14
Tony fick flytta in i Kajs gamla svit vilken var så inpyrd av Kajs doft att Tony helst hade velat slippa det.
Det enda han kunde göra för att bli av med den gamla ledarens lukt var att kasta ut allt som fanns där och fylla det med sina egna tillhörigheter, vilka enbart bestod av den blå soffan och de två tunnorna med sina uppsättningar ljus.
Tonys viktigaste uppgift efter att han blivit ledare för Gaima var att försöka städa upp efter Kajs galenskaper och att all jakt skulle avbrytas, eftersom Tony ansåg att det inte fanns någon orsak till jakten, de kunde skaffa föda åt flocken på andra sätt, dessutom var det för riskfullt nu efter att polisen fått upp ögonen för ”morden”. Minsta lilla misstag kunde få ödesdigra konsekvenser. Men för övrig ändrades inte flockens vardag nämnvärt. De som hade jobb fortsatte att jobba, flockens relationer till andra flockar förbättrades och livet blev på något vis mycket enklare.
Tony vilken inte var överdrivet intresserad av att leda sin flock enväldigt, lät ett av flocken utsett råd vara med att fatta beslut, mest bara för att han inte ville fatta besluten själv, men han tog ansvar inför flocken och för konsekvenserna av deras beslut.
Tony och hans fyra rådgivare: Avhelia, Liam, Martin och Ana ledde flocken mot vad de hoppades var en ljusare framtid.
Man hade kanske kunnat tro att Michael som hade blivit utnämnd till Kajs arvinge skull vara arg och avundsjuk på Tony, men sanningen var den att han inte brydde sig. Han ville inte vara ledare och var redan från början Tonys trognaste följeslagare.
*
Sin nya livsuppgift till trotts hade Tony vissa passioner som inte dog ut allt för fort, som hans intresse för kvinnor. Någras månader efter att Tony tagit över ledarskapet träffade han den mystiska blondinen ingen. Hon hade kommit till Det Svarta Lammet i sällskap med Oliver, som upphetsat upplyste Tony om hur kvinnan hade letat och frågat efter honom i flera veckor. Och nu hade Oliver i all välmening, tagit henne dit för att de skulle få träffas.
”Om inte jag kan få dig, måste jag ju se ut någon jag gillar att ta min platts.” Sade han med en låtsad förtvivlan i rösten.
Tony gick kvinnan till mötes.
”Hej.”
”Hej själv.” svarade hon detta följdes av tystnad.
”Du sjunger väldigt bra.”
”Tack.”
”Vart har du lärt dig att sjunga så?”
Tony rykte på axlarna.
”Vet inte, det är medfött skulle jag tro.”
De stod tysta ett tag, ingen av dem visste egentligen inte vart de hade varandra, de kände att de borde veta det efter sitt första möte, men de vågade liksom inte ta någonting förgivet.
Efter en stunds menlöst snack sa Tony med ett snett leende, halvt på allvar och halvt på skämt:
”Vi kanske skulle sluta larva oss och istället fortsätta där vi slutade förra gången.”
Kvinnan låtsades tänka efter en stund sedan sa hon:
”Jaa, varför inte? ’Känner du till något ställe vi kan dra oss tillbaka till’?”
Tony log brett.
”Om jag gör.”
Han bjöd henne sin arm och ledde henne mot trapporna som ledde upp till Lammets hyrbara rum.
”Är det för påfluget att fråga om ert namn?” frågade Tony henne medan de vandrade uppför trappan, kvinnan ruskade på sig och skrattade lågt.
”Jag tycker att namn är något som kan vänta till senare. Tycker du inte?” Tony ryckte på axlarna och lämnade ämnet på is.
De fortsatte ner längs en korridor kantad av dörrar, tillslut kom de fram till rum nr 217.
Tony tog fram sin nyckel och öppnade dörren för kvinnan. Utan att tveka steg hon in, tätt följd av Tony som knappt fick tid att stänga dörren innan kvinnan dränkte honom i en våg av heta kyssar.
Dessa följdes av mjuka smekningar vilka var ett frösök att lugna den eld som brann inom dem. Deras brandfarliga känslor blev allt hetare, de fann värmen i rummet tryckande och kläder föll till golvet likt dagg en kall vårmorgon.
Deras rörelser var följsamma, de rörde sig likt en enda varelse, likt eldslågor dansade de sin kärleksdans ända till den kulminerade i en explosion av ren njutning.
En njutning som spred sig till kroppens alla utposter utan att lämna den minsta del av kropparna oberörd.
De skälvde likt asplöv och näsborrarna fladdrade till när fylldes av lukten av svett blandat med svalkande, salta tårar. Kvinnans läppar glänste likt det blod som blandades denna natt.
De höll på i timmar ända till de utmattade sjönk ihop i varandras armar. Tony andades tungt och började långsamt att glida över till sömnens lugnande rike, men just som han skulle falla ner i djupet av drömmens brunn hörde Tony hur kvinnan viskade:
”Detta var den bästa, Lupe.”
Tony hajade till och blev genast klarvaken. Hade han hört rätt? Hade hon viskat hans gamelfarfars namn innan hon somnade?
Han satte sig upp och ruskade om henne.
”Vad sa du? Vad var det för ett namn du viskade? Svara mig!”
Men kvinnan bara fortsatte att sjunka allt djupare in i en drömlös sömn, hon mumlade: ”Snälla vännen, kan du inte dra för gardinerna, solen går snart upp.
Jag tål inte solen, den…”
Tony smekte tyst hennes kallnande kind och svalnande läppar, att hon var vampyr hade han vetat ända sedan de förts träffades, sånt känns på lukten:
Blod, vampyrer bara osar av doften från färskt blod.
Tony inandades hennes doft och medan han följde hennes kind och käkparti med fingertopparna började han långsamt förstå vem hon verkligen var. Han ville först inte tro det, men hans lungor fylldes ju av doften från hela hennes varelse vid varje andetag och tillslut förstod han att det måste vara sant.
”Angela?” Viskade han svagt, ”Angela är det du?”
Kvinnan sov vidare men innan hon sjönk för djupt in i döds sömnens dimmor viskade hon: ”Tyst min lilla valp, låt din gamla flamma sova.”
Tony kände hur en hård klump bildades i bröstet när han tillslut gav upp och erkände sanningen: Kvinnan som låg där i sägnen bredvid honom var vampyrdrottningen Angela.
När Angela vaknade natten där på trodde hon först att hon var ensam i rummet, men så fick hon syn på siluetten av en man borta vid fönstret, fullmånen spred sitt bleka sken in genom rutan. Hon steg upp och började långsamt samla ihop sina kläder.
”God kväll, Angela. Sovit gott?”
Hon stannade upp, den hårda tonen i Tonys röst högg henne djup i hjärtat, men hon svarade ändå oberört:
”Ja, det har jag.”
”Bra.”
Han tystnade, Angela visste inte vad hon skulle ta sig till, om hon skulle tala med honom eller bara gå sin väg. Men plötsligt talade Tony igen.
”Du visste att det var jag hela tiden, visst gjorde du?”
Angela suckade djupt, avslöjad.
”Ja, det gjorde jag.”
Nu vände sig Tony mot henne, i hans ögon läste hon ilska, sorg och en förtvivlad syn på hennes svek. Angela blev nästan förvånad.
”Varför gjorde du det? Varför! Du var min bästa vän, nej du var mer. Du var för fan som en mor för mig! Och så gör du så här mot mig, varför?”
Angela gick fram och rörde vid honom men han drog sig undan.
”Tony jag... Jag vet inte varför jag gjorde det. Jag kom hit för att träffa dig, se hur du hade det, men alla minnen och känslornas styrka överväldigade mig så.
Det fanns inget jag kunde göra.”
”Det fanns det väl visst! Du är ju den mäktigaste vampyren i alla världar, ett litet ynka känslosvall borde inte kunna besegra dig!”
”Vissa känslor är starkare än du tror Tony.”
Hon såg bedjande på honom men Tony stod med ryggen mot henne och vägrade vända sig om.
Angela tänkte sorgset: Jaha, det var det, nu kommer han när som helst storma ut ur rummet och lämna mig kvar, ensam. Precis som Lupe alltid gjorde, och nu kommer jag aldrig få se honom igen. Jag har sårat honom alldeles för djupt.
Men Tony gick inte, han stod länge med ryggen mot henne, sedan vände han sig långsamt om och med tårglänsande ögon mötte hennes blick.
”Du ska veta att jag aldrig kommer att förlåta dig för detta. Men det här var nog det bästa natten jag haft med någon på länge.” Han log svagt mot henne, som om det hela bara var…ett tragiskt skämt.
Vampyrdrottningen svarade inte, hon förvånad på honom, men hon ryckte till när Tony tog hennes händer i sina.
”Angela, jag älskar dig, jag har alltid älskat dig, men inte på det här viset.”
”Det är vi nog två om.” suckade Angela och satte sig på sängen och drog omedvetet Tony med sig.
”Så, vem är det du ser i mig som du älskar så hett?”
Angela chockades över Tonys fråga och vände snabbt bort blicken.
”Det var Lupe, inte sant?”
Hon skrattade lite lätt,
”Så, efter alla dessa år har jag blivit genomskådad. Ja, jag älskade Lupe. Jag älskade honom så fruktansvärt mycket.
Ända sedan jag såg honom för första gången, då var jag ännu dödlig, har jag älskat honom.
Jag minns att jag tyckte att han var så vacker, så manlig och stark. Jag var förlorad från första ögonkastet. Men han svek mig alltid.
Lämnade mig ensam på sängkanten utan att bry sig det minsta om mig och mina känslor.” Hon såg åter på Tony, hon sträckte ut handen och rörde lätt vid de hårsligor som hängde ned i ögonen på honom.
”Det finns mycket av honom i dig, jag såg det redan när du var barn. Men det har mycket lite med mitt agerande att göra. Det är så mycket mer.
Jag trodde att jag hade kommit över mina känslor ända till jag såg dig den där kvällen på Guldfisken. Du var så lik honom, men mycket yngre och vackrare än när han var då jag först träffade honom. Om det kan göra dig något gladare kan jag säga att du är dubbelt så snygg och manlig som han var. Men jag överväldigades av de gamla känslorna att jag nog inte hade kunnat stå emot även om jag hade velat.”
”Om du hade velat. Ville du inte stå emot?”
Angela rätade på sig ”Nej, jag ville så hårt att det skulle hända. Det låter sjukt men, jag har alltid velat att det skulle hända. Tro inte att jag försökte återkalla vad jag hade med Lupe genom dig. Så är det inte, det var dig jag ville ha.”
Angela insåg till sin förskräckelse att hon skämdes vilket hon aldrig tidigare hade gjort inför någon levande varelse och in i det sista kämpade hon emot gråten, tårarna av förtvivlan, glädje och undertryckta känslor som plötsligt fått fritt spelrum.
Detta känslosvall överraskade Tony, han hade aldrig sett Angela gråta öppet inför någon tidigare. Han lade lite tafatt armen om henne och hon högg tag i honom och kramade honom hårt.
”Åh, Tony, min älskade, älskade lilla valp. Kan du någonsin förlåta mig? Fast, varför skulle du? Vi likar ju varandra mer på det här planet än jag någonsin vågat tro.”
Tony svarade inte, han höll henne bara i sina armar, vad skulle han annars göra? Han kunde inte anklaga henne för något egentligen för, erkände han för sig själv, han hade ju längtat efter detta han med.
Det var vinter nu och snön föll tungt över staden och en nedslagen Tony på vägen hem till lyan, djupt försjunken i tankar.
Han hade själv svårt att fatta vad som egentligen hade hänt. Under hela sitt liv hade han sett upp till Angela som en mäktig, övermänsklig varelse. Okapabel till att visa mänskliga känslor som sorg, kärlek och ånger.
Okey, sorg gick an, hon hade ju levat i 400 år och förlorat många, men kärlek. Att hon hade älskat Lupe hade han räknat ut för länge sedan, men att hon hyste så starka känslor för honom förvånade Tony.
Tanken att hon någonsin sett eller skulle se honom som något annat än ett barn hade aldrig korsat hans valpiga hjärna. Han undrade svagt om han någonsin skulle kunna återhämta sig helt.
När Tony kom fram till lyan gick han fortfarande djupt försjunken i sin egen tankevärld att när Ana försökte konfrontera honom med:
”Jasså, är det så dags att komma nu?” svarade han bara med en grymtning och fortsatt till sitt rum. Men där möttes han av en överraskning som lyckades slita honom ur hans grubblande för ett tag: En blond man och en mörkhårig kvinna väntade där med en vargman och två vampyrer som försökte göra det bekvämt för sig.
Tony stirrade först oförstående på dem, men han kände genast igen Ylva och Grendel. Han blev inte så lite förvånad att finna båda sina äldre syskon där.
Lätt förvånad stannade han upp tillräkligt länge för att Ana skulle hinna upp honom och viska i hans öra:
”Jag försökte varna dig, men. Jag vet inte vilka de är eller vad de vill. De bara klampade in här och påstod att det var viktiga kungliga angelägenheter.
Men jag förstår inte vad Vargkonungen skulle vilja oss.”
”Jag kan nog gissa.” svarade Tony henne, sedan vände han sig mot sina gäster.
”Tillåt mig bli den förste att hälsa er välkomna till Darugha City och Gamiaflockens högkvarter. Vad kan jag stå till tjänst med?”
Ylva reste sig från soffan och ställde sig bredvid Grendel vilken mönstrande Tony från topp till tå.
”Han har förändrats så mycket och ändå inte alls.” viskade han till sin syster, Ylva svarade honom inte utan vände sig mot Tony.
”Vi hälsar er Gaimaflockens ledare, och tackar dig för din flocks gästfrihet.”
Tony böjde på huvudet för hennes hälsning, han log mot sina syskon och visade på två stolar som stod mitt på golvet.
”Var så goda och slå er ner, om ni nu inte hällre vill stå. Ana, bjud våra gäster på något är du snäll”
”Även vampyrerna.” Lade han till när han såg vilken blick Ana gav de två odöda, hon försvann ut ur rummet. Grendel och Ylva satte sig på stolarna och de omgavs snabbt av de två vampyrerna och vargmannen. Tony själv slog sig ner i soffan.
”Nå,” sa han ”Varför denna äran att få se er i mitt enkla hem, kära syskon?”
Den ena vampyren väste till och gav Tony en ilsken blick.
”Du ska inte kalla Vargkonungens ättlingar för dina 'syskon', unge man!”
Tony höjde ögonbrynen och såg frågande på sina syskon. Grendel gjorde ett tecken med handen mot vampyren.
”Det är okey William, far har kanske förnekat Tony, men vi har det inte.”
Vampyren mumlade något men drog sig undan och undvek vidare meningsutbyte. Grendel vände sig åter mot Tony.
”Du har inte förändrats allt för mycket lillebror.”
Tony slog ut med händerna.
”Varför skulle jag?”
Då kom Michael in i rummet följd av Avhelia, de bar på var sin bricka med en starkt osande, varm dryck. Tony var inte sen att sno åt sig ett glas själv.
Avhelia vände sig till vampyrerna med två blodpåsar.
”Hoppas det ska smaka.” log hon oskyldigt med sänkt huvud. När hon sedan mötte Tonys blick gjorde hon en grimas och skrattade, Tony suckade men skrattade sedan han med.
Michael och Avhelia ställde sig sedan bakom soffan och såg misstänksamt på de fem främlingarna.
”Nå, åter till ert ärende. Vad vill ni mig?” sa Tony, Ylva skruvade lite på sig och såg på sin yngre bror.
”Det är egentligen inget särskilt. Men vi hade lite affärer här och tänkte titta till dig. Du ska veta att vi blev överraskade när vi fick veta att du nu är flockens ledare.”
”Glatt överraskade.” fyllde Grendel i.
”Det gläder mig,” sa Tony ”Ni vet väl hur det gick till?”
De båda andra nickade, Tony suckade.
”Ni ska veta att det inte vad min önskan att detta skulle hända, men här är jag nu, ledare över en hel flock. Den enda flock som ville ha mig. Men ni kom väl inte hela vägen hit för att gratulera mig?”
Ylva såg menande på Avhelia och Michael.
”Ni kan lita på dem, de är en av mina rådgivare och kommer inte att läcka något.”
”Okey,” sade Grendel ”Nu ska du veta att vi har kämpat jävligt hårt för det här och vi förväntar oss att du tar tillfället i akt nu.”
”Fortsätt.”
”Vi har ordnat så att du kan få besöka familjegraven och ta ett sista farväl av Taliesin.”
Tony log svagt och sänkte blicken, han satt på det viset en stund innan han samlat sig tillräkligt för att säga:
”Ni har ingen aning om vad detta… När?”
Ylva log varmt mot honom och lutade sig fram.
”Imorgon natt, klockan tolv öppnas porten på stadens skogskyrkogård. Den hålls öppen i en timma, men sen måste du lämna platsen. Förstår du?”
Tony nickade.
”En timme, det är all tid du får. Jag hoppas att det räcker.”
”Det får duga.” sa Tony med ett lite leende. Han satt tyst medan hans gäster började förbereda sig för att gå. Men så plötsligt sa han: ”Hur är det med Angela?”
Ylva och Grendel såg olyckligt på varandra som om de hade fruktat att denna fråga skulle komma upp, sedan satte sig Ylva på huk framför Tony och tog hans hand.
”Tony, Angela hon, hon är försvunnen. Hon lämnade dalen för några veckor sedan och sen dess har ingen sett henne. Efter sig lämnade hon sin härskar medaljong”
”Medaljongen?”
”Ja, hon sa att hon inte orkad längre med det längre och att hon tänkte söka upp de vise i Delone och be dem få henne att återfödas som en annan varelse.”
”Men om hon är i Delone kan hon ju inte vara försvunnen?”
”Det är sant. Men saken är den att hon har inte dykt upp ibland de vise, ingen vet vart hon är. Det är därför vi är här för att plocka upp hennes arvinge.”
”Har hon en arvinge?”
”Ja, det är en ung man som är barnbarnsbarn till hennes syster från tiden innan, och dessutom är han den enda i släkten som också är vampyr. Det var hennes egen önskan att han skulle ärva.”
Tony övervägde ett svagt ögonblick om han skulle berätta för dem att han hade träffat henne för bara några timmar sedan, men beslöt att inte säga något.
”Nå, då så, lycka till med att finna den nya Vampyrkonungen. Och tack ännu en gång.”
”Ingen orsak.” Ylva log och reste sig, hon och Grendel lämnade sedan Gaiamflockens lya.
När de hade gått öppnade Avhelia munnen för att fråga något men Tony höjde bara handen och hon stänge den igen. Det som just hade skett stod enbart mellan honom och hans gäster.
”Jaha, och vad gör vi nu?” frågade Avhelia i alla fall.
”Väntar till imorgon kväll.”
Svarade Tony sammanbitet, Avhelia nickade, hon och Michael lämnade tysta rummet och sin herre.
Tony slöt ögonen lutade och sig tillbaka i soffan.
”Så ska jag äntligen få ta farväl av dig Taliesin, min bror.”
