10
När Tony berättade för mig om sitt liv med Gaima flocken var han lite dunkel på många områden. Men en sak brukar han lägga tyngd i när han påpekar. Det var inget enkelt liv för de som bor i slumområdena till en storstad. Han fortsätter med att säga att det inte är det lättaste att växa upp i en slum som mental oskuld. Det är med de orden som han försökte att urskuldra sig mycket av det som han gjorde under sin ungdom. Han berättar vidare att han förlorade varenda oskuld någon kan tänkas ha i Darugha City redan innan han hade fyllt femton, både mentala och fysiska.
Om det inte gör er alldeles för upprörda tänker jag låta dessa ord tala för sig själva utan att gå närmare in på dem.
Att berätta allt som hände Tony under de fem-sex åren som han bodde i storstaden skulle ta onödigt mycket av vår tid, även om det finns några smaskiga detaljer att berätta, men många av dem har inget med historien att göra. Nog för att vissa av dessa händelser ledde till att Tony blev den han är så är det inte nödvändigt att skriva ner dem. Killen har rätt till ett privatliv, eller hur?
Här i denna bok tänker jag bara ta med det viktigaste.
Under den första tiden drog Tony och hans två vänner mest planlöst omkring. Tony är nog inte särskilt stolt över denna tid i hans liv, för han talar sällan eller aldrig om dem. Men som jag har förstått det hela var det under den perioden som Tony förlorade oskulden. Rättelse: Alla oskulder han hade. De fördrev tiden med festade, stölder och allmänt härjande.
Han gjorde troligtvis allt som kunde anses olagligt och omoraliskt i andras ögon, utom vissa saker som inte ens han kunde sänka sig till, som våldtäkt, men det är ju sant, han har ju aldrig behövt ta till våld för att få en kvinna.
Men det han gjorde, gjorde han på grund av en fanatisk idé om att: Ifall alla i Dalen, hans gamla hem förväntade sig att han skulle bli kriminell, den störste älskaren och allt vad det nu var så skulle han ta mig fan se till att han följde sitt öde ordentligt.
Han hoppade mellan jobben. Efter jobbet som springpojke jobbade han bland annat som lastare i hamnen, men han slutade varje jobb efter bara ett par veckor. Det längsta han jobbade var som pizzabud; nästan fyra månader! Sedan fick han gå eftersom några fäder krävde att ”Den där rödhårige odågan” skulle få sparken. Han hade troligtvis kommit på för god fot med deras döttrar. Den kortaste tid han jobbade var som gatusopare; fyra dagar, sen slutade han p.g.a tristess.
Ni kanske undrar om han stötte på Cathrine och Cathy igen? Jo, det gjorde han till slut, och avslutade deras jobb åt dem.
På inrådan av Ana skaffade sig Michael ett jobb som assisterande ljudtekniker på en nyöppnad klubb. Innehavaren, en medelålders, tunnhårig man vid namn Mr Ceiser behövde all hjälp han kunde få. Cesers dröm var en klubb enbart för de annorlunda i samhället. Bara folk från stadens mörkaste gränder skulle vara välkomna, en klubb enbart för mörkerfolket.
”Det svarta lammet” skulle vara en plats där folk fick vara sig själva. Klubben vara med andra ord till för stadens alla vampyrer, varulvar och demoner, älvor och alver, nymfer, spöken och monster.
Avhelia som var riktigt söt i all sin ”vilda oskulsfulhet” fick jobb som servitris. Hon fick sitt jobb erbjudande med en gång som Mr Ceiser fick syn på henne.
Vad det gällde Tony dröjde det ett tag för den gode Ceiser att inse Tonys gåvor.
De dagar när Tony hade tröttnat på att dra omkring själv brukade han uppsökte han sina båda vänner på ”Det Svarta Lammet”. En dag när Tony steg in genom skjut dörrarna i riktig vilda västern manér höll Michael och hans mäster just på med att installera en ny ljudanläggning.
Tony strosade lugnt genom klubben, bort mot teknikerrummet, öppnade dörren och stannade förvånad upp. Därinne var allt i en ända stor röra. Michael och hans mäster kämpade båda hårt med att hålla koll på alla sladdar och dessutom räkna ut vilken sladd som var till vilken apparat.
”Hallå.” sa Tony tillslut och försökte få kontakt med sin vän. Michael tittade upp från trasslet av sladdar.
”Hej, Tony,” sade Michael ”Ursäkta röran, men vi har just fått hit det nya tekniken, och det är lite kämpigt just nu.”
”Okey, då lämnar jag väl er till ert arbete och letar upp Avhelia istället. Vi syns.” Michaels mäster hindrade dock Tony från att gå.
”Vänta lite grabben, när du ändå är här kan du väl gå bort till scenen och testa mikrofonerna åt oss så att vi får fixa mikrofon och högtals sladdarna nu med engång.”
”Visst, jag gör allt för dig vet du väl.” Tony tog trappan ner till ett, från början tänkt dansgolv framför scenen. Tony hoppade upp på estraden och gick fram till en ensam mikrofon som var placerad mitt på scengolvet. Där vände han sig om och såg ut över lokalen. Den var stor, mörk och tom.
Någon uppe i rummet tryckte på en knapp och en strålkastare tändes och riktades mot Tony, han höjde en hand för att skydda sina bländade ögon.
”Ehh...” Sa Tony lite fåraktigt. ”Vad vill ni att jag ska göra?”
”Säg nåt bara, vad som helst, håll ett tal, sjung en sång, vad som helst. Bara vi får chansen att fixa till ljudet innan gästerna kommer.” Hördes en röst.
”Jaha?” Sa Tony och harklade sig och började att sjunga.
Så fort han tagit den första tonen släppte alla i hela lokalen vad de hade för händerna och lyssnade som förtrollade. Jag överdriver inte, Tony har en mycket speciell sångröst.
Den är lite hes men helt underbar, på nåt vis lyckas han alltid förtrolla alla som hör honom. Jag vet inte vart han har lärt sig att sjunga så, om det är medfött eller vad.
Jag skulle nog lugnt kunna påstå att Tony har en Sirens sång röst.
Du vet väl vad en Siren är? Det är de där sjöjungfru liknande varelserna som sägs förtrolla sjömän med sin sång och driver dem i fördärvet. Tony har ungefär den inverkan på folk när han sjunger, men jag tror inte att magi har nåt med saken att göra. Det är gåva helt enkelt.
När Tony hade tystnat var det länge knäpptyst i lokalen, man hade kunnat höra en knappnål falla.
Sedan fylldes rummet av applåder, Tony såg sig lite överraskat om. Folk hade aldrig tidigare reagerat så där på hans sång. Nog för att han hade fått en eller annan tjejs uppmärksamhet genom att sjunga, men dom hade aldrig applåderat honom. De hade för det mesta gjort…. nåt helt annat.
Mr Ceiser banade sig väg mellan de runda borden och stolarna. Han ropade upp mot tekniker rummet och Michael.
”Varför sa du inget om att du hade en vän som kunde sjunga så bra?”
Michael kickade fram bakom dörren in till rummet.
”Jag, eh, visste inte om det!” Ceiser nickade frånvarande, han var nu framme vid scenen.
”Du, grabben!” Han vinkade åt Tony att komma fram till kanten.
”Vad skulle du säga om att jobba för mig? Ett par kvällar i veckan skulle du kunna komma hit och uppträda.”
När han såg att Tony tvekade skyndade han sig att säga:
”Du får naturligtvis bra betalt.”
”Tja, jag vet inte. Hur mycket?”
”Ja, det beror på hur många det är som kommer. Men, ett par hundra i alla fall. Du kan få gratis dricka och våra rum kommer att stå till ditt förfogande, helt gratis naturligtvis.”
Tony tänkte efter en stund, sedan nickade han.
”Okey, jag tar det.”
Mr Ceiser skrattade när de skakade hand på sin överrenskommelse.
”Du kommer inte att ångra dig grabben. Det svär jag så sant som jag heter Mike Ceiser, att du inte kommer att ångra dig.”
En kväll, någon månad efter Tony hade fått jobbet på ”Det Svarta Lammet” skedde det något som skulle påverka honom hårt för resten av hans liv.
Ja, och åren gick
Kvällens uppträdande var precis vid sin ände och salen var fylld av applåderande varelser.
Avhelia och Michael kände sig nästan som två stolta föräldrar när de såg sin vän på scen få sådana stående ovationer.
Tony stod längs fram på scenen och tog med utsträcka armar emot hyllningarna. Plötsligt ragglade han till som om han fått ett hårt slag över pannan. Världen blev dimmig och det kändes som om golvet gungade, han greppade mikrofonställningen likt en drunknande greppar en livboj.
Folk såg frågande på varandra och några började viska saker om sprit och tunga droger.
Ynglingen på scen kunde inte längre stå ordentligt utan ragglade som en drucken, han började långsamt vingla mot utgången men han kunde inte gå utan snubblade till och föll ner på knä. En kille från bandet reste på sig för att gå fram och stödja Tony, men han hann inte fram till den unge mannen innan denne handlöst föll ihop mitt på scenen.
Inom några sekunder var Avhelia och Michael där för att tillsammans med bandkillen bära ut Tony till en av de trånga logerna bakom scen.
Där lade de honom på en säng och Avhelia satte sig vid hans sida medan Michael gick för att hämta något att dricka och killen från bandet gick för att lugna Mr Ceiser och publiken.
Avhelia försökte förgäves få kontakt med Tony men utan resultat, han satt bara och stirrade framför sig med en död blick. Då och då mumlade han något som hon inte riktigt kunde höra och Avhelia lyckades inte få något grepp om vad han sa.
När Michael återvände med ett glas vatten och en flaska renat hade hon fortfarande inte lyckats få något ur Tony. De försökte få honom att dricka vattnet men han slog bara slött undan det.
Då skruvade Michael av korken på spritflaskan, han gav Avhelia en blick och mumlade nått i stil med: ”Chockeffekten.” Han böjde sig fram med flaska i handen, denna gången blev Tonys reaktion en annan. Han greppade flaskan och tog två djupa klunkar. Avhelia och Michakel såg oroligt på varandra.
”Ta det försiktigt med det där kompis.” Sa Michael och försökte sig på ett skratt, men det lät ihåligt och falskt.
Tony torkade sig om munnen med baksidan av handen.
”Vem bryr sig? Han har det värre än så, han är död.”
”Vem är död?”
”Taliesin, min bror, är död.. jag... jag vet inte!”
Tony lutade huvudet i händerna och gav ifrån sig ett gnyende läte.
”Jag kan inte känna av honom längre, han... Han känns så långt borta, jag kände... jag kände honom förlora si sista strid. Jag var med honom när han tog sitt sista andetag. Jag kände hur han gick över till den andra sidan, mörkret! Han bara upphörde att finans till. Vi har alltid känt av varandra, varit nära, men nu...nu känner jag mig så… ensam, så kall.”
Han rös till, Avhelia reste sig och gick fram till sin vän, hon lade armarna om honom, Michael lade handen på hans axel och öppnade munnen för att säga något men Tony ruskade av sig dem båda.
”Låt mig va i fred!” Fräste han. ” Jag behöver eran medlidande, ni kan bara dra, stick, försvinn, vad som helst! Lämna mig bara ifred!” Hans röst gick nästan upp i falsett och han glodde rödögd på de två chockade kamraterna.
”Men Tony, vi är dina vänner, vi vill hjälpa dig. Om du behöver oss…”
”Jag behöver er inte! Låt mig bara vara ifred!”
Han lämnade ostadigt rummet och gick ut i korridorerna. För varje steg blev han allt stadigare och ökade farten hela tiden, tillslut sprang han. Kastade sig ut i natten och rusade ner längs Darughas gator. Han rusade genom små gränder och över breda torg, han kastade sig upp för en brandstege och fortsatte sin kapplöpning mot sorgen på hustaken. Men slutligen sjönk han ihop av utmattning.
Han vände förtvivlad blicken mot stjärnorna och ylade, han sjöng en sorgesång över sin förlorade bror. Medan han sjöng började tårarna att rinna, han grät till han inte kunde yla allt högre.
När han slutligen sänkte blicken upptäckte han att han fortfarande hade spritflaskan i handen.
Han sträckte sig ut så långt han kunde nå, men ingen kom till honom, ingen sökte hans trevande sinne när han sträckte ut sin själv efter brodern. Ingen sökte trösta en femtonårig pojke när han förtvivlat drack renat som om det vart vatten.
Han drack till det kändes som om han skulle spy, han låg ihopkrupen på taket med flaskan intill sig.
(Ett ljussken flammade upp och försvann likt strålen från en fallande stjärna. En doft drev emot Tony, en doft han kände igen men han rörde sig inte, såg inte ens upp när en varm hand lades på hans sänkta huvud och smekte hans hår. Någon försökte dra honom intill sig i en moderlig omfamning men nu vaknade Tony till och slet sig loss. Han stapplade bakåt och glodde mörkt på den honungsblonda kvinnan som stigit ner till honom genom ljusporten.
”Mor.” Kvinnan såg sorgsen ut hennes ögon tycktes beklaga allt de någonsin hade sett, särskilt det här senaste. Hon sträckte ut armarna mot honom, hennes ögon glittrade av tårarna som hon försökte att håll tillbaka.
”Tony, min valp, mitt barn!” Tony slingrade sig undan hennes utsträckta armar.
”Rör mig inte! Vad gör du här?”
Cana sänkte sina armar och sin blick.
”Du vet varför, min son.” Tony blängde på henne.
”Taliesin är död, eller hur?” Cana svarade inte och det var inte förrän efter en liten stund som hon nästan obemärkt nickade. Tony väste ur sig något som påminde om en förbannelse och vände sig ifrån sin mor. Hans ögon var blanka som glaspärlor men han grät inte, inte än. Tony svalde.
”Så vad gör du här? Det kan inte vara för att berätta det för mig, det är ju inte som om jag inte skulle märka att det hänt!”
Cana reste sig upp och gick fram emot honom, hon sträckte ut sin lena hand och smekte hans rufsiga hår.
”Du är mitt barn, min yngsta. Den enda baby jag har kvar. Och jag behöver vara med mitt barn nu, liksom mitt barn behöver vara hos mig.”
Tony svarade inte, men när hans mor lade sina armar omkring honom orkade han inte kämpa emot längre utan läst sig sjunka in i värmen från hennes kropp och blanda sina tårar med sin moders.)
Han återvände till lyan tidigt på morgonen nästa dag, trött, smutsig och fortfarande drucken. Trotts att han fortfarande ansågs som ett halvvuxet barn vågade ingen, inte ens Kaj fråga vart han hade varit eller vad han hade haft för sig. Det var något med hans blick som fick alla att undvika honom.
Han kollapsade på soffan och reste sig inte på hela dagen, eller natten.
Med tiden hämtade sig Tony, åtminstone så vitt de andra kunde se. Han blev sitt gamla varnliga jag igen och alla pustade ut. Men det hade skett en viktig förändring i hans inre som kanske inte alla märkte, men de som stod Tony närmast upptäckte att hans varnliga, självsäkra och bekymmersfria sätt hade blivit värre, extremt till den grad att den nästan var skrämmande. Han brydde sig allt mindre om hur det gick för honom och bekymrade sig otäckt lite om allt. Inte ens den gången han blivit tagen av polisen misstänkt för mord tycktes han bry sig. Visst allt ordnade sig den gången, och de fick fatt den verklige mördaren, men hans vänner oroade sig för hur det skulle gå nästa gång det hände, tänk om han blev dödsdömd? Men Tony rykte bara på axlarna och tyckte att det inte spelade någon roll. Någon gång skulle alla dö, eller hur?
Tonys hårdhet skrämde hans vänner som oroade sig för att han tillslut inte skulle kunna känna något alls, för någon.
Vad de inte visst var att Tony gömde sina äkta känslor djup inne i sig själv, han släppte inte in någon tillräkligt lång in i sitt hjärta för att de skulle kunna se dem. 
Bibloteket