9
Det var en stor rektangulär, grå byggand. På utsidan såg den såg ut som vilken lagerlokal eller övergiven fabrik som helst; stor, grå, slät och ointaglig. Dess stora port var igenrostad och gick knappt att öppna. Ett av de stora fönstren hade blivit sönderslaget och sedan lagat med en tjock, vitt plastskynke som skydd för vinden och det fönstret användes nu som ingång till Flockens allra heligaste.
Kaj gick fram till ett fönster och lyfte undan plastskynket, han vände sig mot Tony:
”Välkommen till ditt nya hem, lilla broder.”
Tony gick förbi honom in genom fönsterramen som djupt saknade sin kära gamla glasruta, och in i Gaima flockens hem.
Inuti möttes han av ett stort, öppet golv. Där stod det flera stora trälådor staplade på varandra, det var en del av det som lagrats där innan den fabrik som hade ägt lokalen hade gått i konkurs.
Vissa av lådorna hade blivit uppbrutna, tömda och användes nuförtiden som rum.
Längs väggarna löpte broar och flera våningar av avsatser och tomma kontor. Varje avsats var på två-tre meters bredd och löpte runt hela väggen. Ljusrör blinkade högt uppifrån taket och väggarna, några flimrade till dog ut. Men det fanns andra ljus, stearinljus i olika former och färger, här och var hade man ställt gamla oljefat i vilka man hade tänt värmande och ljus givande brasor. Kring dessa hade de övriga i flocken samlats. De gamla, barnen, de män och kvinnor som hade andra uppgifter än jakt.
Nästan alla av jaktkamraterna hade familjer som glatt välkomnade dem hem. Kaj lät dem hälsa sina kära innan han påkallade hela flockens uppmärksamhet, de samlades kring sin ledare.
”Mina vänner. Ni vet alla hur speciellt det är när ett av våra barn invigs i flockens vuxenvärld, som ni vet prövas i dessa veckor våra unga som är redo. Bland dessa våra infödda ska det i år finnas nytt blod.”
Han lade sin hand på Tonys axel.
”Denne pojke har bett om att få bli en av familjen, han har utsatts för provet och klarat det. Om två nätter när de våra invigs kommer också denne bli en av oss.”
”Menar ni att pojken är en flocklös?” Frågade en i mängden, en äldre kvinna med en snövit hårman hängande i en fläta ner över ryggen.
”Han var en flocklös, men inte nu längre. Han har visat sig värdig och jag har beslutat att han ska bli en av oss.”
Kaj spände sina ögon i den äldre kvinnan och fortsatte:
”Och jag förväntar mig att jag inte blir ifrågasatt! Ta nu hand om honom Ana.”
Kvinnan rätade på ryggen och såg trotsigt på honom men sa inget, hon nickade bara och sträckte fram handen mot Tony.
”Kom med mig valp, inatt kan du få sova bland de andra ungarna, men från och med i morgon får du hitta dig en egen platts. Du har gått igenom provet och är därför vuxen nu.”
Svårt förvirrad följde Tony med kvinnan vars uppgift var att ta hand om alla flockens ungar under de tider då deras föräldrar skötte sina arbeten eller jagade. Hon förde Tony till en av de gigantiska lådorna, där låg det flera ungar och tryckte, de såg upp när paret närmade sig.
”Vad var det Kaj ville?” Ville en liten flicka veta.
”Ni har fått en ny broder.” Sa kvinnan. ”Han har redan en given plats i flocken, maka på er nu så att han får nånstans att sova.”
En mörkhårig pojke med stora, bruna ögon och fräknar satte sig upp och gäspade medan han kisade mot Tony och Ana.
”Här,” sade han och vinkade. ”Han får plats här bredvid mig!”
Pojken flyttade lite påsig för att ge Tony mer plats.
Ana sade till honom att lägga sig ner så skulle hon snart komma med en filt åt honom.
”Hej. Sa pojken. ”Jag heter Michael, och du?”
Tony kämpade till sig ett leende till svar och presenterade sig. Han var så trött att han kunde ha somnat stående och han frös men Michael var mycket ivrig att få lära känna honom.
”Du är ny, ar du flocklös?” Tony nickade försiktigt.
”Då har du redan genomgått provet.” Fortsatte Michael utan att visa minsta tecken på att han tyckte att det var underligt med en ny i flocken.
”Var det svårt?”
Innan Tony han svara fortsatte dock pojken:
”Jag skal göra det i morgon kväll och är jätte nervös! Vet du, de flesta kommer att vara dumma mot dig eftersom du är ny, inte infödd liksom. Men inte jag, jag är inte heller infödd så jag bryr mig inte. Dessutom så har du ju klarat provet och då måste du vara bra. Alla som är bra för flocken är bra för oss alla liksom. Jag gillar dessutom att få nya vänner, och här känner jag ju redan alla...”
Michael bubblad ivrigt vidare, Tony blev stum. Han hade aldrig träffat någon som pratade så mycket, ingen pojke i alla fall.
Efter ett tag kom Ana tillbaka med en filt åt Tony och hon var nu mycket trevligare mot honom än hon varit tidigare. När hon hade gått skrattade Michael.
”Jag tror att Ana gillar dig.”
”Och vad är det för kul med det?” Michael gav ifrån sig ett stönande som tydligt sa Tony att han måste vara den dummaste i världen som inte begrep vad Michael menade.
”Om Ana gillar någon alls så betyder det att Kaj inte gör det, allt som han tycker om, tycker hon illa om och vise versa.”
Tony bytte ställning och sa obesvärat:
”Men, jag fick den uppfattningen av att Kaj inte alls tyckte illa om mig.”
Michael rykte lite på axlarna.
”Jag misstog mig väl, Ana och flockledaren har kanske börjat förlika sig.”
Tony såg Michael rakt i ögonen.
”Det låter som om du vet hur det är.”
Michael skruvade lite på sig och fortsatte.
”Min mamma var. När Kaj invigde henne var hon fortfarande gravid, så man kan säga att jag är nästan en infödd, men inte riktig. Kaj tog hand om mig som om jag var hans son, och som Kajs son tiggde man bara om Anas misstycke, men som den lilla söta och oskyldig unge jag var så smälte snart hennes hjärta för mig, hon har djupa moderskänslor att hon helt enkelt inte kan hata ett barn, men en vuxen. Min mor har aldrig fått vara ifred från hennes trakasserier, och allt bara för att Kaj har valt ut min mor till sin livskamrat.”
”Det är inte bara därför.”
Tony och Michael såg upp, mittemot dem satt en ljushårig flicka. Hon såg på dem med ett visst avvaktande avståndstagande i sina gråa ögon, hon var något år äldre än de båda pojkarna.
”Ana tycker illa om allt som Kaj gillar bara för att hon hatar honom.”
”Och, varför hatar hon Kaj?” Frågade Tony mjukt, han log när han insåg att hans sätt att tala och se på henne gjorde flickan osäker. Hon skakade på sig och fortsatte:
”Därför att Kaj uteslöt hennes make, den förre flockledaren. Kaj utmanade Martin en kort tid innan din mor invigdes Michael, de stred. Kaj segrade och skulle säkert ha dödat Martin om inte Ana hade rusat fram och påminde honom om att hennes livskamrat hade räddat livet på Kaj ett antal gånger och alltså var han skyldig den gamle en hel del. Så Kaj lät honom leva men som en utstött flocklös. Man kan ju undra om det är bättre än att dö.”
Tony hajade till.
”Ursäkta mig, men sa du att den förre flockledaren hette Martin?”
Flickan ryckte på axlarna.
”Ja, hurså?” Tony skrattade.
”Om jag tror rätt så är det nog samma "Martin" som gav mig rådet att söka upp er flock och som övertalade Kaj att pröva mig.”
”Du skämtar.” Sa flickan misstroget ”Skulle Martin bry sig om en sån som du?”
”Ja, du är inte mycket att hurra över du heller.” svarade Tony.
”Döh, du ska allt passa dig för att skaffa dig fiender bland oss redan nu, lillen!” Fräste hon tillbaka. Tony tänkte svara men hejdade sig innan han hann säga något, och det var kanske tur för annars hade han fått sig en riktigt farlig ovän.
”Okey, då låter vi det vara då, vi glömmer allt som sagts och börjar om.” Han lutade sig framåt och sträckte fram sin hand mot flickan.
”Hej, jag heter Tony och du?” Hon stirrade på honom ett tag så log hon och tryckte hårt hans hand. ”Avhelia.”
”Trevligt att träffas, jag är säker på att vi kommer bli goda jaktkamrater, du och jag Avhelia.”
Avhelia skakade misstroget på huvudet och skrattade.
”Hoppas inte på för mycket nu, Tony.”
*
Veckorna passerade lugnt i Tonys nya familj. Med tiden vande flocken sig vid den nya medlemmen och han i sin tur vande sig vid att vara en del av en liten del av en stor grupp. Att vara en i en stor familj viste han hur det kändes, men inte hur det var att vara en av de som hade ansvar för den. Med tiden växte en trevande vänskap fram mellan honom, Avhelia och Michael. De tre blev snart oskiljaktiga, en grupp i gruppen och Tony kände en tillfredställelse sprida sig i hans själv, ett lugn som inte hade sin likhet i annat än sedan han levde i Salema med sina två läromästare. Men som vuxna medlemmar av en flock var tiden för deras lugna strosade genom dagarna och barnsliga lekar räknad.
*
Den nyss uppvaknade solen kikade nyfiket in genom fönstret, Tony låg länge och såg hur solstrålarna förgyllde dammet som dansade i ljusfloden.
Men just som han låg där och slumrade var det någon som gav honom en lätt puff med sin fot. När han inte reagerade ställde sig denne någon skymde solen för honom. Tony såg surt upp in i en äldre kvinnas rynkiga, hjärtformade ansikte. Han försökte sig på ett litet leende men det tycktes inte blidka henne.
”Upp med dig, din lilla lathund.” Sa Ana, Tony muttrade lite men reste på sig. Han sträckte på ut sina stela lemmar och såg sig nyfiket om.
”De andra har redan get sig iväg, det var bara du och två oduglingar till som försov sig.”
Ana började gå över golvet, Tony skyndade ifatt henne medan han drog på sig en kortärmad tröja. ”Vart har de andra tagit vägen?” Undrade han, kvinnan skrattade hjärtligt.
”Så, den lilla latmasken vet inte det? Ja, det förvånar mig inte att Kaj inte har bemödat sig med att underrätta dig om reglerna, han har ju så mycket att göra.”
Ana log ironiskt, hon gick mycket fort och Tony var tvungen att småspringa för att hålla takten med henne. Hennes läppar formade ett bestämt sträck och Tony insåg att det nog inte var på sin plats med kallprat. Efter en stund förklarade hon:
”Att du nu är vuxen betyder mer än att du får jaga och fatta dina egna beslut, det betyder också att ingenting är gratis längre. Du måste liksom alla andra vuxna vara med och förse flocken med vad vi behöver. Det gäller inte enbart att du ska jaga om nätterna, det har vi redan en grupp som ordnar och som gör det riktigt bra. Nej, du måste hjälpa till med allt det andra, pengar till kläder och filtar, till mat för de yngre, till utbildning för de yngre. Och mat naturligtvis, jakt är inte det som förser oss med den mat som vi behöver, inte längre. Jakten är mer som en symbolisk handling idag. Men det utesluter inte faktum: det är ni som försörjer flocken nu.”
När de kom ut i solen pekade Ana mot en vattenfylld tunna som stod en bit bort invid väggen.
”Tvätta dig, och ge dig sedan iväg. Skaffa dig ett jobb eller vad som helst bara jag slipper se dig på ett tag.”
Tony ryckte på axlarna och gick bort till tunnan, han böjde sig över den och stirrade på det kalla orena regnvattnet som fyllde den till kanten. Han stönade.
Medan han stod där, böjd över tunnan och försökte bli ren, smög sig en skepnad fram emot honom, sakta och försiktigt. Vid varje plötslig rörelse från Tony stannade den vaksamt upp för att sedan fortsätta. Steg för steg närmade skuggan sig den intet ont anande pojken. När den kom fram och stod alldeles bakom honom sträckte den fram sina händer och tryckte ner hans huvud i vattnet. Tony flämtade till av överraskning och andades in rikligt med vatten. Han kämpade för att komma loss. Men plötsligt lättades greppet och Tony slet genast upp huvudet ur vattnet, fräsande och spottande snodde han runt för att få se sin tilltänkta mördare i ögonen. Men till hans förvåning visade det sig vara ett ögonpar han kände. Tony log retfullt för att dölja såväl sin lättnad som sin förvåning.
”Jasså, var det du din lilla råtta!”
Avhelias breda flin bleknade lite när Tony kastade sig över henne. Skrattande brottades de en stund ända till de hörde någon gnälla.
”Snälla ni, kan ni inte va tysta, jag har en sån förbannad huvudvärk.”
De tittade båda upp på Michael, han såg verkligen inte ut att må bra, han var blekt grågrön i ansiktet och kallsvettade. Han stapplade fram till tunnan för att doppa huvudet i det svala vattnet, när han rätade på sig igen var den enda skillnaden att han var röd istället för grön i ansiktet. Tony reste sig och sträckte ut handen mot Avhelia för att hjälpa henne, men hon slog bara undan hans hand och tog sig upp av egen kraft. Tony ryckte på axlarna och vände sig mot Michael:
”Mår du inte bra, broder?”
”Jag mår piss.” Stönade denne.
”Han fick tydligen lite för mycket igår kväll?” sa Tony retfullt och stötte till Avhelia med armbågen. Hon började skratta, men slutade genast när hon mötte Michaels blick.
”Skratta ni bara, men ni skrattar nog inte lika mycket när jag spyr ner era fötter.” sa han. ”En motbjudande tanke.” Mumlade Tony.
Avhelia gick fram till Michael och klappade honom vänligt på huvudet.
”Stackars liten,” sa hon. ”Det är nog bäst att du vilar dig idag.”
”Vila...” stönade Michael drömmande och sjönk ihop med ryggen mot tunnan.
De båda andra stod en stund och såg på sin vän där han satt och led, ovissa om vad de skulle ta sig till. ”Skaffa ett jobb,” det är lättare sagt än gjort det, särskilt när det gällde dessa tre. En var sjuk, en annan allmänt ointresserad och en tredje avskydde allt vad smutsigt och svettigt arbete hette.
”Det måste finnas nåt som inte är så...” började Avhelia tvekande.
”Ja, det är ju självklart att det finns något arbete vi kan få, men måste vi hitta det idag? Det finns ju så mycket annat att göra.” Avbröt Tony henne.
”Som vad?”
Han ryckte slött på axlarna, Avhelia skakade på huvudet och suckade.
”Ja, här kan vi ju inte stå hela dan.”
”Nä, det är sant, men vad gör vi med honom? Ska vi verkligen bara lämna honom så här?”
Frågade Tony och petade på den nu fallne Michael med foten, den liggande pojken gav ifrån sig ett utdraget stönande och vände på sig. De båda andra såg på varandra och skakade på sina huvuden. Nej, inte kunde de bara lämna honom där. De ställde sig på var sin sida om sin vän, en tog tag i hans armar och den andre i hans fötter, sedan bar de in honom i lyan igen. Där längs en vägg stod det några mindre packlårar och ovanpå dem lade de Michael och bredde en gammal filt över honom. Där var det åtminstone svalt.
Jag kan ju naturligtvis berätta hur det gick till när Tony fick sitt första jobb som spring pojke hos en vänlig grosshandlare. Sedan kunde jag berätta hur den samme grosshandlare fick problem med stadens lokala gangsters och tvingades stänga, men vi har kort om tid som det är.
Några dagar senare, när kvällningen närmade sig de satt och hängde i ett hörn av lyan. Då kom Liam fram till dem.
Liam var lång och spänstig som en maratonlöpare, hade mörkblå ögon och långt spikrakt mörkbrunt hår och var några år äldre än de tre. Men ändå för ung för att delta i jaktlaget ännu, liksom dem.
”En god natt på er mina underhuggare. Hur har er dag varit?”
”Bara finfin.” sa Michael.
”Hur gick det för er med att skaffa jobb?” undrade Liam.
”Rätt okay,” tyckte Tony, som trivdes rätt bra hos den gamla grosshandlaren, även om han blivit utskälld samma dag.
”Jag hittade inte ett enda.” Suckade Avhelia, hon hade så sent som idag tackat nej både till ett hederligt butiksjobb som arbete som strippa på en natt klubb. (”Hallå eller, jag är sexton år! Vaddå gubbsjuk!”)
Liam ryckte på axlarna.
”Det är inget vi kan göra något åt. Men jag vet något som kan tillföra flocken mer än vad flera veckors arbete kan göra. Men det är klart det gäller att alla i den yngre gruppen är med på det. Hälften av dem jag har pratat med går med på det och resten vet inte. Ert beslut är faktiskt avgörande.”
”Jaha,” sa Tony och kliade sig i nacken. ”Vad gäller det?”
”Ni minns mannen som de jagade häromnatten?”
”Han som de inte lyckades döda utan kom undan?”
Liam nickade kunnigt.
”Han ja, Kaj beordrade mig att hålla koll på honom för att se om han inte skvallrade. Jag var på sjukhuset hela dagen, pressenterad som hans sonson. Gubben avled av sina sår för några timmar sedan. Polisen tror att det var en attack av några vildhundar,” Han skattade. ”Vildhundar! Jag det ska va människor till det att inte kunna se skillnad på vargbett och hundbett.”
Liam drog fram en tjock nyckelknippa.
”Som enda kända ättling till gubben fick jag hans tillhörigheter.”
”Jag kollade upp dem förut och de går till en av lyxkåkarna uppe i de finare kvarteren. Huset ligger avskilt vid hamn delen och det skulle vara enkelt att köra dit en lastbil och lasta in.”
När det inte blev något svar suckade Liam.
”Lyssna nu, gubben var någon slags enslig ensling. Jag fattade det som att han var någon slags tipsare eller diler för polisen verkade inte tycka att det var någon större förlust på människoliv när han dog. Det finns inte en enda levande släkting och jag uppgav falsk namn. Ingen kommer att misstänka oss.”
”Men,” sa Michael tillslut. ”Är inte det olagligt?”
Liam suckade.
”Det är klart att det är olagligt, det är det som är grejen. Kom igen, lite äventyrs känsla om jag får be. Är ni med?”
Tony hajade till när Michael hade påpekat att det var olagligt. Förbjudet, regelbrott, brottsligt!
Det gnistrade till i hans ögon som om han just fått en idé. Ett flin spred sig över hans ansikte när han sade:
”Självklart är vi med Liam!”
