11
Det var på förmiddag, den dag som Tony fyllde sjutton år.
En förmiddag som han tillbringade med att ligga och dra sig på sin gamla soffa på lyans tredje nivån.
Soffan hade han en gång i tiden skaffat sig under en nattlig räd, den var gammal och sliten.
Klädd i ett mörkblått bomullstyg som höll på att spricka i sömmarna, ganska ful helt enkelt. På vardera sidan om den hade han vid något tillfälle ställt upp två tunnor av något metalliskt slag och ovanpå deras lock återfanns en riktigt imponerande samling av olika typer ljus.
Tony var trött efter dygnet som vart, då han hade haft fullt upp. Han hade precis kommit ut från fängelset, anklagad för mordet på en av stadens andliga ledare, men poliskommissarie Houdini hade bevisat att Tony var oskyldig och tagit fast den riktigt mördaren.
När han kommit hem hade han tänkt sig en lugn kväll och stilla natt. Kaj hade, i nästan obegriplig välvilja, gett honom lov om en frinatt, men hans nära vänner hade beslutat sig för att fira hans frigivning och de hade roat sig kungligt. Varför han nu var helt slut.
Han låg där och vilade i sitt efterrus när en skugga föll över honom och en röst talade till honom, en röst som Tony någonstans, långt nere i sitt bortdomnade medvetande kände igen.
”God morgon lillebror.” Han öppnade försiktigt ögonen och kisade ansträngt upp på en lång, mörkhårig kvinna. Han glodde på henne och ett par sekunder passerade innan han insåg vem denna mörka, vilda skönhet var.
”Ylva?” Frågade han, kvinnan log ett snett flin, mycket likt Tonys egna leenden.
”Så, du känner verkligen igen mig? Jag var inte helt säker på att du skulle göra det.”
Tony satte sig snabbt upp, slätade ut vecken sin kläder och drog fingrarna genom sitt rufsiga hår i ett desperat försök att bättra på sin slitna uppenbarelse,
Ylva bara log åt honom.
Han vinkade åt henne:
”Du kan slå dig ner om du vill.” När hon hade satt sig fortsatte han;
”Hur kom du in hit egentligen? Jag menar, det här är ju mitt inne i flockens allra heligaste, dom släpper inte in en främling bara sådär.”
Ylva skrattade.
”Jag sa att jag var en av dina gamla tjejer som verkligen ville tala med dig. Killen som står vakt nu måste verkligen ha något emot dig för han följde mig upp och ville stanna kvar och se ’Ifall fröken skulle behöva hjälp.’ Han ville försäkra sig om att du verkligen fick vad du förtjänade.”
”Hade han långt, mörkbrunt hår i en fläta över ryggen?”
”Ljusbruna ögon och en fantastisk kropp; ja.”
Tony lutade ansiktet i händerna och stönade.
”Det var Roberto. Han har haft något emot mig ända sedan jag gick ut med hans lillasyster.”
”Och gjorde henne till kvinna, eller?” Frågade Ylva med ett svagt leende, Tony gav henne en trött men irriterad blick.
”Nej! Ja, vi hade sex, men hon var inte oskuld! Vad hennes bror än trodde. Det är något man inte behåller så länge här, jag miste ju min när jag var... Jag garanterar att hon var helt nykter. Det är ingen sport att ge sig på fulla tjejer.”
”Ingen sport?” ekade Ylva dovt.
”Nej, det är inget kul, ingen kamp, inget flirtande eller någonting. Sedan mår man bara dåligt efteråt både tjejen och jag. Även om hon inte kommer ihåg något så mår jag dåligt, kalla det medmänsklighet om du vill, men. Det är verkligen inte rent spel med fulla tjejer.”
Ylva såg irriterad över hans ord men hon hämtade sig och sade:
”Nå min bror, vad har du mer gjort med ditt liv?” Tony sträckte lite på sig.
”Tja, jag jobbar, ibland, jagar med flocken, festar, lever livet helt enkelt.”
Han berättade den kortaversionen om vad han gjort med sina dagar under de senaste fyra åren sedan han blev förvisad från dalen.
När han var klar avslutade han det hela med:
”Nå, syster. Vad vill du här?”
Ylva såg frågande på honom.
”Ja,” fortsatte han. ”Du kan knappast ha kommit hit enbart för att höra hur jag mår. Så, vad är det du vill? Är du här på pappas order för att spionera?”
Ylva skakade på huvudet.
”Nej, Tony. Pappa behöver inte mig till att spionera, det har han andra till. Allt som du just har berättat vet jag redan. Både det och dina andra eskapader som du undanhöll mig. Ett kan jag säga dig: Du gör inget vidare gått intryck på dom där hemma.”
Tony fnös.
”Som om jag brydde mig? Det är ju inte hemma för mig längre. Inte heller har jag någon familj där längre, inga vänner eller förflutet. Varför skulle jag bry mig om vad några främlingar i en avlägsen dal tycker?”
”Det där lät inte helt övertygande Tony. Jag vet att du bryr dig om vad far och mor tycker, för att inte tala om Angela. Hon säger inget, men man kan se på henne att all den livsglädje som en gång fanns hos henne är som bortblåst. Du var som en son för henne. Hon saknar dig, och sörjer över vad du håller på att bli.”
Tony gav henne en mördande blick.
”Vad är det jag håller på och bli då?” Ylva suckade.
”Som gammelfarfar. En hänsynslös njutare som bara bryr sig om att ha roligt och flyr undan allt vad ansvar och konsekvenser heter. Till och med Kattjina lider över det. Henne minns du va? En rödhårig jägarinna som inte visste vad fruktan vill säga eller oroade sig över någon eller något?
Hon är orolig för dig, och sörjer. Hon har sagt mig att du var den mest lovande jägaren och spåraren som hon någonsin tränat. Och här sitter du, slö och bakfull i lyan till den mest tvivelaktigaste flocken i alla världarna. Den flock som förlorade sin status på det mest gruvligaste sätt för flera år sedan och som nu enbart består av lögnare, tjuvar och mördare!”
”Det var då ett jävla tjat om hur lik gammelfarfar jag håller på att bli! Men vad förväntar dom sig när jag inte hört nått annat hela mitt liv: 'Du kommer att bli som gamle Lupe, sanna mina ord.' Varför är de så upprörda över det nu? Jag gör bara som dom alltid sagt att jag kommer att göra, jag trodde nästan att de skulle bli glada över det.” han blängde på henne. ”Trodde du verkligen att jag så lätt skulle glömma bort det Kattjina och Freke lärde mig? Om du tror det så är du dummare än jag trodde.” Ylva lade handen på hans axel.
”Nej, det är klart att jag inte tror det. Men, folk använder det som ursäkt för att förlänga ditt straff. Sharg har överlåtit till far fatta besluten. Far lyssnar på Bane, varför han nu gör det fattar jag inte, och Bane utnyttjar allt det du gör här emot dig. För varje dag för hans lögner dig allt längre och längre bort från familjens namn och ditt arv som Vargkonungens son!”
Tony ryckte besvärat på axlarna för att skaka av sig Ylvas hand och vände bort blicken från henne.
”Som om jag brydde mig? Jag är inte Tony af Lupera längre vet du väl? Jag är Tony av Gaima. Jag kan lika gärna vara stolt över det och roa mig så länge det varar. Det dröjer nog inte länge förrän någon avundsjuk pojkvän, släkting, far eller äkta man till nåt av min 'äventyr' får fingrarna ur arslet och mördar mig.”
Han gjorde en ansatts till att börja tjura, men Ylva tog åter tag i honom.
”Nej, Tony säg inte så. Även om det kom en hel armé efter dig skulle du klara dig. Du är den sortens varg som skulle kunna överleva hundra år av krig, svält och farsoter. Du är en överlevare som alltid hittar en utväg. Vad det än gäller. Det är en av de bättre förmågorna som du ärvt från gamle Lupe.” Hon log mot honom. ”Jag har hört de gamla prata om hur lik du är honom, på gott och på ont.” Tony fnös.
”På dig låter det som om det var nått gott med det.”
”På sätt och vis är det det. Du har ärvt hans styrka, hans självständighet och hans...”
”Och hans vitt omtalade ruttenhet. Åh jo, jag vet nog vad de flesta tycker och tänker där hemma,” lade han till när han såg Ylvas chockade ansiktsuttryck.
Han förställde rösten till att göra låta som en tjatig gammal papegoja som lärt sig säga en enda mening.
”Tony blir allt likare den där Lupe för varje dag som går. Han beter sig som honom, tycker som honom, tänker som honom. Och vid Makten han kommer att sluta som honom!” Han glodde ilsket på systern.
”Är inte det vad som sägs dagarna i ända? Var det därför fick jag inte fick närvara vid Taliesins begravning? Visst, Ulv har förnekat mig namnet Lupera, men han kan inte förneka mig Taliesin, han var min tvilling och jag fick…jag fick inte ens ta farväl.”
Ylva såg olyckligt på honom och svarade.
”Vi försökte att övertala far men...det var omöjligt.” Tony mötte hennes blick, en spår av trots och ilska skymtade i hans ögon.
”Omöjligt eller så försökte ni inte tillräkligt hårt.”
”Bane han...”
”Har det förändrats så mycket på dessa åren? Har så mycket förändrats så att till och med du är rädd för Bane?”
Ylva svarade inte på den frågan, istället förde hon något helt annat på tal, som om att föra familjen på tal hade fått henne osökt att tänka på något.
”Vi är oroliga för dig, Tony.”
Tony vände bort blicken och såg ut över den smutsiga lokalen, Gaimaflockens lya.
”Varför är ni det?”
”Du lever ditt liv sorglöst och bekymmersfritt när du har problem upp till öronen, och du vägrar ta ansvar för dem!”
”Varför skulle jag? Det är mitt liv, mina problem, jag väljer väl själv om jag ska ta ansvar för dem?”
”Må så vara, men när du irrar omkring och skiter i allt och alla, som när du åkte i fängelse. Du brydde dig inte om ifall du skulle bli fälld för det där mordet och avrättad.”
Tony rykte obesvärat på axlarna.
”Jag tyckte att det inte spelade någon roll.”
”Inte spelade någon roll? Och dina utsvävningar, bryr du dig inget som helst om flickorna du förför?”
”De har sina egna liv, att gå till säng med mig är ett val de gör, jag tvingar de inte på dem.”
”Men du tar inga som helst ansvar. Både Freke eller Kattjina vägrar tro att du är sån rakt igenom.”
”Så snällt av dem.”
”Därför undrar de, och fler med dem vad som kan rädda dig.”
”Rädda mig?”
”Vad skulle kunna få dig att ta ansvar.”
Tony skrattade och slog ut med händerna.
”Vill ni att jag ska vara god? Ni vill att jag ska lära mig att inte såra kvinnor? Ge mig då någon som jag verkligen skulle råka illa ut om jag sårade, någon jag inte vågar eller förmår att såra kanske? Sänd mig en… En ängel och se om jag inte sårar en sådan upplyst och ren varelse!”
”En ängel?” Tony skrattade och skakade på huvudet,
”Ironi syster, ironi.”
”Jag bör nog ge dig något som du inte kan fly från och sedan får vi se om du klarar av att ta ansvaret för det.” hon log. ”En ängel och något du inte kan fly från.”
”Gärna det. En ängel kunde kanske rädda min förtappade stackars själ och det där jag inte kan fly från… Vet du, för att göra provet lite intressantare så kanske jag ska kunna välja om jag vill ta ansvar för!”
Ylva skrattade.
”Du tar inte ens det här på allvar.”
Tony höjde på ögonbrynen och log snett.
”Varför skulle jag?”
”Ja, varför skulle du?”
Tony muttrade något och började resa sig, men Ylva högg tag i honom och drog ner honom på soffan igen. Hon lade armarna om sin bror och kramade om honom, hårt. Tony besvarade förtvivlad hennes kram. Han begravde sitt ansikte i sin äldre systers hår och inandades den doft hon bar med sig, en doft av kallt, klart vatten, vildvuxna träd, buskar och blommor,
dammiga böcker, tunga åldriga tyger och väldiga rum. Men mest av allt insöp han doften från den rena luft som hade fyllt hans barndomshem.
”Min lilla bror, jag kan inte ens tänka mig hur det känns att vara så utdömd i förtid.”
Hon log och harklade sig lite.
”Men, åter till varför jag är här. Du fyller ju sjutton idag.”
”Så vitt jag minns.”
”Du vet väl att när en varulv fyller sjutton blir han fråntagen den skyddsamulett som han burit hela sin barndom?”
Tony slöt handen om den silverfärgade vargtand som hängde i en läderrem om hans hals. Tanden var prydd med enkla symboler som var till för att skydda sin bärare.
Ylva fortsatte: ”Sedan blir de tilldelade en berlock som visar deras status som vuxen.”
Ur fickan tog hon fram en liten klotrund amulett som hon räckte mot honom, Tony tog emot den och betraktade nyfiket smycket. Även det var täckt av underliga men vackra mönster, mönster som Tony aldrig hade sett tidigare. Han räckte det gamla smycket till Ylva som tog emot tanden och stoppade den i fickan. Sedan hängde hon den nya berlocken om Tonys hals.
”Då så. Nu är du en vuxen varg med en egen status och titel.”
Tony flinade.
”Vad har jag för titel då?”
Ylva log.
”I sinom tid ska du få veta det. Men inte nu, varken du eller någon annan är redo för det.”
Sedan kramade hon om honom igen och viskade:
”Farväl lillebror, och ha ett bra liv.”
Hon reste sig och gick. Tony såg länge efter henne medan han fingrade på den nya berlocken.
”Det samma, syster.” viskade han. ”Och tack, tack för allt.”
Den natten samlade Kaj sin flock omkring sig. Han förkunnade att nu skulle livet förändras till det bättre, för med och alla andra varulvsflockar världen över.
Han berättade en om gammal idé, en vision som hans anfäder hade haft om att utrota alla människor och andra, så kallade ”tänkande” varelser, sedan skulle världen bara tillhöra dem. Varulvarna för all framtid. De hade dock insett att detta var en dröm som aldrig skulle bli besannad och de glömde bort den. Men, denna dag hade han haft en dröm och, sa Kaj, han var säker på att det var en sanndröm, ett varsel om framtiden. Han hade sett sig själv som koung över hela den världen.
Allt han behövde göra var att bli av med människorna.
Många av flockmedlemmarna skruvade oroligt på sig och flera gånger under hans tal, varje gång han nämnde ordet ”utrota” ryckte flera till och ryste i fasa.
Allt för många släktminnen om tiden då varulvarna själva var jagade väcktes till liv av detta ord. Den enda som verkade oberörd var Tony som såg på Kaj som om han var en clown i en dålig circus.
”Därför.” Fortsatte Kaj utan att visa en min över ifall han lade märke de spridda viskningarna.
”Har jag beslutat att vi ska bli de första att påbörja denna nya era. Vi ska bli pionjärer och ledstjärnor, vi ska kämpa för vårat folks rättigheter.
Vi ska utrota människorna!” Innan någon han säga: Men det är omöjligt att utrota dem alla. Höjde Kaj rösten och med en underlig glimt i ögat ropade han ut: ”Ni vet ju att det finns fler av människorna än av oss, att starta ett krig skulle vara självmord. Det är också sant att människokött är beskt och sällan det vi i första hand väljer som föda. Jag vet hur vi ska gå till väga för att vinna denna strid, vi jagar inte längre för näring utan för seger! Från och med nu ska vi ge oss ut och jaga varje natt. Vi ska naturligtvis bara ta fullvuxna män, inget mer daltande om att bara ta de svagaste individerna. Nej, vi ska ta de starka och friska, vi ska försvaga människorna så till den milda grad att de tillslut dör ut själva.”
Nu höjde Tony handen till en fråga: ”Men varför just alla vuxna män? Friska och starka kvinnor och barn är väl ett lika stort hot?”
Kaj gav honom en grov blick och log likt en katt som just fått en fet råtta serverad på silverfat.
”Jag tänkte överlämna ett sådant bekymmer till dig. Du skiter ju ändå alltid i mina order, så jag antog att du säker skulle dra vissa slutsatser själv, du är ju bra på att ta hand om kvinnor.” Tony besvarade sin ledares blick utan att blinka. Han tänkte inte ge Kaj nöjet att se honom ge vika inför en fånig förolämpning.
”Det finns en lag…En Vargflock ta bara gamla och sjuka byten. Vi har ingen rätt att ta friska och starka exemplar av någon ras. Det r ett förbund som slöts för urtider sedan, och löften bryts inte!” Kaj vände hotfullt sina brungula ögon mot Tony.
”Och vem säger det?” Tony ryggade ofrivilligt tillbaka inför sin ledares blick. Han försökte desperat förklara det som han i hela sitt liv ansett självklart.
”Det...det har alltid varit så. En varg ger sig inte på friska och starka byten. Det är varghärskarens lag…” Kaj gav Tony en mördande blick.
”Jag skiter väl i Varghärskaren och hans lagar. Vad har den någonsin gjort för oss? Han sitter världar härifrån och hans lagar gäller inte här.
Men jag är här, och här är det mitt ord som gäller, går du emot din flockledare?”
Tony gav ifrån sig ett läte som liknade ett torrt skratt.
”Du har själv sagt det, jag har ju alltid skitit i dina order. Jag är en god elev ser du.”
Kaj morrade och gjorde ett snabbt utfall mot Tony, han överrumplade honom och efter en kort men våldsam strid fick han den yngre på rygg. Tony rullade runt, men vägrade blottade sin strupe. Kaj stod morrande över honom med blottade tänder och andades tungt. Men trotts Tonys övermodiga vägran att underkasta sig steg Kaj slutligen undan och lät Tony resa sig upp.
”Jag låter dig både behålla ditt liv och din platts i flocken, det är enbart för att du är den bäste spåraren vi någonsin haft.” Han såg på Tony och när han märkte att denne envisades med att se honom rakt i ögonen lade han en tung och dödlig hand om Tonys nacke. ”Nu ska du inte tro att du är oersättlig, nästa gång kommer du inte lika lindrigt undan.” Han lutade sig närmare Tony och sade med en beordrande röst: ”Ge dig nu av och spåra upp en frisk och stark tvåbening. Det är mina order. Om du inte lyder vill jag att du lämnar flocken genast. Är det förstått?” Tony tvingade sig till att hänga undergivet med huvudet, men inom sig kokade han av vrede. Han tänkte inte finna sig i det här. Men vad hade en ung spårare att sätta emot en flockledare? Han hade inget annat val än att svälja sin ilska, tiga och lyda Kaj.
Men Tony svor tyst att detta var den sista gången han följde Kaj i dennes galenskaper.
Gaima flockens ledare hade varit smågalen redan innan Tony blivit en del av flocken, men nu började han bli allt värre.
Tony ruskade på sig, det dröjde nog inte länge förrän han gav dem order om att jaga i de finare stadsdelarna, de delar där folket skyddades av lagar och poliser, där varje försvinnande syntes, uppmärksammades och anmäldes. Skulle bara ett enda av deras byten rapporteras saknad hos väktarna skulle det betyda början till slutet för alla Vargulvar inte bara i Darugha City utan över hela denna galan värld.
Från den natten blev Tony allt mer oregerlig, han slutade att lyda order, det var på gränsen att han öppet förnekade Kaj. Att detta skulle leda till bekymmer, det visste Tony, men han brydde sig inte om det. Ju kortare livet verkade bli desto mer tid ägnade han sig åt att göra det mesta av det lilla han kunde tänkas ha kvar.
Det tolfte riket var på väg mot sitt slut, det var nu två kvar.
