15
Darughas kogskyrkogård sägs vara den vackraste i hela Marchala, och det är nog inte att överdiva allt för mycket.
Urgamla ekar, bokar, pilar och lönnar kastade sina sorgliga skuggor över gravarna och de vackra marmormonumenten som lyste likt vita irrbloss i mörkret.
Gravstenarna var höga och olycksbådande, i deras svarta skuggor hukade blomsterurnor och de blommorna som någon vänlig släkting satt dit för att lätta upp stämningen. Nu, när timman började närma sig tolvslaget såg dessa knallröda, blå och gula blommorna bara löjliga ut bredvid de snövita liljorna och shigalorna.
Inte en natt fågel sjöng, inte en syrsa spelade, inte ens några fladdermöss flög mellan gravstenar och träd.
Stillheten var total och lugnet förlösande, men vissa kan finna denna stillhet oroande eftersom den gör påminnelsen av närheten till döden an påtagligare.
Tony lät sig dock inte bekomma utan banade sig lugnt väg mellan sorgset hängande trädgrenar, gravstenar och minnesaltare. Han fortsatte ända till ett stort, cirkelformat gravvalv uppenbarade sig framför dem. Avhelia och Michael stannade upp på respektfullt avstånd och såg förundrade på gravkammaren som tycktes glöda av ett elektriskt, blått sken.. Tony sa åt dem att vänta på honom där och sedan gick han fram mot valvet. Han stannade framför dörren och greppade om dörrklappen, tog ett djupt andetag och knuffade på dörren som ljudlöst gled upp, Tony steg in i mörkret.
Det första han såg när ögonen vant sig var en bred trappa vilken ledde allt djupare ner i mörkret, han började långsamt att kliva nerför den samtidigt som han med handen följde de bilder som huggits ut i väggen, likt en blind fick han känna sig till vad de föreställde, men han visste ju redan att de var en krönika i bilder över hans släkts historia, allt sedan det att släktens urmoder: Luperana blivit tilldelad rollen som varghärskare, till hans fader Ulv.
Efter ett tag upptäckte Tony även att ju närmare bottnen han kom desto ljusare blev det, när han till slut stod inne i själva gravkammaren kunde han nästan se ordentligt i det milda, blåa ljuset som påminde om skenet från en fullmåne.
De höga väggarna var täckta av minnesstenar och golvet översållat med sarkofager. Tony såg sig om bland dessa på jakt efter en enda, en mycket speciell. Så fick han syn på den, en liten enkel sten som satt ungefär en meter ovanför golvet, Taiesins minnestavla. Uthuggen för hans räknig och satt som markering för hans grav. Tony gick sakta fram mot graven och sträckte långsamt ut handen för att röra vid den, mjukt och kärleksfullt smekte han stenen som om den varit ett levande väsen. Han visste att innanför den stenen låg hans älskade bror, en bror som han inte hade sett på fyra år, och han var död. Först nu skulle Tony få ta farväl av honom på riktigt.
Hans fingrar trevade längs med kanten på stenen, han smekte runorna vilka formade broderns namn. Olyckligt försök att söka tröst och viskade tyst:
”Nu är jag tillslut här Taliesin, jag vet att det dröjde, förlåt mig. Men, jag hade ingen rätt att beträda denna heliga mark förrän nu. Och nu är jag här, bättre sent än aldrig brukar man ju säga. Jag hoppas att du håller med om det.
Jag saknar dig så mycket, även om vi inte alltid var tillsammans så kände jag alltid din närvaro, jag vet inte hur det gick till, men på något vis var vi alltid tillsammans, hur långt varandra vi än var så var vi alltid tillsammans!
När du dog, jag….jag kände det. Jag önskade att jag hade varit hos dig när det hände, så att du hade sluppit vara ensam, men på något vis så var jag ju hos dig, eller hur?”
Tony slöt ögonen och kände hur tårarna brände likt två eldar bakom ögonlocken, han ville inte gråta, han ville vara stark men till slut kunde han inte hålla emot längre och tårarna började långsamt leta sig sin väg nerför hans kinder.
Snyftande böjde hans sig ner över den livlösa stenen och lät sorgen falla över honom likt en storm. Men likt alla stormar, hur våldsamma och hänsynslösa de än går fram så dör de tillslut ut och följs av ett dovt, överväldigande lugn, så även denna.
Slutligen rätade Tony på sig och såg en sista gång på sin broders sista viloplats, han hade inga fler ord, inget mer att säga, men han visste att han inte behövde det heller, ord hade ju alltid varit överflödiga dem emellan.
När Tony till slut steg upp ur graven hade månen nyss kommit fram ur de tunna molntrasor som tidigare hade täckt hela himlen, och med henne hade även stjärnorna vågat sig fram och spridit ut sig som skinande juveler över hel himlavalvet.
Avhelia och Michael som hade satt sig att vänta på sin vän och ledare vid en gammal muromgärdad familjegrav reste sig och gick honom tillmötes.
”Det tog tydligen sin lilla tid. Gick det bra?” frågade Michael.
”Gick? Tja, någorlunda skulle jag tro.” svarade Tony som stod och tittade på månens runda skiva. Han suckade lite och fortsatte. ”Kom, nu går vi hem.”
Avhelia hejdade honom.
”Nyss hörde vi några konstig ljud lägre in på kyrkogården. Det lät som om någon blev jagad, jag vet att detta inte tillhör vårt revir, men jag känner det som om vi borde kolla upp det.”
Tony ryckte på axlarna och efter Avhelia. De hade inte hunnit mer än några steg när ett starkt sken fick Michael och Avhelia att vända sig om, de blädades av en stark ljusblixt, när den hade dött bort stod dom och blinkade en stund för att åter vänja sina ljus skadade ögon vid mörkret.
”Öhm... ”sa Michael då han kunde se igen. ”Tony, du vet det där gravkapellet som du var inne i?”
”Ja, vad är det med det?” svarade Tony utan att vända sig om.
”Jo, stod inte det där, precis där under blodpilen?”
”Hurså?”
Michael svalde. ”Jo, det vekar, typ vara borta nu.”
Tony vände på huvudet och såg bort mot den olyckliga blodpilen, under des slokande grenar fanns det inget runt gravkapell, det fanns faktiskt inget alls där, men han ryckte ändå bara avfärdande på axlarna och sa: ”Inbillning.” och fortsatte i den rikting Avhelia pekat ut. Michael och Avhelia utbytte frågande blickar innan de följde honom.
De gick allt längre in i skogen på jakt efter vad det nu var som gett ifrån sig de misstänkta ljuden. Snart kunde dom höra dem helt tydligt. Tony stannade upp och lyssnade med alla sinnen på helspänn, sedan ökade han steg. Allt snabbare och snabbare gick han för att slutligen springa.
Tätt åtföljd av sina båda vapendragare äntrade han slutligen en öppen plats som var helgad åt tystnad och meditation. Det fanns inget av de båda i den motbjudande scenen som mötte dem där.
En grupp på fem unga män stod i en ring och påhejande en sjätte som var böjd över en blek och skräckslagen varelse; en ung kvinna.
När Avhelia såg vad som pågick mörknade hennes blick och hon tog satts för att kastat sig över dem och slita dem alla i stycken, men Tony höll henne tillbaka. Men vad han inte kunde hejda var hennes ilska rop: ”Vad fan håller ni på med era jävlars avfödda!” skrek hon av sina lungors fulla kraft. Männen tystnade och vände sig mot dem, killen som hållit till i mitten tillsammans med kvinnan reste sig och drog snabbt upp sina byxor. De sex stirrade förvånade och förfärade på de tre främlingarna.
Tony gav Michael en blick och sköt försiktig Avhelia över till honom. Hon kämpa för att komma loss men kom inte loss, hon fick nöja sig med att fräsa och spotta mot de sex männen.
Tony lade armarna i kors och såg oavvänt på dem, harklade sig och sade:
”Som min ljuva vän här så milt uttryckte sig: ’Vad fan tror ni att ni håller på med’? Jag menar vad har vi här; sex stora starka grabbar som ger sig på en liten tjej. Är detta något mandoms prov som gått mig förbi, eller vad?”
Männen såg lite olustigt på varandra, något med tonen Tony använde gjorde dem otroligt nervösa.
Men en utav dem, han som befunnit sig i mitten av ringen när de kom, steg fram och fräste:
”Det ska du skita i rötott!”
Tony log nedlåtande ”Oh, vilka hårda ord.” Han närmade sig dem mycket stilla och oförskräckt, som om han var på morgonpromenad. ”Säg mig, varför ska jag, så vackert som du nu uttryckte det: ’Skita i det’? Är det av nått specifikt skäl?”
Mitten killen drog fram en lång smal kniv som han viftade med oroväckande nära Tonys hals, Tony å sin sida bara såg trött på den.
”Nej men oj! Killen har en kniv, jag blir så rädd.” Mannen slickade sig oroligt om läpparna.
”Nu ska du hålla käften din jävel, annars..!”
Tonys arm sköt fram så snabbt att ingen egentligen hann se den röra sig, men plötsligt stod han där med ett farligt strypgrepp om ynglingens hals.
”Annars vaddå?” morrade han mellan sammanbitna rovdjurständer. Mannen flämtade till av skräck och smärta när Tonys klor började glida in under hans tunna skinn.
”...” sa han.
”Förlåt vad sa du? Jag hörde inte riktigt.” Tony fick något diaboliskt över sig där han stod med den stackars mannens liv i sina händer, bokstavligt talat. Han tvingade ner sin fånge på knä och kramade allt hårdare om dennes strupe. Tony väste fram med en avsky som kom från djupet av hans hjärta: ”Jag frågar bara en gång till: ’Vad fan tror ni att ni håller på med?’ En enkel fråga som bara kräver ett enkelt svar. Nå, svara!” blod började att rinna nerför mannens hals, han undslapp sig ett gurglande läte men levde fortfarande. En utav hans medhjälpare tog nu förskräckt till orda:
”Men släpp då, du dödar ju han!” Tony såg mörkt på talaren.
”Svara då på min fråga och jag släpper honom.” De övriga fem såg på varandra sedan svarade deras nyutnämnde talesman: ”Vi...eh... vi skämtade bara. J...jag lovar.”
”Och flickan, var hon alltså delaktig i skämtet?”
”Hon...hon gillade det! Hon sa i alla fall inte ’nej’!” Detta följdes av elaka skratt från de fem männen, men de tystnade när de såg Tonys blick.
”Jasså, det säger ni? Konstigt, jag tror er inte.” Han släppte sin fånge med ett ryck, mannen föll handlöst mot maken där han låg och flämtade. En utav hans kompisar skyndade fram till honom för att hjälpa honom upp.
”Fan, det här ska du får för din djävel.” Skrek han åt Tony.
”När som helst.” Svarade denne med ett lugn som inte var av denna värld.
Nu stod de där och stirrade på varandra. Tony bad en tyst bön om att han skrämt dem tillräkligt för att de bara skulle fly därifrån och inte gå till attack. Inte för att han trodde att de skulle besegra honom och hans vänner, sex mot tre var ju inget. Men han orkade inte med bråk.
När inget hände på ett par minuter sade han med olycksbådande röst: ”Fly medan ni har chansen, för annars släpper jag loss min vän, och hon kommer inte vara lika förlåtande som jag.”
De sex männen såg frågande mot Avhelias håll, till deras förskräckelse möttes de av ett monster.
Under tiden som Tony bråkat med dem hade Avhelia i ren vrede långsamt börjat att genomgå förvandlingen, hon kommit halvvägs igenom den.
”Nå,” sa Tony ”Hur ska ni ha det?”
Männen såg skräckslagna från Avhelia till Tony och tillbaka igen, en utav dem försökte säga något men lyckades inte få fram det. Michael såg upp på dem och väste i ansträngning från att hålla kvar Avhelia; ”Njöt ni av att skada den där flickan?” Då brast det för mitten killen, han skrek ilsket: ”Vi har inte gjort något olagligt! Du kan i alla fall inte bevisa det!”
Då slet Avhelia sig från sin väns grepp och kastade sig mot männen som skrek i högan sky och flydde för livet.
Den unge mannen flydde hals över huvud ut i natten, hans hjärta slog villt och han kunde inte tänka klart p.g.a. paniken som växte allt starkare för varje steg.
Bakom honom hörde han ett ylande som fick blodet att isa sig i hans ådror, han ökade på stegen.
Längre bort hörde han hur en av hans kamrater fälldes av något, han hörde hur denne skrek av smärta. Han skrek, han skrek... oh himmel, han skrek att viddundret åt upp hans....
Mannen svalde ner en klump av fasa och äckel, med adrenalinet pumpande i tinningarna flydde han och svor för sig själv att han aldrig skulle låta sig övertalas till något som det här igen, inte om det skulle kosta honom hans kärleks handtag. Aldrig, aldrig, aldrig!
Tony vände sig om mot den plats där flickan legat, men hon fanns inte kvar. Han såg sig som och vädrad i luften, men log sedan åt sig själv och följde spåret hon lämnat efter sig i snön. Det stod ett jättelikt monument, det föreställde en stor stentavla på vilken det var uthugget några vackra ord om döden, livet efter detta och den gud som folket i Marchala tillbad, det kantades av två stenänglar på var sin stensockel, bakom och på sidorna om hela härligheten bredde en stor och ståtlig rhododendronbuske ut sig. Några av de snötyngda grenarna darrade och deras börda föll av dem ner över ett färskt spår i snön.
Tony gick försiktigt fram till en av änglastatyerna och sköt undan buskens grenar. Där, tryckt mot den kalla stenen satt den stackars flickan. Hon var blek och tanig, med ögon som var stora av fruktan och det blonda håret kletade sig fast vid hennes smutsiga ansikte och hals.
”Var inte rädd vännen.” Viskade Tony med mjuk röst. ”Vi vill dig inget illa.”
Han sträckte fram sin hand mot henne men hon kröp bara längre in i busken. Tony suckade och satte sig på huk utanför den.
”Jag kan förstå att du inte litar på mig, inte efter vad du just har varit med om, men jag ber dig ändå att komma ut. Jag lovar att inte skada dig, jag ska inte ens röra vid dig om du inte vill. Men här kan du inte sitta hela natten. Vill du att vi ska följa dig hem?”
När flickan inte reagerade på vad han sa kastade Tony en blick på Michael.
”Vi kanske ska vänta till Avhelia kommer tillbaka, om inte du får ut flickan kanske hon kan, det är nog ingen idé att jag frösöker.”
Tony nickade. ”Vakta du här så går jag och hämtar henne.”
Han reste sig och följde Avhellias spår ut i mörkret. Hann fann henne längre in på kyrkogården där hon tyst stod och såg ut över den blodfärgade snön och vad som var kvar av de sargade kropparna efter sex unga män.
”Det var inte jag, det svär jag på.” Mumlade hon när Tony kom upp bredvid henne. ”De låg såhär när jag kom fram, någon han före.” Tony såg ut över den blodiga scenen och sedan på Avhelia, just nu var detta inte det viktigaste, men han ville försäkra sig.
”Avhelia, se på mig.” Hon vände sig om och såg på honom.
”Jag skulle bara skrämma dem, bita av dem deras kuk men inte det här…” Hon såg äcklad ut, ”Jag ville att de skulle leva med vetskapen om att de förstört ett liv och fått sitt förstört samtidigt men det här!” Hon svalde och såg in i Tonys ögon. ”Jag ville sluka deras hjärtan medan de såg på men det här! Vilken galning kunde göra det här?”
Tony såg på Avhelia, lade sedan armen om henen och viskade: ”Jag tror dig, kom, vi har en annan att ta hand om också.”
Men inte heller Avhelia kunde förmå den skrämda varelsen att komma fram ur sin snögrotta under rhododendronbusken.
”Det går inte Tony, hon är alldeles för rädd.” sa Avhelia.
”Om hon nu prompt vill sitta där inne och sjunga psalmer så kan hon väl få göra det.” tyckte Michael.
’Sjunga psalmer?’ Tony satte sig åter på huk framför busken och lyssnade. Ja, hon sjöng verkligen en psalm. Tyst och stilla med svag och bedövad röst sjöng hon en vacker gammal psalm som t.o.m. Tony hade hunnit lära sig under sin tid i staden. Han tog upp sången, och kvinnan i busken tystnade. Med mjuk och stilla stämma sjöng Tony för henne, när han såg att han hade hela hennes uppmärksamhet reste han på sig och började långsamt att gå bort från busken.
Efter en stund som kunde varit en evighet kikade ett blekt ansikte ut mellan grenarna och stora, skrämda ögon sökte Tony bland skuggorna. Långsamt kröp hon ut ur busken och närmade sig försiktigt Tony. Hon var fortfarande mycket rädd, men med sin sång hade Tony lockat ut henne ur busken, nu stod han och väntade på att hon skulle våga sig ända fram till honom.
Flickan ställde sig framför Tony och såg storögt på honom, när han tystnade tecknade hon ivrigt åt honom att fortsätt. När han gjorde det slöt hon sina ögon och det syntes att hon njöt av varje ton som lämnade Tonys strupe. Stilla tog hon Tonys händer och lyfte dem långsamt mot sin bleka panna, men då tystnade Tony ännu en gång och hon slog förskräckt upp ögonen.
”Jag vill dig inget illa,” sa han igen ”Jag vill bara hjälpa dig. Har du nånstans att bo, en släkting som vi kan ta dig till?”
Sakta skakade kvinnan på huvudet utan att släppa Tonys ögon med blicken.
”Kan du tala? Vem är du, vad heter du?” Flickan log frånvarande men svarade tyst: ”Dani.”
”Dani? Lyssna på mig Dani, vågar du följa med mig och mina vänner till ett ställe där du kan vara säker?”
Efter vad som tycktes som en evighet nickade hon försiktigt. Tony log mot henne och tog av sig sin jacka och lade den över hennes bara axlar. Hennes vita klänning var i trasor och hon frös så att hon skakade. Men just som hon skulle följa Tony vek sig benen under henne och Tony blev tvungen att fånga upp henne innan hon föll handlöst till marken.
Hon hade tuppat av, stackarn. Det hade blivit för mycket för henne och Tony blev helt enkelt tvunget att bära henne.
Tätt följd av sina vänner lämnade han kyrkogården.
”Du tänker väl ändå inte ta med henne till lyan?” Frågade Michael.
”Nej, det tänker jag inte, jag tar henne till mitt rum på Det Svarta Lammet.”
”Åh, hurra! Där är hon ju lika säker som här ute.” fräste Avhelia.
”En utav oss får vara med henne hela tiden.” svarade Tony. ”Jag börjar så kan du, Avhelia gå hem till lyan och hämta lite hela kläder åt henne.”
”Varför tar vi henne inte till polisen med engång?” ville Avhelia veta.
”Så att hon får tillbringa natten ensam och förvirrad på polisstationen? Vet du, jag tror att det är precis vad en kvinna som blivit utsatt för något sådant här behöver.”
”Tror du att det är bättre att ta henne till Lammet då?” fräste Avhelia.
Tony suckade och sa med en ansträngt mild röst: ”Det är bara för inatt. I morgon tar vi henne till polisen och anmäler att vi hittade henne övergiven på kyrkogården eller nått. Okey?”
”Som ni vill, min herre.” Muttrade Avhelia, det där var en direkt order, det hörde hon tydligt.
Michael och hon lämnade Tony och återvände till lyan.
Tony själv fortsatte till Det Svarta Lammet och rum 217.
Där bäddade han försiktigt ner den unga kvinnan i sängen och satte sig sedan på en stol för att vänta och vaka över henne.
