete sig ännu mer underligt.
”Utmanande” var ett ord som han ännu inte kände till, men det var på det viset de var klädda och det var så de rörde sig och talade.
Husen var höga. Här och där hängde det stora skyltar diagonalt längs kanten och en varm rök steg upp ur gatubrunnarna.
I vissa husväggar fanns det höga, långsmala fönster i vilka det stod unga, halvklädda kvinnor likt skyltdockor och stirrade tomt ut på gatan. Blicken i deras svartsminkade ögon var död, de plutade fånigt med sina fylliga läppar. Vissa rörde sig sakta som om de dansade till en mjuk, smärtsamt långsam musik.
Tony hörde bullrande skratt genom fönster och dörrar. Väggarna till några av pubarna var helt enkelt jättelika glasfönster, genom dem såg han hur gästerna söp sig fulla, några låg redan utslagna i hörnen. Han såg dom ”roa” sig med dem som arbetade där och med varandra.
Han såg även de som uppträdde på scenen, det var strippor och musiker om vartannat. Han stod länge utanför det runda fönstret till en bar som hette ”Det gyllene skinnet” och såg på hur dans, sång och de mer ”exotiska” numren avlöste varandra. Men han skrämdes bort av stanken från spyor, misstänkta spritblandningar, svettiga kroppar, tobaksrök och droger. Dock var det som gjorde honom mest illamående odören från folkets skräck och förtvivlan, deras lögner, svek och ensamhet. Ting som gör människorna till den ruttna ras som de ibland kan verka vara.
Tillslut fick han se en grupp män utföra det med en ung, berusad flicka. Det som är något av det vidrigaste ting som kan utföras, till och med för oss människor.
Tony stapplade chockad in i en mörk sidogata där hans mage vände sig ut och in. Han stod länge och skakade, det fanns inget mer att få upp men magen fortsatte att vrida sig. Gnyende sjönk Tony ihop i rännstenen och föll i en slags dvala.

Han rycktes förskräckt upp ur ingentinget när han hörde en röst som förnöjt spann:
”Nej men se kära syster, en liten pojke!”
”Ja, jag ser älskade syster, men vad gör en sån liten sötnos i dessa kvarter?”
Tony satte sig upp och vände på huvudet, bakom honom stod det två långbenta, vackra kvinnor.
Han såg att de var av kattfolket, mer än det, de var Lejonkvinnor. De två kvinnorna hade en mörkt gyllenbrun päls och svart hårman, deras blåa kattögon lyste med ett begär som han fann skrämande. Tony snubblade bakåt, föll över en soptunna och inom en sekund var de över honom.
Den som ena lutade sig över pojken och strök handen genom hans rufsiga hår.
”Visst är du en söt liten valp,” spann hon. ”En sån´ gullig liten vargunge!” Den andra kvinnan sig på knä bredvid dem hon smekte hans kind.
”Du ska inte vara rädd liten. Vi ska inte göra dig illa, inte något illa alls.”
Den första lutade sitt ansikte mycket nära Tonys, han vred på huvudet och kände en sträv tunga mot sin kind.
”Ska vi behålla honom kära syster?” Sade den förste och vände sina stora ögon mot sin följeslagerska.
”Det tycker jag älskade syster.” Svarade denne.
Kattkvinnorna spann fram ett underligt skratt medan de smekte sin lilla hjälplösa fånge.
”Du behöver inte oroa dig, liten, vi vill bara roa oss lite.”
”Och du kommer nog att tycka om det.” Tony blundade när han kände deras händer mot sin hud, han darrade i hela kroppen av både skräck och en annan underlig känsla som han aldrig tidigare känt förut.
De två kattorna lekte förnöjt med honom, fnittrande tävlade de om vem som kunde få av honom hans kläder snabbast. Men de stelnade till när en röst skall genom gränden:
”Lämna pojken ifred!” De två kvinnorna fräste ilsket när de reste sig och backade bort från Tony. Han tog sig klumpigt på fötter och vände sig mot det håll varifrån rösten hade kommit. Där stod det en äldre man klädd i lager på lager med trasor. Hans långa toviga hår var, liksom hans stubbiga skägg, mörkt grått. Han var lätt kutryggig men hans isblå ögon lyste av en ännu stark livsgnista. Han lyfte sin krokiga käpp och gjorde ett utfall mot de båda katterna.
”Hörde ni inte vad jag sa? Försvinn era förbannade slynor, lämna valpen ifred! Sjas, era satans kattor!” De två kattorna undvek med nöd hans utfall och drog sig snabbt mot änden av gränden.
”Visst gamla tok,” sa en av dem. ”Vi ska gå, men du ska veta att vi är kända för att aldrig lämna ett jobb oavslutat.” den andra fnittrade till.
”Detta är inget av era jobb. Ni låter ungen vara ifred också i fortsättningen!”
De båda kvinnorna gav honom ett lömskt leende;
”Det kan vi inte lova dig att vi kommer att göra.”
De vände sig om och gick arm i arm ut på Boulevarden.
”Katter!” Fnös den gamle mannen nedlåtande och vände sig sedan till Tony.
”Du hade allt tur att jag var här grabben. De där kvinnorna är inget att lita på. Fast det är klart, du hade kanske föredragit att de fick fortsätta med vad de gjorde. Du var ju trots allt här på Glädjens väg.”
Tony plockade upp sin smutsiga och trasiga skjorta från marken och sa:
”För att säga sanningen så vet jag inte vad jag skulle ha föredragit, men tack i alla fall.”
Han såg nyfiket på den gamle mannen. Gubben var en av vargfolken, det kändes på lukten. De stod tysta en stund ända till Tony frågade:
”Vad menar du med att jag trots allt var här?”
Den gamle mannen såg frågande på honom.
”Vet du inte var du är, pojk?” Tony skakade på huvudet.
”I en stad, så mycket vet jag.”
”Detta är nöjeskvarteren, där män och kvinnor bjuder ut sig själva som handelsvaror. Lyxleksaker åt dem som är tillräckligt rika. Fast vissa njuter ju av det, som Cathrine och Cathy.”
”Vilka?”
”De där två vildkattorna som jag just räddat dig från.”
Mannen skakade irriterad på huvudet och började gå där ifrån, Tony stod rådvill ett tag och skyndade sedan efter honom. Mannen gav pojken en ilsken blick.
”Vad följer du efter mig för? Tror du inte att jag har annat att göra än att leka barnvakt?”
”Jag bara, liksom, vet inte vart jag ska ta vägen eller så.” stammade Tony fram.
Den gamle mannen slog ut med händerna.
”Hur tusan ska jag veta det då? Ta och stick hem till din flock nu. Jag har inte tid.”
Mannen fortsatte att gå bort mot andra änden av gränden. Tony sprang ifatt honom.
”Men jag har ingen flock att gå till!” Mannen stannade på nytt och suckade djupt.
”Är du flocklös?” Tony nickade och mannen suckade.
”Det är jag med.” Han satte sig ner på en gammal trälåda och gav ifrån sig ett avgrunds ljud och tog sig för ryggen. Efter en stund fortsatte han:
”Jag är en utstött, jag var för gammal sa de, hade inget mer att tillföra flocken. Hu, sen den där Kaj blev flockledare har den en gång så stolta Gaimastammen förvandlats till ett gäng ligister!” Han svor för sig själv över ödets nycker, dagens ungdom och den förbannade reumatismen. Tony satte sig på huk bredvid honom.
”Jag är också utstött, mer än det: jag är förvisad. Jag har hoppat genom en världs port, det är därför som jag är här utan att veta var ’här’ är nånstans.”
”Ja du valp, du är på det sista stället som en upplyst varg skulle bege sig till. Du har kommit till Marchala och hennes största stad: Darugha City. Till råga på allt har du promenerat rakt in i de värsta kvarteren i hela detta helvete på jorden.” Mannen försjönk in i sina egna funderingar ett tag, men så sa han plötsligt:
”Vad blev du förvisad för då?” Tony skruvade på sig.
”Det är inget som jag gärna talar om.”
”Ett brott? I så unga år! Ja, vart är världen på väg?”
”Fråga inte mig, jag är ny på det här. Vad ska jag ta mig till, vart ska jag ta vägen?”
”Ja du, valp, inte vet jag.”
”Kan jag följa med dig?”
”Med mig? Dumma lilla unge, med mig har du absolut ingen som helst chans att bli upptagen i en flock, vilket jag tycker att du borde försöka bli. Som flocklös har man inga rättigheter, inga jaktmarker, inget liv helt enkelt. Om man som flocklös skulle promenera in på en flocks revir har man tur om man kommer därifrån med en sönderslagen käke eller en avsliten arm. Jag känner till dem som blivit slitna i stycken bara för att de inte tog sig därifrån fort nog.”
Tony tyckte att det hela lät hopplöst och onödigt våldsamt.
”Men hur ska jag kunna bli upptagen i en flock om de inte ens släpper in mig i deras revir?”
Frågade han uppgivet.
”Tja,” svarade mannen. ”Du kan ju gå ner till hamnkvarteren, där finns min gamla flock och även om Kaj är ett riktigt rötägg så kan inte ens han ge order om att döda en valp. Dessutom är han skyldig gamle Martin ett och annat.”
Mannen, som visat sig heta Martin reste sig upp och vinkade åt Tony att följa efter honom.
”Om du är en god jägare så ska det nog gå bra. Som gammal flockäldste får jag trots allt bo på deras revir så även om du inte blir upptagen i flocken så kan du ju i alla fall få bo hos mig. Där är det någorlunda säkert.”
De två började gå nerför en bakgata och efter att det gått ett tag kunde Tony ur stanken från kloaker, avgaser och smog urskilja doften från ruttnande sjögräs och fisk: Havet.

De var nere i slumkvarteren nu, det var tydligt. De förfallna husen, högarna med sopor, uteliggarna. Vart man än vände sig fanns där bara fattigdom och förtvivlan.
När de nådde fram till en stor lagerbyggnad alldeles nere vid kajen, mötte de Flockens jägare.
Det var en grupp på ca tio unga män och kvinnor, de var alla mycket olika både i utseende och klädstil. Det enda som var genomgående var de mörka färgerna. Längst fram stod det en lång ljushårig man med sina svarta ögon riktade mot de båda flocklösa.
”Att jag lät dig stanna inom reviret var en ynnest gubbe, inte ett erkännande att du kunde bjuda in okända till vårt allra heligaste!”
Han morrade och spände sina muskler och de båda inkräktarna kunde se hur hans de spelade under hans svarta skjorta. Martin steg fram mot mannen.
”Jag vet mycket väl hur god du var när du lät mig stanna inom reviret trots att du besegrade mig i strid, det är på grund av din godhet som jag har tagit hit valpen. Med ditt goda hjärta kanske du förbarmar dig över honom och låter honom bli en av flocken.”
Flockledaren fnös.
”Varför skulle jag låta en okänd, en flocklös bli en del av min flock?”
”För att jag ber dig. Du kan åtminstone låta honom göra provet.” Martin gav sedan Kaj en blick som var allt annat än undergiven.
”Så mycket är du skyldig mig att du åtminstone låter uppfylla denna ödmjuka önskan från en gammal flockäldste.”
Kaj fingrade på den breda guldkedjan som hängde kring hans hals, sedan sa han:
”För hit valpen så får jag titta på honom!” Den gamle föste fram Tony mot flockledaren, denne mönstrade honom uppifrån och ner, han gick runt honom och sträckte till slut ut handen och rörde vid hans arm. Tony stelnade till vid beröringen.
”Ska du inte kolla mina tänder också så att du kan vara säker på att jag är helt frisk?” sa han syrligt. Kaj höll upp sin hand mycket nära hans hals och sa hotfullt.
”Bli inte spydig nu lillen! Jag kan inte uppta någon i min flock som inte kan arbeta för sig eller tillför flocken något. Jag tänker inte begå några misstag när det gäller flocklösa som söker lyckan.”
Han tog ett nytt tag i Tony, och fortsatte med att undersöka hans muskler och, till slut hans tänder. Det slutade med att en ur jaktlaget, flinande fick linda om sin ledares hand med en näsduk, Tony slickade sig om munnen och svalde några droppar av Kajs blod.
Med en inte allt för väl ombunden hand vände sig Kaj mot Tony, han tog ett djupt andetag och sa:
”Det är då inga fel på dina reflexer. Men hur är det med dig som jägare, kan du jaga?”
Tony såg chockad på honom, ”Kan du jaga”? Vilken urbotad dum fråga!
”Klart att jag kan.” Svarade han djupt sårad. Den andre gav honom en blick.
”Hur är det med singeljakt?”
”Hurså?” Kaj ryckte på axlarna.
”Det är den utmaning som du ska utsättas för. I natt ska du ensam se ut ett lämpligt offer, jaga det och döda det. Vi kommer att vara i närheten hela tiden och se hur det går för dig. När du väl har fällt ditt byte kommer vi att besluta om du är värd en plats i flocken.”
Tony suckade. Skulle hela hans liv alltid avgöras och dömas av andra?
”Okey.” Suckade han ”När börjar det?”
Kaj drog sin sårade hand genom sitt ljusa hår och log.
”Nu, skulle vara… perfekt!”

Prolog 1 2 3 4 5 6 7 8

Bibloteket