Glädjens väg ansågs vara den längsta gatan i hela Marchala. Den korsade igenom Darugha City och delade staden i två. Den löpte genom stadens centrum, från slum till slum, genom de fina bostadsdelarna, affärsdelen och längs med hela glädjekvarteret med sina biografer, klubbar och bordeller.
På en pubb i en av de mindre fina änden av gatan satt gamle Charf, han var en sliten, gammal arbetare som sedan länge hade varit stamkund på ’Den Glada Kalven’. Han kom dit varje månad efter avlöningsdagen och satte sprätt på hela sin lön, efter bara ett par dagar var han fattig som en kyrkråtta igen.
Charf beskrev sig själv som en livsnjutare, men de som arbetade på ”Kalven” ansåg att han bara var en motbjudande gamling som borde satts in på ett hem för flera år sedan. Men han hade en fördel sa de, han var tät. I alla fall en gång i månaden, och han var lättlurad.
Varje månad kom han dit med sina pengar och blev alltid lurad på vartenda öre av skrävlare, taskspelare och horor. Det han inte blev avlurad eller bestulen på slösade han bort på spel och alkohol.
Charf var helt enkelt en motbjudande gammal slusk som drack, rökte och spelade för mycket. Men man kunde ju alltid skratta åt honom, tyckte de andra på ”Kalven” och han hade pengar.
Ingen visste var de kom ifrån eller vad han jobbade med, fast å andra sidan brydde de sig inte om det. Så länge som han hade pengar var han välkommen dit.
Denna kväll var dock annorlunda.
För det första var det långt före avlöningsdag och för det andra var han inte på sitt vanliga, goda humör. Det var dock förståligt eftersom han saknade en arm. Men han var rikare än nånsin!
Han hade redan spelat bort hälften av pengarna och var just i färd med att dricka upp det som fanns kvar.
”Tänk dig det! Va!” Sluddrade han till bartendern.
”Efter tretio års troget shlavande vid den där förbannade preshen så får man sschparken bara föör en..en ll liten ohohlycka!”
Han svepte sitt tjugonde glas i ordningen.
”Ja, tänk.” sa bartendern oengagerat.
Charf viftade med sin armstump och fortsatte;
”Visst, visst får man ett ff..ffi fiiint chkadestånd men, tror du att, att pengar kan läka miiin shäl?”
”Nej hur kan de bara få för sig en sån sak?” Log mannen bakom baren och fyllde på Charfs glas.
Charf försökte att fokusera det med blicken och fumlade ett tag innan han fick grepp om glaset och lyfte det till munnen. Han försökte dricka men det hamnade lika mycket på hans tröja som i hans strupe. Han ställde ifrån sig glaset som välte på bardisken och ut rann det lilla som var kvar av den blekgröna vätskan. Bartendern började torka av bardisken ännu en gång. Han var vanligtvis en tålmodig man, men han tyckte att det nu började gå lite för långt. Hur mycket tålde denne irriterande gamling?
Charf höll i gång ytterligare en timme och pratade om hur ”firman” som han jobbat för hade utnyttjat honom och hur orättvis världen var. Om vilket eländigt liv han hade haft och mycket annat som ingen på puben inte begrep så mycket som en susning av vad han menade, mest var det nog för att ingen brydde sig. Men framåt fyraidén slocknade han i alla fall. Pubbägaren gav genast order om att man skulle tömma hans fickor och sedan dumpa honom på gatan, där gubben fick sova ruset av sig. Så hade de alltid gått till.

Nu var Charf på väg hem, han vinglade lite och hade spytt ett antal gånger redan.
Han stannade till och vände blicken mot natthimlen. Högt där ovan taken lyste månen stor och rund. Vid hennes sida lyste den lilla oformliga meteorit som sedan tidernas begynnelse hade varit dess följeslagare. Han fnös och spottade, de två himlakropparna log åt hans olycka. Han hade aldrig varit älskad, det visste han nog. Men som avlönad arbetare hade han i alla fall en mening med sitt liv, men på grund av en olyckshändelse hade även det tagits ifrån honom. Charf kunde mycket väl ha skött den förbannade maskinen med bara en hand, det var han säker på. Men höjdarna hade inte gett honom en chans att bevisa det.
Han svor, vad skulle han göra nu? Medan han hade legat på sjukhuset för sin förbannade arms skull hade han blivit vräkt från sin lägenhet. Inget hem, inga vänner, ingen familj och inget jobb.
Det betydde inga pengar och ingen mening. Han sänkte blicken från himlen och fick syn på en bro. En längtan efter att få stå högst upp på broräcket fyllde honom. Han önskade att han stod där och såg ner på det svarta, forsande vattnet. Han längtade starkt efter att få stå där och långsamt släppa taget om räcket, att få falla handlöst mot vattenytan och få föras bort med strömmen.
Att få dö, somna in, att få…? Det skramlade till bakom Charf och det ryckte honom ur drömmen. Han vände sig om och stirrade på den mörka gatan och den var tom, han var alldeles ensam, inte en själ syntes till, men han visste att han hade hört något.
Charf rös och kände hur skräcken långsamt grep tag i honom. Med alla sina sinnen på helspänn började han att gå längs gatan. Halvt bedövad av en underlig oro gick han därifrån.
Han kunde inte skaka av sig känslan av att vara förföljd. Den blev allt starkare och snart började han öka farten. Det dröjde inte länge förrän han sprang. Plötsligt ekade det ett blodisande ylande mellan husväggarna. En oväntad förkärlek om sitt liv grep honom och han rusade blint ner för en liten sidogata, vilken visade sig vara en återvändsgränd. I panik lät han sin blick löpa över husväggarna efter en flyktväg, men förgäves.
Men så fick han syn på en brandstege, Charf vände sig mot den och försökte klättra upp.
Men det är svårt för en otränad, enarmad man att klättra upp för en ranglig, rostig stege. Charf hade inte hunnit långt när en tung kropp föll över honom och slog honom till marken.
Luften slogs ur hans lungor och han låg stilla, alldeles stel i hela kroppen. Charfs hjärta löpte amok i bröstet på honom och han var säker på att han hade fått hjärtklappning. Men han fick aldrig det bekräftat, för två händer grep om hans hals och huvud, han kände en förblindande smärta som blixtrade genom kroppen, han hörde ett knakande ljud och sedan blev allt svart.

Tony rätade på sig och lät den gamle mannens kropp falla till marken. Mannens huvud landade i en onaturlig vinkel. Inte så konstigt, eftersom Tony hade vridit nacken av honom. Han suckade och drog sin lugg ur ögonen. Detta kunde knappast ha imponerat på Kaj. Han hade varit oförsiktig och det hade nästan kostat honom hans byte.
”Inte bra.” viskade han.
Skuggorna hade börjat samlas och Tony var omringad av Gaimaflocken. Men han stod kvar där han stod, för Tony visste att han inte hade en chans att fly. Han tänkte att med lite tur kunde han kanske få en ny chans nästa natt. Skuggorna flockades omkring honom, han hörde deras andetag.
Någon skrattade och Tony stålsatte sig när han vände sig om för att möta Kaj. Ledaren för Gaima applåderade sakta och gav honom ett retsamt leende.
”Bra gjort, valp, mycket imponerande.”
Tony tog ett djupt andetag.
”Du behöver inte driva med mig Kaj, jag vet att det var en misslyckad jakt.”
Kaj höjde på ena ögonbrynet.
”På vad sätt var din jakt misslyckad?”
”Jag var klumpig och blev nästan upptäckt, det var nära att han gled ur händerna på mig. Men jag kan göra bättre, jag kan faktiskt det!”
Kaj skrattade igen och gick förbi Tony, fram till det fällda bytet.
”Det var en lyckad jakt eftersom du trotts allt fällde ditt från början tilltänkta byte. Du avslöjade dig nästan, det är sant, men bara för honom, och han kommer inte att skvallra.”
Han drog fram en kniv och började skära i kadavrets bröst.
”Din jaktmetod är ovanlig och kanske inte den bästa, det kan jag hålla med om. Du ska veta att ett litet snedsteg kan vara ett för mycket. Du bör inte göra om det, för det kan stå dig dyrt. Men dock beundrar jag hur du rättade till ditt misstag och hur du så enkelt dödade honom utan att vara alldeles för blodig, för omväxlings skull. Att bryta nacken på bytet var något alldeles nytt för mig. Det är snabbt och smärtfritt, du måste påminna mig om att komma ihåg den tekniken.”
Han var nu klar och lyfte upp den dödes hjärta ur dennes ångande bröstkorg, sedan vände han sig åter mot Tony.
”Du är ännu ung och oerfaren. Du har mycket kvar att lära, men jag känner på mig att du har mycket att ge flocken.”
Han räckte Tony det rykande hjärtat.
”Ät, och återvinn din styrka. För du kommer att behöva den, inför kommande nätter.”
Tony tog undrande emot hjärtat. Kaj log och sa: ”Från och med nu kommer ingen att fråga om ditt förflutna, vem du var eller vilken familj du tillhörde. För det var i natt du föddes, det var i natt då ditt nya liv började. Vad heter du valp?”
”Tony...”
Kaj log och lade en hand på Tonys axel och vände sig mot de andra i flocken.
”Bröder, detta är nu och för alltid er bror Tony av Gaima!”
Natten fylldes av tjuten från Gaimas jägare som välkomnade sin nya jaktbroder.