Dagar passerade, och Tony gick snart inte längre att finna bland Flockens jägare.
Han smet jämt undan, vägrade att delta i jakten, han gillade inte den vändning som det hela hade tagit och betonade tydligt, då han blev tillfrågad, att han inte ville ha med det hela att göra. Kaj å sin sida blev allt mer paranoid och muttrade om uppror. Han hotade allt oftare med att utesluta Tony ur flocken men det tycktes inte bekomma ungvargen det minsta.
Ofta kunde man finna Tony liggande och slöa i sin soffa tillsammans med Michael och Avhelia. De tre var ovilliga ledare och förespråkare för den allt växande missnöjet bland de yngre flockmedlemmarna. Denna dag var Michael och Avhelia inte ens hälften så avslappnade som Tony alltid tycktes vara. Tillslut stod Avhelia inte ut längre: ”Du är inte klok Tony. Att skita i att delta i jakten när man har blivit kallad är rena självmordet!”
Tony besvarade vännens påstående med en axelryckning.
”Sluta med det där!” fräste Avhelia ”Sluta vara så satans lugn. När som helst kan Kaj komma hit upp för att…”
”Och?” frågade Tony vänligt.
”Vaddå ’Och’? Vad skulle du göra om han kommer hit? Skulle du vända dig om och låtsas att du sov? Skulle du blinka som en dåre åt honom eller skulle du utmana honom och dö?” Tony rätade lite på sig.
”Ingetdera.”
”Men vad skulle du göra?” krävde Avhelia att få veta.
”Vet inte riktigt. Vi får väl se vad jag gör när det händer.” Han återgick till att göra ingenting. Men Avhelia lät honom inte komma undan så lätt.
”Tony, jag gillar inte heller Kajs nya idéer, men det finns inget vi kan göra åt det. Snart tar Kajs tålamod slut och då… vem vet vad han skulle göra med dig då!
Eller oss för den delen.”
”Han kan göra vad han vill, jag bryr mig inte. Bara jag slipper delta i den här galenskapen! Kunde man komma på ett annat sätt att sköta jakten,
ett sätt som gjorde det lättare att få det se ut som om man lydde hans order, om det fanns då skulle jag gladeligen börja jaga igen, fast på mitt sätt.”
Michael skrattade trött och vände sig mot sin vän.
”Det löjliga är ju att vi inte ens behöver jaga längre, vi har det bra som det är.” Han skakade på huvudet. ”Har du nåt förslag?”
”Ja, det har jag.” sa Tony självsäkert.
Avhelia fnös: ”Jaha, vad då?”
Tony berättade om sitt förslag för de andra två vilka såg misstroget på honom genom hela hans utläggning. När han var färdig lutade Tony sig tillbaka i soffan med armarna bakom huvudet och såg ovanligt nöjd ut. Avhelia log misstroget mot honom.
”Jag trodde att du inte gillade den här jaga människor grejen,”
”Det gör jag inte heller.”
”Men…”
”Jag bidar min tid.”
”Och det tror du att Kaj skulle gå med på?”
Tony skakade på huvudet.
”Nej, inte om jag sa det. Men däremot om Michael sa det så...”
Michael reste sig snabbt från soffan.
”Nänänänä... Vänta lite här. Är du inte riktigt klok? Vill du att jag ska lägga fram den där dårskapen för Kaj!”
”Vad för ett förslag?”
Michael vände sig om och mötte Jocks stålblick. Jock var en av de få i flocken vilka åtnjutit en sällsam god vilja från flockledaren under den senaste tiden.
Något många undrade över men få vågade fråga om.
”Hej Jock!” utropade Tony glatt.
”Inget.” pep Michael, Jock log.
”Om det inte var nåt så behöver du inte ta upp det med Kaj nu.
Michael svalde hårt.
”Med Kaj, nu?”
”Ja, han vill tala med er i allmänhet, Tony i synnerhet.”
Tony skrattade och reste sig.
”Jaha,” sa han ”Vi får inte låta honom vänta, eller hur. Kommer ni?”
Michael stirrade i stumt skräckslagenhet på Tony som lugnt följde efter Jock, Avhelia stönade irriterat och slöt sig till Tony.
Det väckte Michael ur transen han hade befunnit sig i och han skyndade efter dem.

När Jock drog undan det plastskynke som täckte ingången till Kajs privata rum lade Tony armen och Michaels axlar och viskade åt honom att det nog skulle ordna sig, bara han sade som Tony själv hade sagt, Tony själv lovade att hålla sig i bakgrunden. De tre steg vördnadsfullt in i det mörka rummet, rummet i sig ingöt denna vördnad, stort och mörkt likt en kyrka som det var. Med höga fönster övertäckta med gamla trasor för att stänga ute så mycket ljus som möjligt. Kaj själv satt tillbakalutad i en stor läderklädd fåtölj i rummets mitt.
Han hade förändrats mycket sedan Tony först hade sett honom. Han var helt klädd i svart, det blekblonda håret hängde stripigt och glanslöst. Han hade mörka ringar under ögonen och två parallella ärr löpte över vänstra kinden. Han påminde mer om en vampyr än en varulv.
”Så, ni behagar att komma nu?”
Avhelia skruvade oroligt på sig, hon tyckte inte om det här, det såg verkligen ut att kunna bli otäckt. Jock steg fram till Kajs sida och viskade något i hans öra.
Kaj såg upp på de församlade ungdomarna, kliade sig på ena ärret och sa:
”Jag hade tänkt tala med er om något helt annat men fick just höra att du hade en idé om jakten Michael, vad var det för en idé?”
Michael svalde hårt men när han såg Jocks överlägsna flin tog han mod till sig och började:
”Jo, vi, jag hade en idé om hur man skulle kunna, öh, göra jakten lite…enklare.”
Kaj lade armarna i kors över bröstet, höjde ögonbrynen och gav Michael en fortsätt-jag-lyssnar blick. Michael bytte oroligt fot och fortsatte:
”Ja, jag tänkte att, det kan bli lite jobbigt att jaga efter våra byten nu när det är vinter och så… Jag funderade på om man, kanske skulle kunna låta offren typ, liksom komma till oss i stället.”
”En fascinerande tanke, berätta mera.”
”Jo, om vi säger att vi gick till ett ställe dit många går, som en klubb eller ett disko där det hänger mycket folk så…så kanske vi kunde hitta någon som man inte behöver jaga, liksom.”
Kaj skakade på huvudet.
”Jag är ledsen min pojke, men jag förstår inte vad du menar.”
Michael gav sina båda vänner en vädjande blick. Tony blinkade åt honom, jag lovade att hålla tyst.
”Jo, det jag försöker säga är detta: Om vi går till en plats där det finns många olika sorters människor, som ett diskotek eller likande, behöver vi bara att sitta i ett hörn och betrakta.
Efter ett tag kan man lätt se vad som skulle kunna vara ett lämpligt offer. Sen är det bara att lura ut denne i en mörk gränd där man snyggt och lätt fäller bytet utan en massa spring och skrik. På barer och sånt finns det människor som är fysiskt friska men kanske inte kommer saknas direkt dan efter. Folk tror att han eller hon råkat ut för ett fyllegräl och vi inte oroa oss för polis eller liknande. Alla glada, de som får skulden är väl närmast barägarna som inte håller efter sina gäster ordenligt.”
Kaj tycktes tänka efter en stund. Sedan sa han vänd till Michael:
”Är det inte ungefär så en vampyr jagar?”
Michael öppnade munnen men nu Tony hejdade honom.
”Visst är det på det viset, men se på dom, de har funnits i flera millioner år och utrotat fler städer än vi. Ändå har människorna färre mördarberättelser om dem än om oss, och det bevisar ju bara att detta sättet är effektivt. Visst, vampyrerna har inte utrotat människorna än, men de har inte haft det som mål heller.
Vi kan lyckas.”
Kaj funderade ännu en stund: ”Du har rätt. Det är en mycket bra idé och jag är stolt över att ha en så intelligent styvson som du.”
Han reste sig ur fåtöljen och lade en hand på Michaels axel, Tony drog sig snabbt tillbaka och betraktade tigande scenen.
”Jag tänker låta er testa din idé i kväll och jag vill att du blir ledaren för denna operationen.
Min son, från och med nu är du utnämnd till min arvinge.”
Michael såg ut som om han skulle svimma av överraskning, om det var av skräck eller lycka var svårt att avgöra.
”Wow, m... menar du det?”
Kaj nickade.
”Fungerar planen blir den bara början på något större. Ni kan gå.” Han viftade med ena handen, Michael lämnade darrande rummet tätt följd av Avhelia och Tony.
”Tony, du stannar här, jag har något som jag vill tala med dig om.”
Tony vände sig om och såg på sin herre med en valpaktig blick.
”Se inte på mig så där Tony.”
Kaj återvände till sin fåtölj, men satte sig inte.
”Jag vet att det där var din idé, Michael skulle aldrig kunna komma på något sådant.”
”Var inte så säker på det.”
”Jag är säker. Orsaken till att jag gick med på det är för att idén är bra, riktigt bra, och om den fungerar kanske jag överger mitt andra projekt. Men det var inte det jag ville tala med dig om. Jag är mycket besviken på dig Tony. Varför har du inte jagat med oss på senaste tiden? Du är den bästa spåraren vi haft på många år men ändå tvingar du mig att använda mig av Jock som inte ens har hälften av din kaliber.” Han vände sig mot Tony. ”Det har hänt att mina män utmanat mig, förlorat och blivit benådade, som du, och på grund av det inte vågat visa sig inför sina jaktbröder, men jag tvivlar på att det är fallet för dig.”
Tony skar tänder, ord kunde han stå ut med, ord värre än dessa, men inte den överlägsna tonen.
”Nej, det är inte fallet vad det gäller mig. Jag utmanade dig aldrig, jag sa bara emot dig, lade fram min åsikt och en ledare bör inte straffa en underlydnad som kommer med ett förslag.”
Kaj gick fram till Tony och såg honom stint i ögonen.
”En flockledare måste visa sig stark inför sin flock, ibland kan det innebär att han måste demonstrera sin styrka ge exempel på vad som kan hända de som inte lyder.” Tony muttrade något om att han tyckte att det lät helt befängt och Kaj frös till.
”Ifrågasätter du fortfarande mina egenskaper som ledare för flocken?”
”Nej, herre, det gör jag inte. Jag säger bara det jag blivit lärd, där jag kommer ifrån…”
”Åt helvete med vart du kommer ifrån! Du tillhör min flock nu, min och ingen annans. Vem du var och vad du lärde dig innan du kom hit räknas inte, det fanns inget innan du blev en Gaima! Hör du det?!”
”Ja, hövding.”
Kaj vände honom ryggen och satte sig åter i fåtöljen.
”Nå, åter till min fråga. Varför lyder du inte min kallan längre, som igår kväll till exempel. Du skulle vara vår ledande sökare, jag minns tydligt att jag gav dig order om att infinna dig. Varför kom du inte?”
Tony log ironiskt.
”Jag vet inte, jag var nog för full för att komma ihåg att jag skulle det.”
”Det skulle inte förvåna mig. Men du kommer att vara på plats ikväll. Nu när ni ska pröva Michaels idé.”
”Det kan du räkna med, herre.”
”Bra, du kan gå.”
Tony höll huvudet högt när han lämnade rummet, han tänkte inte kräla i stoftet för Kaj.

När han kom ut från Kajs rum möttes han av Michael och Avhelia. Han såg att de hade grälat om något, nu var de tysta men om blickar kunde döda.
Tony nickade åt dem och undrade vad det var frågan om. Avhelia svarade att det hade han inte med att göra. Michael ville protestera men en blick från Avhelia räckte för att få tyst på honom. Tony nickade bara åt det.
”Jaha, om det inte var nåt så… Vi ses i kväll.”
Avhelia hajade till.
”Det är ju timmar kvar till vi ska jaga, vart ska du ta vägen?”
Tony rättade till sin slitna rock och gav henne ett självbelåtet flin.
”Lite privata affärer. Jag ska träffa någon, någon mycket speciell.”
Avhelia suckade och skakade på huvudet.
”Du borde sluta med sånt där Tony. Det är inte bra varken för dig eller denna speciella någon.”
Tony skrattade lite för att visa att han hade allt under kontroll, men Avhelia gav sig inte.
”Det du gör sårar mer än det hjälper alla dom där stackars tjejerna som du strular med. Hör du mig Tony? Du är min polare men jag tycker att det du gör är svinaktigt. Tony?”
Men Tony var redan påväg därifrån.

När Tony kom ut från Gaima flockens näste svängde han vänster ned mot hamnen. Han tog en avstickare in i en liten affär och återvände ur den med en brun papperspåse tryckt mot bröstet, han följde sedan kajen västerut, bort mot stadens yttersta delar. Där i hamnen var det fullt av gamla förfallna skutor och husbåtar. Detta hamnområde var uthyrd till många olika människor med en och samma dröm: att göra i ordning sin egen båt och sedan ge sig av ut och möta äventyren på haven. Därför kallades området också för: ”Drömmarnas hamn”.
Få var de som hade lyckats se sina drömmar att gå i uppfyllelse.
Många av båtarna beboddes av sina drömmare, och det hade bildats ett mindre bostadsområde.
Men där fanns nästan inga barn, bara ogifta män och kvinnor av varierande åldrar och kanske deras sambo, eller en släkting. Men inga barnfamiljer.
Tony styrde stegen mot en mindre båt som förr troligtvis hade varit en liten fiskebåt, men sedan de lokala fiskar gubbarna hade ersatts av de stora fiskeföretagen och deras trålare hade även den blivit ännu ett avfall från stadens förflutna. Den hade uppköpts av någon drömmare för att sedan ligga och glömmas bort i hamnen.
Tony klättrade ombord, det lilla däcket var överfyllt av diverse skräp, han klev lätt över all bråten och in i kajutan. Även där var det fullt av skräp, gamla trasmattor, konservburkar och liknande. Längst inne på en hög av filtar, trasor och täcken låg det en vithårig gammal man. Tony ställde ifrån sig papperspåsen på en bänk och satte sig på huk för att betrakta den gamle.
Det var inte bara Kaj som förändrats mycket under de senaste fyra åren, även denne gamling hade gjort det. När Tony först mött Martin hade han fortfarande varit en frisk och stark varulv, men nu var han sjuk och svag, han hade knappt varit utanför den lilla båtens kajuta det senaste året. Martin såg upp på Tony när denne satte sig vid hans sida oh ett leende syntes i den gamles ögon, han öppnade munnen för att säga något men avbröts av en häftig hostattack.
Tony tag upp påsen igen och plockade fram en flaska vatten och några burkar mat. Medan Martin girigt sög i sig vattnet började Tony att öppna burkarna.
Martin åt och drack under tystnad hans strupe dög inte till att tala med under någon längre tid nu mera. När maten var slut ställde Tony fram ännu en vattenflaska och bäddade om den gamle igen.
”Jag kommer tillbaka i morgon med lite medicin.” Martin nickade och log, ”Det är överflödigt, men om du så gärna vill…” roslade han. Tony skakade på huvudet.
”Det är tyvärr det minsta jag kan göra för dig, gamle man.”